Predikaren 4
1 Och ytterligare såg jag på alla de våldsgärningar som förövas under solen. Jag såg förtryckta fälla tårar, och ingen fanns, som tröstade dem; jag såg dem lida övervåld av sina förtryckares hand, och ingen fanns, som tröstade dem.
So I returned, and considered all the oppressions that are done under the sun: and behold the tears of [such as were] oppressed, and they had no comforter; and on the side of their oppressors [there was] power; but they had no comforter.
2 Då prisade jag de döda, som redan hade fått dö, lyckliga framför de levande, som ännu leva;
Wherefore I praised the dead which are already dead more than the living which are yet alive.
3 Men lycklig framför båda prisade jag den som ännu icke hade kommit till, den som hade sluppit att se vad ont som göres under solen.
Yea, better [is he] than both they, which hath not yet been, who hath not seen the evil work that is done under the sun.
4 Och jag såg att all möda och all skicklighet i vad som göres icke är annat än den enes avund mot den andre. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.
Again, I considered all travail, and every right work, that for this a man is envied of his neighbour. This [is] also vanity and vexation of spirit.
5 Dåren lägger händerna i kors och tär så sitt eget kött.
The fool foldeth his hands together, and eateth his own flesh.
6 Ja, bättre är en handfull ro än båda händerna fulla med möda och med jagande efter vind.
Better [is] an handful [with] quietness, than both the hands full [with] travail and vexation of spirit.
7 Och ytterligare såg jag något som är fåfänglighet under solen:
Then I returned, and I saw vanity under the sun.
8 mången finnes, som står ensam och icke har någon jämte sig, varken son eller broder; och likväl är det ingen ände på all hans möda, och hans ögon bliva icke mätta på rikedom. Och för vem mödar jag mig då och nekar mig själv vad gott är? Också detta är fåfänglighet och ett uselt besvär.
There is one [alone], and [there is] not a second; yea, he hath neither child nor brother: yet [is there] no end of all his labour; neither is his eye satisfied with riches; neither [saith he], For whom do I labour, and bereave my soul of good? This [is] also vanity, yea, it [is] a sore travail.
9 Bättre är att vara två än en, ty de två få större vinning av sin möda.
Two [are] better than one; because they have a good reward for their labour.
10 Om någondera faller, så kan ju den andre resa upp sin medbroder. Men ve den ensamme, om han faller och icke en annan finnes, som kan resa upp honom.
For if they fall, the one will lift up his fellow: but woe to him [that is] alone when he falleth; for [he hath] not another to help him up.
11 Likaledes, om två ligga tillsammans, så hava de det varmt; men huru skall den ensamme bliva varm?
Again, if two lie together, then they have heat: but how can one be warm [alone]?
12 Och om någon kan slå ned den som är ensam, så hålla dock två stånd mot angriparen. Och en tretvinnad tråd brister icke så snart.
And if one prevail against him, two shall withstand him; and a threefold cord is not quickly broken.
13 Bättre än en gammal konung som är dåraktig och ej har förstånd nog att låta varna sig är en fattig yngling med vishet.
Better [is] a poor and a wise child than an old and foolish king, who will no more be admonished.
14 Ty ifrån fängelset gick en gång en sådan till konungavälde, fastän han var född i fattigdom inom den andres rike.
For out of prison he cometh to reign; whereas also [he that is] born in his kingdom becometh poor.
15 Jag såg huru alla som levde och rörde sig under solen följde ynglingen, denne nye som skulle träda i den förres ställe;
I considered all the living which walk under the sun, with the second child that shall stand up in his stead.
16 det var ingen ände på hela skaran av alla dem som han gick i spetsen för. Men ändå hava de efterkommande ingen glädje av honom. Ty också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind. Bevara din fot, när du går till Guds hus; att komma dit för att höra är bättre än något slaktoffer som dårarna frambära; ty de äro oförståndiga och göra så vad ont är.
[There is] no end of all the people, [even] of all that have been before them: they also that come after shall not rejoice in him. Surely this also [is] vanity and vexation of spirit.
