1 Mosebok 19
1 Och de två änglarna kommo om aftonen till Sodom, och Lot satt då i Sodoms port. När Lot fick se dem, stod han upp och gick emot dem och föll ned till jorden på sitt ansikte
Och de två Änglarne kommo om aftonen till Sodom; och Lot satt i Sodom i portenom. Och då han såg dem, stod han upp emot dem, och bugade sig med sitt ansigte neder på jordene.
2 och sade: »I herrar, tagen härbärge i eder tjänares hus och stannen där över natten, och tvån edra fötter; sedan kunnen I i morgon bittida fortsätta eder färd.» De svarade: »Nej, vi vilja stanna på gatan över natten.»
Och sade: Si Herre, kommer uti edar tjenares hus, och blifver der öfver nattena; låter två edra fötter, och i morgon stån I bittida upp, och faren edar väg. De sade: Nej, men vi vilje blifva öfver nattena på gatone.
3 Men han bad dem så enträget, att de togo härbärge hos honom och kommo in i hans hus. Och han tillredde en måltid åt dem och bakade osyrat bröd, och de åto.
Då nödgade han dem fast, och de gingo in med honom, och de kommo uti hans hus: Och han gjorde dem en måltid, och bakade dem osyradt bröd, och de åto.
4 Men innan de hade lagt sig, omringades huset av männen i staden, Sodoms män, både unga och gamla, allt folket, så många de voro.
Men förra än de lade sig, kommo de män af stadenom Sodom, och omhvärfde huset, unge och gamle, och allt folket tillhopa.
5 Dessa kallade på Lot och sade till honom: »Var äro de män som hava kommit till dig i natt? För dem ut till oss, så att vi få känna dem.»
Och kallade Lot ut, och sade till honom: Hvar äro männerne, som till dig ingångne äro i denna nattene? Låt dem gå här ut till oss, att vi måge känna dem.
6 Då gick Lot ut till dem i porten och stängde dörren efter sig
Lot gick ut till dem för dörrene, och smällde dörrena igen efter sig.
7 och sade: »Mina bröder, gören icke så illa.
Och sade: Ack käre bröder, görer icke så illa.
8 Se, jag har två döttrar, som ännu icke veta av någon man. Dem vill jag föra ut till eder, så kunnen I göra med dem vad I finnen för gott. Gören allenast icke något mot dessa män, eftersom de nu hava gått in under skuggan av mitt tak.»
Si, jag hafver två döttrar, de hafva ännu ingen man känt, dem vill jag få ut till eder, och farer med dem som eder täckes; att I ju intet ondt gören dessa männerna; ty derföre äro de ingångne under mitt taks skugga.
9 Men de svarade: »Bort med dig!» Och de sade ytterligare: »Denne, en ensam man, har kommit hit och bor här såsom främling, och han vill dock ständigt upphäva sig som domare. Men nu skola vi göra dig mer ont än dem.» Och de trängde med våld in på mannen Lot och stormade fram för att spränga dörren.
Men de sade: Kom hit. Då sade de: Äst du icke allena en främling härinne, och vill nu regera? Nu väl, vi vilje göra dig mera ondt än dem. Och de trängde sig hårdeliga med våld in på mannen Lot, och de lupo till, och ville slå upp dörrena.
10 Då räckte männen ut sina händer och togo Lot in till sig i huset och stängde dörren.
Men männerne räckte handen ut, och togo Lot in till sig i huset, och smällde dörrena till.
11 Och de män som stodo utanför husets port slogo de med blindhet, både små och stora, så att de förgäves sökte finna porten.
Och männerna, som för dörrene voro af huset, slogo de med blindhet, både små och stora, så att de icke kunde finna dörrena.
12 Och männen sade till Lot: »Har du någon mer här, någon måg, eller några söner eller döttrar, eller någon annan som tillhör dig i staden, så för dem bort ifrån detta ställe.
Och männerne sade till Lot: Hafver du ock härinne några mågar, eller söner, eller döttrar? Alla de, som dig tillhöra i stadenom, dem haf här utu detta rummet.
13 Ty vi skola fördärva detta ställe; ropet från dem har blivit så stort inför HERREN, att HERREN har utsänt oss till att fördärva dem.»
Ty vi skole förgöra detta rummet, derföre, att deras rop är stort för Herranom, och Herren hafver utsändt oss till att förgöra dem.
14 Då gick Lot ut och talade till sina mågar, som skulle få hans döttrar, och sade: »Stån upp och gån bort ifrån detta ställe; ty HERREN skall fördärva staden.» Men hans mågar menade att han skämtade.
Då gick Lot ut, och talade med sina mågar, som skulle hafva hans döttrar, och sade: Görer redo, och går utu detta rum: förty Herren skall förgöra denna stad. Men dem syntes det vara gabberi.
15 När nu morgonrodnaden gick upp, manade änglarna på Lot och sade: »Stå upp och tag med dig din hustru och dina båda döttrar, som du har hos dig, på det att du icke må förgås genom stadens missgärning.»
När nu morgonrodnen uppgick, skyndade Änglarne på Lot, att han skulle låta sig lida, och sade: Gör redo, tag dina hustru, och dina två döttrar, som du hafver, att du ock icke förgås uti denna stadsens missgerningom.
16 Och då han ännu dröjde, togo männen honom vid handen jämte hans hustru och hans båda döttrar, ty HERREN ville skona honom; och de förde honom ut, och när de voro utanför staden, släppte de honom.
Som han ännu fördröjde, togo männerne honom vid handena, och hans hustru, och hans två döttrar, efter Herren ville skona dem, och ledde honom ut, och läto honom ut för staden.
17 Och medan de förde dem ut, sade den ene: »Fly för ditt livs skull; se dig icke tillbaka, och dröj ingenstädes på Slätten. Fly undan till bergen, så att du icke förgås.»
Och som de hade haft honom ut, sade de: Förvara dina själ, och se icke tillbaka, och statt icke i alla denna ängd; men på berget undsätt dig, att du icke förgås.
18 Men Lot sade till dem: »Ack nej, Herre.
Då sade Lot till dem: Ack nej, min Herre.
19 Se, din tjänare har ju funnit nåd för dina ögon, och stor är den barmhärtighet som du gör med mig, då du vill rädda mitt liv; men jag förmår icke fly undan till bergen; jag rädes att olyckan hinner mig, så att jag omkommer.
Si, efter din tjenare hafver funnit nåd för din ögon, så gör dock dina barmhertighet stora, som du på mig bevist hafver, att du skulle behålla mina själ vid lif: Jag kan icke förvara mig på bergena, mig måtte något ondt vederkomma, att jag blefve död.
20 Se, staden därborta ligger helt nära, och det är lätt att fly dit, och den är liten; låt mig fly undan dit -- den är ju så liten -- på det att jag må bliva vid liv.»
Si, der är en stad icke långt hädan, der jag in fly må, och han är liten, der vill jag förvara mig; är han dock liten, att min själ må der blifva vid lif.
21 Då svarade han honom: »Välan, jag skall ock häri göra dig till viljes; jag skall icke omstörta den stad som du talar om.
Då sade han till honom: Si, i desse stycke hafver jag ock sett till dig, att jag icke vill omstörta den staden, der du om talade.
22 Men skynda att fly undan dit; ty jag kan intet göra, förrän du har kommit dit.» Därav fick staden namnet Soar.
Låt lida dig, och förvara dig der; ty jag kan intet göra, till dess du kommer der in. Deraf är den staden nämnd Zoar.
23 Då nu solen hade gått upp över jorden och Lot hade kommit till Soar,
Och solen var uppgången på jordene, då Lot kom in uti Zoar.
24 lät HERREN svavel och eld regna från himmelen, från HERREN, över Sodom och Gomorra;
Då lät Herren regna svafvel och eld ifrå Herranom af himmelen, öfver Sodom och Gomorra.
25 och han omstörtade dessa städer med hela Slätten och alla dem som bodde i städerna och det som växte på marken.
Och omstörte de städer i alla den ängden, och alla de, som i städerna bodde, och allt det på landena växt var.
26 Och Lots hustru, som följde efter honom, såg sig tillbaka; då blev hon en saltstod.
Och hans hustru såg tillbaka, och vardt en saltstod.
27 Och när Abraham bittida följande morgon gick till den plats där han hade stått inför HERREN,
Men Abraham stod upp om morgonen bittida, på det rummet, der han förr hade ståndet för Herranom;
28 och blickade ned över Sodom och Gomorra och över hela Slättlandet, då fick han se en rök stiga upp från landet, lik röken från en smältugn.
Och såg ut emot Sodom och Gomorra, och allt landet i den ängden, och fick se, att der uppgick ett damb af landena, lika som en rök af en ugn.
29 Så skedde då, att när Gud fördärvade städerna på Slätten, tänkte han på Abraham och lät Lot komma undan omstörtningen, då han omstörtade städerna där Lot hade bott.
Ty då Gud omstörte de städer i den ängdene, tänkte han på Abraham, och frälste Lot utu de städer, som han omstörte, der Lot uti bodde.
30 Och Lot drog upp från Soar till bergsbygden och bodde där med sina båda döttrar, ty han fruktade för att bo kvar i Soar; och han bodde med sina båda döttrar i en grotta.
Och Lot for utu Zoar, och blef på bergena med båda sina döttrar; ty han fruktade att blifva i Zoar: Och låg uti ene bergskrefvo, han och båda hans döttrar.
31 Då sade den äldre till den yngre: »Vår fader är gammal, och ingen man finnes i landet, som kan gå in till oss efter all världens sedvänja.
Då sade den äldsta till den yngsta: Vår fader är gammal, och ingen man är mer på jordene, som till oss ingå kan, efter alla verldenes sedvänjo.
32 Kom, låt oss giva vår fader vin att dricka och lägga oss hos honom, för att vi må skaffa oss livsfrukt genom vår fader.»
Kom, låt oss gifva vår fader dricka vin, och läggom oss när honom, att vi mågom behålla säd af vår fader.
33 Så gåvo de sin fader vin att dricka den natten, och den äldre gick in och lade sig hos sin fader, och han märkte icke när hon lade sig, ej heller när hon stod upp.
Och så gåfvo de deras fader dricka vin i den nattene. Och den äldsta gick in, och lade sig när sinom fader; och han vardt intet varse, när hon lade sig, ej heller när hon stod upp.
34 Dagen därefter sade den äldre till den yngre: »Se, jag låg i natt hos min fader; låt oss också denna natt giva honom vin att dricka, och gå du in och lägg dig hos honom, för att vi må skaffa oss livsfrukt genom vår fader.»
Om morgonen sade den äldsta till den yngsta: Si, jag låg i går när min fader, låt oss ock i denna nattene gifva honom dricka vin, att du ock må gå in till honom, och lägga dig när honom, att vi behålle säd af vår fader.
35 Så gåvo de också den natten sin fader vin att dricka; och den yngre gick och lade sig hos honom, och han märkte icke när hon lade sig, ej heller när hon stod upp.
Och så gåfvo de desslikes i den nattene sin fader dricka vin: Och den yngsta gick ock in, och lade sig när honom; och han vardt det intet varse, när hon lade sig ned, ej heller när hon stod upp.
36 Så blevo Lots båda döttrar havande genom sin fader.
Och så vordo de båda Lots döttrar hafvande af sin fader.
37 Och den äldre födde en son, och hon gav honom namnet Moab; från honom härstamma moabiterna ända till denna dag.
Och den äldsta födde en son, den hon kallade Moab; af honom kommo de Moabiter, allt intill denna dag.
38 Den yngre födde ock en son, och hon gav honom namnet Ben-Ammi; från honom härstamma Ammons barn ända till denna dag. D. ä. litenhet.
Och den yngsta födde ock en son, och hon kallade hans namn Ammi barn; af honom kommo Ammons barn, allt intill denna dag.
