Predikaren 3
1 Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund.
For, every thing, there is a season, —and a time for every pursuit, under the heavens: —
2 Födas har sin tid, och dö har sin tid. Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid.
A time to be born, and a time to die, —A time to plant, and a time to uproot what is planted;
3 Dräpa har sin tid, och läka har sin tid. Bryta ned har sin tid, och bygga upp har sin tid.
A time to kill, and a time to heal, —A time to break down, and a time to build up;
4 Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid.
A time to weep, and a time to laugh, —A time to wail, and a time to dance for joy;
5 Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. Taga i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har sin tid.
A time to cast away stones, and a time to heap up stones, —A time to embrace, and a time to be far from loving embrace;
6 Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid.
A time to seek, and a time to give up as lost, —A time to keep, and a time to cast away;
7 Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid.
A time to rend, and a time to sew, —A time to be silent, and a time to speak;
8 Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid.
A time to love and a time to hate, —A time of war, and a time of peace.
9 Vad förmån av sin möda har då den som arbetar?
What profit hath he that worketh, in that wherein, himself, hath toiled?
10 Jag såg vilket besvär Gud har givit människors barn till att plåga sig med.
I looked at the employment which God hath given to the sons of men, to work therein:
11 Allt har han gjort skönt för sin tid, ja, han har ock lagt evigheten i människornas hjärtan, dock så, att de icke förmå att till fullo, ifrån begynnelsen intill änden, fatta det verk som Gud har gjort.
Everything, hath he made beautiful in its own time, —also, intelligence, hath he put in their heart, without which men could not find out the work which God hath wrought, from the beginning even unto the end.
12 Jag insåg att intet är bättre för dem, än att de äro glada och göra sig goda dagar, så länge de leva.
I know that there is no blessedness in them, —save to be glad, and to do well with one’s life.
13 Men om någon kan äta och dricka och njuta vad gott är under all sin möda, så är också detta en Guds gåva.
Though indeed, that any man should eat and drink, and see blessedness, in all his toil, it is, the gift of God.
14 Jag insåg att allt vad Gud gör skall förbliva evinnerligen; man kan icke lägga något därtill, ej heller taga något därifrån. Och Gud har så gjort, för att man skall frukta honom.
I know, that, whatsoever God doeth, the same, shall be age-abiding, unto it, there is nothing to add, and, from it, there is nothing to take away, —and, God, hath done it, that men should stand in awe before him.
15 Vad som är, det var redan förut, och vad som kommer att ske, det skedde ock redan förut; Gud söker blott fram det förgångna.
That which was, already, had been, and, that which shall be, already, shall have been, —but, God, seeketh that which hath been chased away.
16 Ytterligare såg jag under solen att på domarsätet rådde orättfärdighet, och på rättfärdighetens säte orättfärdighet.
Then, again, I saw under the sun, the place of justice, that there was lawlessness, and, the place of righteousness, that there was lawlessness.
17 Då sade jag i mitt hjärta: Både den rättfärdige och den orättfärdige skall Gud döma; ty vart företag och allt vad man gör har sin tid hos honom.
Said, I, in my heart, Both the righteous and the lawless, will God judge, —for [there will be] a time for every pursuit, and concerning every work—there.
18 Jag sade i mitt hjärta: För människornas skull sker detta, på det att Gud må pröva dem, och på det att de själva må inse att de äro såsom fänad.
Said, I, in my heart, as concerning the sons of men, That God was minded to prove them, —and that they might see, that they were beasts, of themselves.
19 Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock alla. Ja, människorna hava intet framför fänaden, ty allt är fåfänglighet.
For, as regardeth the destiny of the sons of men and the destiny of beasts, one fate, have they, as dieth the one, so, dieth the other, and, one spirit, have they all, —and, the pre-eminence of man over beast, is nothing, for, all, were vanity:
20 Alla går de till samma mål; alla have de kommit av stoft, och alla skola de åter varda stoft.
all, go unto one place, —all, came from the dust, and all, return to the dust.
21 Vem kan veta om människornas ande att den stiger uppåt, och om fänadens ande att den far ned under jorden?
Who knoweth the spirit of the sons of men, whether it, ascendeth, above, —or the spirit of the beast, whether it, descendeth, below, to the earth?
22 Och jag såg att intet är bättre för människan, än att hon är glad under sitt arbete; ty detta är den del hon får. Ty vem kan föra henne tillbaka, så att hon får se och hava glädje av vad som skall ske efter henne?
So I saw, that there was nothing better than that a man should be glad in his works, for, that, is his portion, —for who can bring him in, to look upon that which shall be after him?
