Predikaren 1
1 Detta är predikarens ord, Davids sons, konungens i Jerusalem.
The words of the Preacher, the son of David, king in Jerusalem.
2 Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!
Vanity of vanities, says the Preacher, vanity of vanities; all is vanity.
3 Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under solen?
What profit has a man of all his labor which he takes under the sun?
4 Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen kvar.
One generation passes away, and another generation comes: but the earth stays for ever.
5 Och solen går upp, och solen går ned, och har sedan åter brått att komma till den ort där hon går upp.
The sun also rises, and the sun goes down, and hastens to his place where he arose.
6 Vinden far mot söder och vänder sig så mot norr; den vänder sig och vänder sig, allt under det att den far fram, och så begynner den åter sitt kretslopp.
The wind goes toward the south, and turns about to the north; it whirls about continually, and the wind returns again according to his circuits.
7 Alla floder rinna ut i havet, och ändå bliver havet aldrig fullt; där floderna förut hava runnit, dit rinna de ständigt åter.
All the rivers run into the sea; yet the sea is not full; to the place from where the rivers come, thither they return again.
8 Alla arbetar utan rast; ingen kan utsäga det. Ögat mättas icke av att se, och örat bliver icke fullt av att höra.
All things are full of labor; man cannot utter it: the eye is not satisfied with seeing, nor the ear filled with hearing.
9 Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen.
The thing that has been, it is that which shall be; and that which is done is that which shall be done: and there is no new thing under the sun.
10 Inträffar något varom man ville säga: »Se, detta är nytt», så har detsamma ändå skett redan förut, i gamla tider, som voro före oss.
Is there any thing whereof it may be said, See, this is new? it has been already of old time, which was before us.
11 Man kommer icke ihåg dem som levde före oss. Och dem som skola uppstå efter oss skall man icke heller komma ihåg bland dem som leva ännu senare.
There is no remembrance of former things; neither shall there be any remembrance of things that are to come with those that shall come after.
12 Jag, Predikaren, var konung över Israel i Jerusalem.
I the Preacher was king over Israel in Jerusalem.
13 Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig med.
And I gave my heart to seek and search out by wisdom concerning all things that are done under heaven: this sore travail has God given to the sons of man to be exercised therewith.
14 När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.
I have seen all the works that are done under the sun; and, behold, all is vanity and vexation of spirit.
15 Det som är krokigt kan icke bliva rakt, och det som ej finnes kan ej komma med i någon räkning.
That which is crooked cannot be made straight: and that which is wanting cannot be numbered.
16 Jag sade i mitt hjärta: »Se, jag har förvärvat mig stor vishet, och jag har förökat den, så att den övergår allas som före mig hava regerat över Jerusalem; ja, vishet och insikt har mitt hjärta inhämtat i rikt mått.»
I communed with my own heart, saying, See, I am come to great estate, and have gotten more wisdom than all they that have been before me in Jerusalem: yes, my heart had great experience of wisdom and knowledge.
17 Men när jag nu vände mitt hjärta till att förstå vishet och till att förstå oförnuft och dårskap, då insåg jag att också detta var ett jagande efter vind.
And I gave my heart to know wisdom, and to know madness and folly: I perceived that this also is vexation of spirit.
18 Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga.
For in much wisdom is much grief: and he that increases knowledge increases sorrow.
