< Predikaren 1 >

1 Detta är predikarens ord, Davids sons, konungens i Jerusalem.
Книга Пропові́дника, сина Давидового, царя в Єрусалимі.
2 Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!
Наймарні́ша марно́та, сказав Пропові́дник, наймарні́ша марно́та, — марно́та усе!
3 Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under solen?
Яка ко́ристь люди́ні в усім її тру́ді, який вона робить під сонцем?
4 Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen kvar.
Поколі́ння відхо́дить, й поколі́ння приходить, а земля вікові́чно стоїть!
5 Och solen går upp, och solen går ned, och har sedan åter brått att komma till den ort där hon går upp.
І со́нечко схо́дить, і сонце заходить, і поспішає до місця свого́, де схо́дить воно.
6 Vinden far mot söder och vänder sig så mot norr; den vänder sig och vänder sig, allt under det att den far fram, och så begynner den åter sitt kretslopp.
Віє вітер на пі́вдень, і на північ верта́ється, кру́титься, крутиться він та й іде, і на круг свій верта́ється вітер.
7 Alla floder rinna ut i havet, och ändå bliver havet aldrig fullt; där floderna förut hava runnit, dit rinna de ständigt åter.
Всі пото́ки до моря пливуть, але море — воно не напо́внюється: до місця, ізві́дки пливуть, ті потоки вони поверта́ються, щоб зно́ву плисти́!
8 Alla arbetar utan rast; ingen kan utsäga det. Ögat mättas icke av att se, och örat bliver icke fullt av att höra.
Повні тру́ду всі ре́чі, — люди́на сказати всього́ не потра́пить! Не наси́титься ба́ченням око, і не напо́вниться слу́ханням ухо.
9 Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen.
Що було́, воно й бу́де, і що робилося, бу́де робитись воно, — і немає нічо́го ново́го під сонцем!
10 Inträffar något varom man ville säga: »Se, detta är nytt», så har detsamma ändå skett redan förut, i gamla tider, som voro före oss.
Буває таке, що про нього говорять: „Дивись, — це нове́!“Та воно вже було́ від вікі́в, що були́ перед нами!
11 Man kommer icke ihåg dem som levde före oss. Och dem som skola uppstå efter oss skall man icke heller komma ihåg bland dem som leva ännu senare.
Нема згадки про перше, а тако́ж про насту́пне, що бу́де, — про них згадки не бу́де між тими, що бу́дуть пото́му.
12 Jag, Predikaren, var konung över Israel i Jerusalem.
Я, Проповідник, був царем над Ізраїлем в Єрусалимі.
13 Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig med.
І поклав я на серце своє, щоб шукати й дослі́джувати мудрістю все, що робилось під небом. Це праця тяжка́, яку дав Бог для лю́дських синів, щоб мозо́литись нею.
14 När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.
Я бачив усі справи, що чини́лись під сонцем: й ось усе це — марно́та та ло́влення вітру!
15 Det som är krokigt kan icke bliva rakt, och det som ej finnes kan ej komma med i någon räkning.
Покри́вленого не напра́виш, а неісну́ючого не полі́чиш!
16 Jag sade i mitt hjärta: »Se, jag har förvärvat mig stor vishet, och jag har förökat den, så att den övergår allas som före mig hava regerat över Jerusalem; ja, vishet och insikt har mitt hjärta inhämtat i rikt mått.»
Говорив я був з серцем своїм та казав: Ось я велику премудрість набув, Найбільшу за всіх, що до ме́не над Єрусалимом були́. І бачило серце моє всяку мудрість і знання.
17 Men när jag nu vände mitt hjärta till att förstå vishet och till att förstå oförnuft och dårskap, då insåg jag att också detta var ett jagande efter vind.
І поклав я на серце своє, щоб пізнати премудрість, і пізнати безу́мство й глупо́ту, — і збагну́в я, що й це все — то ло́влення вітру!
18 Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga.
Бо при мно́гості мудрости мно́житься й кло́піт, хто ж пізна́ння побільшує, той побільшує й біль!

< Predikaren 1 >