Predikaren 3
1 Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund.
To everything there is a season, and a time to every purpose under the heavens:
2 Födas har sin tid, och dö har sin tid. Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid.
A time to be born, and a time to die; A time to plant, and a time to pluck up that which is planted;
3 Dräpa har sin tid, och läka har sin tid. Bryta ned har sin tid, och bygga upp har sin tid.
A time to kill, and a time to heal; A time to break down, and a time to build up;
4 Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid.
A time to weep, and a time to laugh; A time to mourn, and a time to dance;
5 Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. Taga i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har sin tid.
A time to cast away stones, and a time to gather stones together; A time to embrace, and a time to refrain from embracing;
6 Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid.
A time to seek, and a time to lose; A time to keep, and a time to cast away;
7 Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid.
A time to rend, and a time to sew; A time to keep silence, and a time to speak;
8 Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid.
A time to love, and a time to hate; A time of war, and a time of peace.
9 Vad förmån av sin möda har då den som arbetar?
What profit hath he that worketh from that wherein he laboureth?
10 Jag såg vilket besvär Gud har givit människors barn till att plåga sig med.
I have seen the travail that God hath given to the sons of men to toil in.
11 Allt har han gjort skönt för sin tid, ja, han har ock lagt evigheten i människornas hjärtan, dock så, att de icke förmå att till fullo, ifrån begynnelsen intill änden, fatta det verk som Gud har gjort.
He hath made everything beautiful in its time; also he hath set the world in their heart, so that man findeth not out from the beginning to the end the work that God doeth.
12 Jag insåg att intet är bättre för dem, än att de äro glada och göra sig goda dagar, så länge de leva.
I know that there is nothing good for them but to rejoice and to do well in their life;
13 Men om någon kan äta och dricka och njuta vad gott är under all sin möda, så är också detta en Guds gåva.
yea also that every man should eat and drink, and enjoy good in all his labour, it is the gift of God.
14 Jag insåg att allt vad Gud gör skall förbliva evinnerligen; man kan icke lägga något därtill, ej heller taga något därifrån. Och Gud har så gjort, för att man skall frukta honom.
I know that whatever God doeth, it shall be for ever; there is nothing to be added to it, nor anything to be taken from it; and God doeth [it], that [men] should fear before him.
15 Vad som är, det var redan förut, och vad som kommer att ske, det skedde ock redan förut; Gud söker blott fram det förgångna.
That which is was long ago, and that which is to be hath already been; and God bringeth back again that which is past.
16 Ytterligare såg jag under solen att på domarsätet rådde orättfärdighet, och på rättfärdighetens säte orättfärdighet.
And moreover I saw under the sun, that in the place of judgment, wickedness was there; and in the place of righteousness, wickedness was there.
17 Då sade jag i mitt hjärta: Både den rättfärdige och den orättfärdige skall Gud döma; ty vart företag och allt vad man gör har sin tid hos honom.
I said in my heart, God will judge the righteous and the wicked; for there is a time there for every purpose and for every work.
18 Jag sade i mitt hjärta: För människornas skull sker detta, på det att Gud må pröva dem, och på det att de själva må inse att de äro såsom fänad.
I said in my heart, It is thus with the children of men, that God may prove them, and that they should see that they themselves are but beasts.
19 Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock alla. Ja, människorna hava intet framför fänaden, ty allt är fåfänglighet.
For what befalleth the children of men befalleth beasts; even one thing befalleth them: as the one dieth, so dieth the other, and they have all one breath; and man hath no pre-eminence above the beast: for all is vanity.
20 Alla går de till samma mål; alla have de kommit av stoft, och alla skola de åter varda stoft.
All go unto one place: all are of the dust, and all return to dust.
21 Vem kan veta om människornas ande att den stiger uppåt, och om fänadens ande att den far ned under jorden?
Who knoweth the spirit of the children of men? Doth it go upwards? and the spirit of the beasts, doth it go downwards to the earth?
22 Och jag såg att intet är bättre för människan, än att hon är glad under sitt arbete; ty detta är den del hon får. Ty vem kan föra henne tillbaka, så att hon får se och hava glädje av vad som skall ske efter henne?
And I have seen that there is nothing better than that man should rejoice in his own works; for that is his portion; for who shall bring him to see what shall be after him?
