1 Mosebok 27
1 När Isak hade blivit gammal och hans ögon voro skumma, så att han icke kunde se, kallade han till sig Esau, sin äldste son, och sade till honom: »Min son!» Han svarade honom: »Vad vill du?»
Och det begaf sig, då Isaac var vorden gammal, att hans ögon vordo mörk till syn, kallade han Esau, sin större son, och sade till honom: Min son. Han svarade honom: Här är jag.
2 Då sade han: »Se, jag är gammal och vet icke när jag skall dö.
Och han sade: Si, jag är vorden gammal, och vet ej när jag skall dö.
3 Så tag nu dina jaktredskap, ditt koger och din båge, och gå ut i marken och jaga villebråd åt mig;
Så tag nu din tyg, koger och båga, och gack ut i markena, och hemta mig villebråd;
4 red sedan till åt mig en smaklig rätt, en sådan som jag tycker om, och bär in den till mig till att äta, på det att min själ må välsigna dig, förrän jag dör.»
Och gör mig en mat, så som jag gerna vill hafvat, och bär mig honom här in, att jag må äta; på det min själ må välsigna dig, förra än jag dör.
5 Men Rebecka hörde huru Isak talade till sin son Esau. Och medan Esau gick ut i marken för att jaga villebråd till att föra hem,
Men Rebecka hörde sådana ord, som Isaac sade till sin son Esau. Och Esau gick ut i markena, att han skulle taga villebråd, och hafva henne hem.
6 sade Rebecka till sin son Jakob: »Se, jag har hört din fader tala så till din broder Esau:
Då sade Rebecka till sin son Jacob: Si, jag hafver hört din fader tala med dinom broder Esau, och säga:
7 'Hämta mig villebråd och red till åt mig en smaklig rätt, på det att jag må äta och sedan välsigna dig inför HERREN, förrän jag dör.'
Hemta mig en villebråd, och gör mig mat, att jag må äta, och välsigna dig för Herranom, förra än jag dör.
8 Så hör nu vad jag säger, min son, och gör vad jag bjuder dig.
Så hör nu min son mina röst, hvad jag dig säger:
9 Gå bort till hjorden och hämta mig därifrån två goda killingar, så vill jag av dem tillreda en smaklig rätt åt din fader, en sådan som han tycker om.
Gack bort till hjorden, och hemta mig två goda kidlingar, att jag gör dinom fader deraf mat, såsom han gerna vill hafvat.
10 Och du skall bära in den till din fader till att äta, på det att han må välsigna dig, förrän han dör.»
Det skall du bära dinom fader in, att han äter; på det han må välsigna dig, förra än han dör.
11 Men Jakob sade till sin moder Rebecka: »Min broder Esau är ju luden, och jag är slät.
Jacob sade till sina moder Rebecka: Si, min broder Esau är luden, och jag släter.
12 Kanhända tager min fader på mig, och jag bliver då av honom hållen för en bespottare och skaffar mig förbannelse i stället för välsignelse.»
Så kan tilläfventyrs min fader taga uppå mig, och måtte tänka, att jag vill bedraga honom: Och låter så öfver mig gå en förbannelse, och icke en välsignelse.
13 Då sade hans moder till honom: »Den förbannelsen komme över mig, min son; hör nu allenast vad jag säger, och gå och hämta dem åt mig.»
Då sade hans moder till honom: Den förbannelsen vare öfver mig, min son; hör man du mina röst, gack och tag mig det hit.
14 Då gick han och hämtade dem och bar dem till sin moder; och hans moder tillredde en smaklig rätt, en sådan som hans fader tyckte om.
Då gick han bort och tog, och bar till sina moder; då gjorde hans moder en mat, såsom hans fader gerna hadet.
15 Och Rebecka tog Esaus, sin äldre sons, högtidskläder, som hon hade hos sig i huset, och satte dem på Jakob, sin yngre son.
Och tog Esau, hennes större sons, kosteliga kläder, som hon när sig i huset hade, och klädde dem på Jacob sin mindre son.
16 Och med skinnen av killingarna beklädde hon hans händer och den släta delen av hans hals.
Men skinnen af kidlingarna svepte hon om hans händer, och der han var släter på halsenom;
17 Sedan lämnade hon åt sin son Jakob den smakliga rätten och brödet som hon hade tillrett.
Och fick så maten, med bröd, såsom hon redt hade, uti Jacobs sins sons hand.
18 Och han gick in till sin fader och sade: »Min fader!» Han svarade: »Vad vill du? Vem är du, min son?»
Och han bar det in till sin fader, och sade: Min fader. Han svarade: Här är jag; ho äst du, min son?
19 Då sade Jakob till sin fader: »Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort såsom du tillsade mig; sätt dig upp och ät av mitt villebråd, på det att din själ må välsigna mig.»
Jacob sade: Jag är Esau, din förstfödde son; jag hafver gjort som du hafver sagt mig: statt upp, sätt dig, och ät af mine villebråd, på det din själ må välsigna mig.
20 Men Isak sade till sin son: »Huru har du så snart kunnat finna något, min son?» Han svarade: »HERREN, din Gud, skickade det i min väg.»
Men Isaac sade till sin son: Min son, huru hafver du så snart funnit? Han svarade: Herren din Gud hafver mig det bestyrt.
21 Då sade Isak till Jakob: »Kom hit, min son, och låt mig taga på dig och känna om du är min son Esau eller icke.»
Då sade Isaac till Jacob: Gack hit, min son, att jag tager uppå dig, om du äst min son Esau, eller ej.
22 Och Jakob gick fram till sin fader Isak; och när denne hade tagit på honom, sade han: »Rösten är Jakobs röst, men händerna äro Esaus händer.»
Så gick Jacob till sin fader Isaac, och då han hade tagit uppå honom, sade han: Rösten är Jacobs röst, men händerna äro Esaus händer.
23 Och han kände icke igen honom, ty hans händer voro ludna såsom hans broder Esaus händer; och han välsignade honom.
Och kände honom intet, ty hans händer voro ludna, såsom Esaus hans broders händer; och så välsignade han honom.
24 Men han frågade: »Är du verkligen min son Esau?» Han svarade: »Ja.»
Och sade till honom: Äst du min son Esau? Han svarade: Ja, jag äret.
25 Då sade han: »Bär hit maten åt mig och låt mig äta av min sons villebråd, på det att min själ må välsigna dig.» Och han bar fram den till honom, och han åt; och han räckte honom vin, och han drack.
Då sade han: Så tag mig hit, min son, till att äta af dine villebråd, att min själ må välsigna dig. Då bar han det till honom, och han åt; och bar honom desslikes vin in, och han drack.
26 Därefter sade hans fader Isak till honom: »Kom hit och kyss mig, min son.»
Och Isaac hans fader sade till honom: Kom hit, och kyss mig, min son.
27 När han då gick fram och kysste honom, kände han lukten av hans kläder och välsignade honom; han sade: »Se, av min son utgår doft, lik doften av en mark, som HERREN har välsignat.
Han gick till, och kysste honom. Då kände han lukten af hans kläder, och välsignade honom och sade: Si, mins sons lukt är såsom ens åkers lukt, den Herren välsignat hafver.
28 Så give dig Gud av himmelens dagg och av jordens fetma och säd och vin i rikligt mått.
Gud gifve dig af himmelens dagg, och af jordenes fetma, och rikeliga korn och vin.
29 Folk tjäne dig, och folkslag falle ned för dig. Bliv en herre över dina bröder, och må din moders söner falla ned för dig. Förbannad vare den som förbannar dig, och välsignad vare den som välsignar dig!»
Folk tjene dig, och slägter falle dig till fota: Var en herre öfver dina bröder, och dins moders barn falle dig till fota: Förbannad vare den dig förbannar; välsignad vare den dig välsignar.
30 Men när Isak hade givit Jakob sin välsignelse och Jakob just hade gått ut från sin fader Isak, kom hans broder Esau hem från jakten.
När nu Isaac lyktat hade välsignelsen öfver Jacob, och Jacob som nogast utgången var ifrå sinom fader Isaac, då kom Esau hans broder utaf sine jagt,
31 Därefter tillredde också han en smaklig rätt och bar in den till sin fader och sade till sin fader: »Må min fader stå upp och äta av sin sons villebråd, på det att din själ må välsigna mig.»
Och gjorde också en mat, och bar in till sin fader, och sade till honom: statt upp, min fader, och ät af dins sons vildebråd, att din själ må välsigna mig.
32 Hans fader Isak frågade honom: »Vem är du?» Han svarade: »Jag är Esau, din förstfödde son.»
Då svarade honom Isaac hans fader: Ho äst du? Han sade: Jag är Esau din förstfödde son.
33 Då blev Isak övermåttan häpen och sade: »Vem var då den jägaren som bar in till mig sitt villebråd, så att jag åt av allt, förrän du kom, och sedan välsignade honom? Välsignad skall han ock förbliva.»
Då vardt Isaac öfvermåttan häpen, och sade: Ho? Och hvar är då den jägaren, som mig det burit hafver, och jag åt utaf allo, förra än du kom, och välsignade honom? Han skall ock välsignad blifva.
34 När Esau hörde sin faders ord, brast han ut i högljudd och bitter klagan och sade till sin fader: »Välsigna också mig, min fader.»
När Esau detta sins faders tal hörde, ropade han högt, och vardt öfvermåttan förbittrad, och sade till sin fader: Välsigna ock mig, min fader.
35 Men han svarade: »Din broder har kommit med svek och tagit din välsignelse.»
Men han sade: Din broder är kommen med list, och hafver din välsignelse borta.
36 Då sade han: »Han heter ju Jakob, och han har nu också två gånger bedragit mig. Min förstfödslorätt har han tagit, och se, nu har han ock tagit min välsignelse.» Och han frågade: »Har du då ingen välsignelse kvar för mig?»
Då sade han: Rätteliga heter han Jacob, ty han hafver nu två resor undertrampat mig: Min förstfödslorätt hafver han borta; och si, nu tager han ock min välsignelse bort. Och sade: Hafver du ingen välsignelse behållit för mig?
37 Isak svarade och sade till Esau: »Se, jag har satt honom till en herre över dig, och alla hans bröder har jag givit honom till tjänare, och med säd och vin har jag begåvat honom; vad skall jag då nu göra för dig, min son?»
Isaac svarade, och sade till honom: Jag hafver satt honom till en herre öfver dig, och alla hans bröder hafver jag gjort honom till tjenare; med korn och vin hafver jag försett honom: Hvad skall jag dock nu göra dig, min son?
38 Esau sade till sin fader: »Har du då allenast den enda välsignelsen, min fader? Välsigna också mig, min fader.» Och Esau brast ut i gråt.
Esau sade till sin fader: Hafver du då icke utan en välsignelse, min fader? Välsigna mig ock, min fader; och hof upp sina röst och gret.
39 Då svarade hans fader Isak och sade till honom: »Se, fjärran ifrån jordens fetma skall din boning vara och utan dagg från himmelen ovanefter.
Då svarade Isaac hans fader och sade till honom: Si, en fet boning skall du hafva på jordene, och af himmelens dagg ofvan efter.
40 Av ditt svärd skall du leva, och du skall tjäna din broder. Men det skall ske, när du samlar din kraft, att du river hans ok från din hals.»
Med ditt svärd skall du nära dig, och skall tjena dinom broder: Och det skall ske, att du skall ock varda en herre, och rifva hans ok af dinom halse.
41 Och Esau blev hätsk mot Jakob för den välsignelses skull som hans fader hade givit honom. Och Esau sade vid sig själv: »Snart skola de dagar komma, då vi få sörja vår fader; då skall jag dräpa min broder Jakob.»
Och Esau vardt vred uppå Jacob, för välsignelsens skull, der hans fader honom med välsignat hade, och sade i sitt hjerta: Den tiden varder snart kommandes, att min fader måste få sorg, ty jag vill dräpa min broder Jacob.
42 När man nu berättade för Rebecka vad hennes äldre son Esau hade sagt, sände hon och lät kalla till sig sin yngre son Jakob och sade till honom: »Se, din broder Esau vill hämnas på dig och dräpa dig.
Då vardt Rebecka sagdt om dessa hennes större sons Esaus ord: Och sände bort, och lät kalla sin mindre son Jacob, och sade till honom: Si, din broder Esau hotar dig, att han vill dräpa dig.
43 Så hör nu vad jag säger, min son: stå upp och fly till min broder Laban i Haran,
Och hör nu mina röst, min son, gör dig redo, och fly till min broder Laban i Haran.
44 och stanna någon tid hos honom, till dess din broders förbittring har upphört,
Och blif en tid lång när honom, till dess dins broders grymhet återvänder.
45 ja, till dess din broders vrede mot dig har upphört och han förgäter vad du har gjort mot honom. Då skall jag sända åstad och hämta dig därifrån. Varför skall jag mista eder båda på samma gång?»
Och tilldess hans vrede vändes ifrå dig, och förgäter det du honom gjort hafver; så vill jag sedan sända, och låta hemta dig dädan: Hvi skulle jag mista eder båda på en dag?
46 Och Rebecka sade till Isak: »Jag är led vid livet för Hets döttrars skull. Om Jakob tager hustru bland Hets döttrar, en sådan som dessa, någon bland landets döttrar, varför skulle jag då leva?» Se noten till 25,26.
Och Rebecka sade till Isaac: Mig ledes vid att lefva, för Hets döttrars skull: Om Jacob tager hustru af Hets döttrar, hvilka äro såsom dessa landsens döttrar, efter hvad skall jag lefva?
