1 Mosebok 37
1 Men Jakob bosatte sig i det land där hans fader hade bott såsom främling, nämligen i Kanaans land.
Men Jacob bodde i de landena, der hans fader var en främling uti, nemliga i Canaans lande.
2 Detta är berättelsen om Jakobs släkt. När Josef var sjutton år gammal, gick han, jämte sina bröder, i vall med fåren; han följde då såsom yngling med Bilhas och Silpas, sin faders hustrurs, söner. Och Josef bar fram till deras fader vad ont som sades om dem.
Och detta är Jacobs slägt: Joseph var sjutton år gammal, då han vardt en herde öfver hjorden med sina bröder; och pilten var när Bilhas och Silpas sins faders hustrurs barnom; och han sade för deras fader, hvilket ondt rykte öfver dem var.
3 Men Israel hade Josef kärare än alla sina andra söner, eftersom han hade fött honom på sin ålderdom; och han lät göra åt honom en fotsid livklädnad.
Men Israel hade Joseph kärare än alla de andra sin barn, efter han hade födt honom i ålderdomen: Och gjorde honom en brokot kjortel.
4 Då nu hans bröder sågo att deras fader hade honom kärare än alla hans bröder, blevo de hätska mot honom och kunde icke tala vänligt till honom.
Då nu hans bröder sågo, att deras fader hade honom kärare än alla hans bröder, vordo de honom hätske, och kunde icke tala honom ett vänligit ord till.
5 Därtill hade Josef en gång en dröm, som han omtalade för sina bröder; sedan hatade de honom ännu mer.
Derutöfver hade Joseph ena reso en dröm, och sade sina bröder deraf. Då blefvo de honom ännu hätskare.
6 Han sade nämligen till dem: »Hören vilken dröm jag har haft.
Ty han sade till dem: Käre, hörer hvad mig hafver drömt.
7 Jag tyckte att vi bundo kärvar på fältet; och se, min kärve reste sig upp och blev stående, och edra kärvar ställde sig runt omkring och bugade sig för min kärve.»
Mig tyckte vi bundom kärfvar på markene, och min kärfve reste sig upp och stod; och edre kärfvar der omkring bugade sig för min kärfva.
8 Då sade hans bröder till honom: »Skulle du bliva vår konung, och skulle du råda över oss?» Och de hatade honom ännu mer för hans drömmars skull och för vad han hade sagt.
Då sade hans bröder till honom: Skulle du varda vår Konung, och råda öfver oss? Och vordo honom ändå hätskare för hans dröm och hans tals skull.
9 Sedan hade han ännu en annan dröm som han förtäljde för sina bröder; han sade: »Hören, jag har haft ännu en dröm. Jag tyckte att solen och månen och elva stjärnor bugade sig för mig.»
Och han hade ännu en annan dröm, den förtäljde han sina bröder, och sade: Si, jag hafver ännu haft en dröm: Mig tyckte, att solen och månen och ellofva stjernor bugade sig för mig.
10 När han förtäljde detta för sin fader och sina bröder, bannade hans fader honom och sade till honom: »Vad är detta för en dröm som du har haft? Skulle då jag och din moder och dina bröder komma och buga oss ned till jorden för dig?»
Och då det hans fader och hans bröder sagdt vardt, straffade honom hans fader, och sade till honom: Hvad är det för en dröm, som dig hafver drömt? Skall jag och din moder och dine bröder komma, och falla ned på jordena för dig?
11 Och hans bröder avundades honom; men hans fader bevarade detta i sitt minne.
Och hans bröder afundades vid honom. Men hans fader behöll dessa ord.
12 Då nu en gång hans bröder hade gått bort för att vakta sin faders får i Sikem,
Då nu hans bröder gingo bort till att beta deras faders boskap i Sichem;
13 sade Israel till Josef: »Se, dina bröder vakta fåren i Sikem; gör dig redo, jag vill sända dig till dem.» Han svarade honom: »Jag är redo.»
Sade Israel till Joseph: Vakta icke dine bröder boskapen i Sichem? Kom, jag vill sända dig till dem. Han sade: Här är jag.
14 Då sade han till honom: »Gå och se efter, om det står väl till med dina bröder, och om det står väl till med fåren, och kom tillbaka till mig med svar.» Så sände han honom åstad från Hebrons dal, och han kom till Sikem.
Och han sade: Gack bort och se till, om det står väl till med dina bröder och boskapenom; och säg mig igen, huru det hafver sig. Och han sände honom utaf den dalenom Hebron, att han skulle gå till Sichem.
15 Där mötte han en man, medan han gick omkring villrådig på fältet; och mannen frågade honom: »Vad söker du?»
Då fann honom en man, der han for vill på markene. Han frågade honom, och sade: Hvem söker du?
16 Han svarade: »Jag söker efter mina bröder; säg mig var de vakta sin hjord.»
Han svarade: Jag söker mina bröder: Käre, säg mig, hvarest de vakta hjorden.
17 Mannen svarade: »De hava brutit upp härifrån; ty jag hörde dem säga: 'Låt oss gå till Dotain.'» Då gick Josef vidare efter sina bröder och fann dem i Dotan.
Mannen sade: De äro hädan farne; ty jag hörde, att de sade: Låt oss gå till Dothan. Då drog Joseph efter sina bröder, och fann dem i Dothan.
18 När de nu på avstånd fingo se honom, innan han ännu hade hunnit fram till dem, lade de råd om att döda honom.
Som de nu långt ifrå fingo se honom, förra än han kom när intill dem, rådslogo de till att döda honom;
19 De sade till varandra: »Se, där kommer drömmaren.
Och sade inbördes: Si, drömmaren kommer här.
20 Upp, låt oss dräpa honom och kasta honom i en brunn; sedan kunna vi säga att ett vilddjur har ätit upp honom. Så få vi se huru det går med hans drömmar.»
Så kommer nu, och låter oss slå honom ihjäl och kasta honom i ena grop; och säga, att ett ondt djur hafver ätit upp honom: Så får man se, hvad hans drömmar äro.
21 Men när Ruben hörde detta, ville han rädda honom undan deras händer och sade: »Låt oss icke slå ihjäl honom.»
När Ruben hörde det, ville han frälsa honom af deras händer, och sade: Låter oss icke slå ena själ.
22 Ytterligare sade Ruben till dem: »Utgjuten icke blod; kasten honom i brunnen här i öknen, men bären icke hand på honom.» Han ville nämligen rädda honom undan deras händer och föra honom tillbaka till hans fader.
Och ytterligare sade Ruben till dem: Låter oss icke utgjuta blod: Utan låt oss kasta honom i den gropena, som är i öknene, och icke komma händer vid honom. Men han ville hafva frälst honom utu deras hand, att han måtte hafva haft honom till sin fader igen.
23 Då nu Josef kom fram till sina bröder, togo de av honom hans livklädnad, den fotsida klädnaden som han hade på sig,
Då nu Joseph kom till sina bröder, afklädde de honom hans kjortel, med den brokota kjortelen, som han hade uppå sig.
24 och grepo honom och kastade honom i brunnen; men brunnen var tom, intet vatten fanns däri.
Och togo honom, och kastaden i ena grop; men gropen var tom, och intet vatten deruti.
25 Därefter satte de sig ned för att äta. När de då lyfte upp sina ögon, fingo de se ett tåg av ismaeliter komma från Gilead, och deras kameler voro lastade med dragantgummi, balsam och ladanum; de voro på väg med detta ned till Egypten.
Och de satte sig ned till att äta. I det hofvo de sin ögon upp, och sågo en hop Ismaeliter komma ifrå Gilead med deras camelar; de förde kryddor, balsam och mirrham, och foro ned uti Egypten.
26 Då sade Juda till sina bröder: »Vad gagn hava vi därav att vi dräpa vår broder och dölja hans blod?»
Då sade Juda till sina bröder: Hvad hjelper det oss, att vi dräpe vår broder, och fördölje hans blod?
27 Nej, låt oss sälja honom till ismaeliterna; må vår hand icke komma vid honom, ty han är ju vår broder, vårt eget kött.» Och hans bröder lydde honom.
Kommer, och låter oss sälja honom de Ismaeliter, att våra händer icke förtaga sig på honom; ty han är vår broder, vårt kött och blod. Och de lydde honom.
28 Då nu midjanitiska köpmän kommo där förbi, drogo de upp Josef ur brunnen; och de sålde Josef för tjugu siklar silver till ismaeliterna. Dessa förde så Josef till Egypten.
Och då de Midianitiske köpmännerne foro der fram, drogo de honom upp af gropene, och sålde honom de Ismaeliter för tjugu silfverpenningar: De förde honom in i Egypten.
29 När sedan Ruben kom tillbaka till brunnen, se, då fanns Josef icke i brunnen. Då rev han sönder sina kläder
Då nu Ruben kom åter till gropena, och fann icke Joseph derinne, ref han sin kläder;
30 och vände tillbaka till sina bröder och sade: »Gossen är icke där, vart skall jag nu taga vägen?»
Och kom åter till sina bröder, och sade: Pilten är icke der; hvart skall jag?
31 Men de togo Josefs livklädnad och slaktade en bock och doppade klädnaden i blodet;
Då togo de Josephs kjortel, och slagtade en bock, och indoppade kjortelen i blodet;
32 därefter sände de den fotsida livklädnaden hem till sin fader och läto säga: »Denna har vi funnit; se efter, om det är din sons livklädnad eller icke.»
Och sände den brokota kjortelen bort, och läto bära honom till deras fader, och sade: Denna hafvom vi funnit: Se, om det är dins sons kjortel eller ej.
33 Och han kände igen den och sade: »Det är min sons livklädnad; ett vilddjur har ätit upp honom, förvisso är Josef ihjälriven.»
Men han kände honom, och sade: Det är mins sons kjortel. Ett ondt djur hafver ätit upp honom; ett vilddjur hafver rifvit Joseph.
34 Och Jakob rev sönder sina kläder och svepte säcktyg om sina länder och sörjde sin son i lång tid.
Och Jacob ref sin kläder, och svepte en säck om sina länder, och sörjde sin son långan tid.
35 Och alla hans söner och alla hans döttrar kommo för att trösta honom; men han ville icke låta trösta sig, utan sade: »Jag skall med sorg fara ned i dödsriket till min son.» Så begrät hans fader honom. (Sheol h7585)
Och alle hans söner och döttrar gingo till, att de skulle hugsvala honom; men han ville icke låta hugsvala sig, och sade: Jag varder med sorg nederfarande i grafvena till min son. Och hans fader gret honom. (Sheol h7585)
36 Men medaniterna förde honom till Egypten och sålde honom till Potifar, som var hovman hos Farao och hövitsman för drabanterna.
Men de Midianiter sålde honom in i Egypten Potiphar, Pharaos hofmästare.
