Predikaren 12
1 Så tänk då på din Skapare i din ungdomstid, förrän de onda dagarna komma och de år nalkas, om vilka du skall säga: »Jag finner icke behag i dem»;
Ririkanaga Mũkũũmbi matukũ-inĩ ma ũnini waku, mũiria wa matukũ ma thĩĩna makinye, na mĩaka ĩkuhĩrĩrie rĩrĩa ũkoiga atĩrĩ, “Kaĩ ndikenagĩra mĩaka ĩno-ĩ”:
2 Ja, förrän solen bliver förmörkad, och dagsljuset och månen och stjärnorna; före den ålder då molnen komma igen efter regnet,
riũa na ũtheri, na mweri na njata ĩtanatuĩka nduma, namo matu matanacooka ho mbura yathira;
3 den tid då väktarna i huset darra och de starka männen kröka sig; då malerskorna sitta fåfänga, så få som de nu hava blivit, och skåderskorna hava det mörkt i sina fönster;
rĩrĩa aikaria a nyũmba makainaina, nao arĩa marĩ hinya mainame, rĩrĩa ithĩi igaatiga gũthĩa nĩ ũndũ nĩ nini, nao arĩa macũthagĩrĩria na ndirica matumanĩrwo nĩ nduma;
4 då dörrarna åt gatan stängas till, medan ljudet från kvarnen försvagas; då man står upp, när fågeln begynner kvittra, och alla sångens tärnor sänka rösten;
rĩrĩa mĩrango ya kuumĩra barabara ĩkaahingwo, na mũgambo wa gũthĩa ũnyiihe; rĩrĩa andũ magookagĩrio nĩ mĩgambo ya nyoni, no nyĩmbo ciao ciothe ikaaga kũiguĩka;
5 då man fruktar för var backe och förskräckelser bo på vägarna; då mandelträdet blommar och gräshoppan släpar sig fram och kaprisknoppen bliver utan kraft, nu då människan skall fara till sin eviga boning och gråtarna redan gå och vänta på gatan;
rĩrĩa andũ marĩ na guoya wa kũhaica igũrũ, na mageetigĩra mogwati ma mabarabara-inĩ; rĩrĩa mũtĩ wa mũrothi ũrutĩte kĩro, nayo ndaahi ithiiage ĩĩkururĩtie, namo merirĩria mage hinya. Hĩndĩ ĩyo mũndũ ainũke kũrĩa agaatũũra tene na tene, nao acakai mathiĩ magĩcakayaga njĩra-inĩ.
6 ja, förrän silversnöret ryckes bort och den gyllene skålen slås sönder, och förrän ämbaret vid källan krossas och hjulet slås sönder och faller i brunnen
Ririkanaga Mũkũũmbi: mbere ya mũhĩndo wa betha ũtanatuĩka, o na kana mbakũri ya thahabu ĩtaanooragwo; mbere ya ndigithũ gũthethererwo itherũkĩro-inĩ rĩa maaĩ, kana kũgũrũ kwa ngaari kuunĩkĩre gĩthima-inĩ,
7 och stoftet vänder åter till jorden, varifrån det har kommit, och anden vänder åter till Gud, som har givit den.
naruo rũkũngũ rũcooke tĩĩri-inĩ kũrĩa ruoimire, naguo roho ũcooke kũrĩ Ngai ũrĩa waũheanire.
8 Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Allt är fåfänglighet!
“Maũndũ mothe nĩ ma tũhũ! Nĩ ma tũhũ!” Ũguo nĩguo Mũrutani ekuuga. “Maũndũ mothe nĩ ma tũhũ!”
9 För övrigt är att säga att Predikaren var en vis man, som också annars lärde folket insikt och övervägde och rannsakade; många ordspråk författade han.
Mũrutani to kũũhĩga aarĩ mũũgĩ, no nĩ aarutire andũ maũndũ.
10 Predikaren sökte efter att finna välbehagliga ord, sådant som med rätt kunde skrivas, och sådant som med sanning kunde sägas.
Nĩacũũranirie na agĩtuĩria maũndũ, na agĩtabanĩria thimo nyingĩ na mũbango. Mũrutani nĩatuĩririe nĩgeetha one ciugo o iria ciagĩrĩire, na ũrĩa aandĩkire warĩ mũrũngĩrĩru na wa ma.
11 De visas ord äro såsom uddar, och lika indrivna spikar äro deras tänkespråk. De äro gåvor från en och samma Herde.
Ciugo cia andũ arĩa oogĩ nĩ ta mĩcengi, nayo mĩario yao ĩcookanĩrĩirio ĩhaana ta nyambo ihũũrĩirwo wega ikarũma, iheanĩtwo nĩ Mũrĩithi ũmwe.
12 Och för övrigt är utom detta att säga: Min son, låt varna dig! Ingen ände är på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande gör kroppen trött.
Ĩtĩkĩra gũtaarwo, mũrũ wakwa, ndũkaneeke ũndũ wa gũciongerera. Ha ũhoro wa gũthondeka mabuku maingĩ-rĩ, ndũrĩ mũthia, nakuo gũthoma mũno kũnogagia mwĩrĩ.
13 Änden på talet, om vi vilja höra huvudsumman, är detta: Frukta Gud och håll hans bud, ty det hör alla människor till.
Rĩu-rĩ, maũndũ mothe nĩmarĩkĩtie kũiguuo; kĩrĩkĩrĩro kĩa ũhoro ũcio wothe nĩ gĩkĩ: Wĩtigĩre Ngai na ũrũmagie maathani make, nĩ ũndũ gwĩka ũguo nĩkũhingia maũndũ mothe marĩa mũndũ agĩrĩirũo nĩ gwĩka.
14 Ty Gud skall draga alla gärningar till doms, när han dömer allt vad förborgat är, evad det är gott eller ont.
Nĩgũkorwo Ngai nĩagaciirithanĩria ũndũ o wothe wĩkĩtwo, hamwe na maũndũ mothe marĩa mahithe, marĩ mega kana marĩ mooru.
