5 Mosebok 29

1 Dessa äro förbundets ord, det förbunds som HERREN bjöd Mose att sluta med Israels barn i Moabs land, ett annat förbund än det som han hade slutit med dem på Horeb.

Pea ko eni ʻae ngaahi lea ʻoe fuakava, ʻaia naʻe fekau ʻe Sihova kia Mōsese ke fai mo e fānau ʻa ʻIsileli ʻi he fonua ʻo Moape, ka ʻoku kehe ʻae fuakava ʻaia naʻa ne fai mo kinautolu ʻi Holepi.

2 Och Mose sammankallade hela Israel och sade till dem: I haven sett allt vad HERREN har gjort inför edra ögon i Egyptens land, med Farao och alla hans tjänare och hela hans land,

Pea naʻe ui ʻe Mōsese ki ʻIsileli kotoa pē, ʻo ne pehē kiate kinautolu, “Kuo mou mamata ki he meʻa kotoa pē naʻe fai ʻe Sihova ʻi homou ʻao ʻi he fonua ko ʻIsipite kia Felo, pea ki heʻene kau tamaioʻeiki kotoa pē, pea ki hono fonua kotoa pē.

3 de stora hemsökelser som du med egna ögon såg, de stora tecknen och undren.

Ko e ngaahi meʻa ʻahiʻahi ʻaia naʻe mamata ki ai ʻa ho mata, ʻae ngaahi fakaʻilonga, mo e ngaahi mana lahi ko ia:

4 Men HERREN har ännu intill denna dag icke givit eder hjärtan att förstå med, ögon att se med och öron att höra med.

Ka ʻoku teʻeki ai foaki kiate kimoutolu ʻe Sihova ʻae loto ke ʻilo, mo e mata ke mamata, mo e telinga ke ongo, ʻo aʻu mai ki he ʻaho ni.

5 Och jag lät eder vandra i öknen i fyrtio år; edra kläder blevo icke utslitna på eder, och din sko blev icke utsliten på din fot.

Pea kuo u tataki ʻakimoutolu ʻi he taʻu ʻe fāngofulu ʻi he toafa ʻoku teʻeki ai fakaʻaʻau ʻo motuʻa homou ngaahi kofu, pea ʻoku ʻikai hoko ʻo motuʻa ho topuvaʻe ʻi ho vaʻe.

6 Bröd fingen I icke att äta, icke vin eller starka drycker att dricka, på det att I skullen veta att jag är HERREN, eder Gud.

Kuo ʻikai te mou kai mā, pea kuo ʻikai te mou inu uaine pe ha inu mālohi: koeʻuhi ke mou ʻilo ko au ko Sihova ko homou ʻOtua.

7 Och när I kommen till dessa trakter, drogo Sihon, konungen i Hesbon, och Og, konungen i Basan, ut till strid mot oss, men vi slogo dem.

Pea ʻi hoʻomou hoko ki he potu ni, naʻe haʻu ʻa Sihoni ko e tuʻi ʻo Hesiponi, mo Oki ko e tuʻi ʻo Pesani, ʻo tuʻu hake ko hotau tauʻi, pea naʻa tau teʻia ʻakinaua:

8 Och vi intogo deras land och gåvo det till arvedel åt rubeniterna, gaditerna och ena hälften av Manasse stam.

Pea naʻa tau maʻu hona fonua, pea naʻe foaki ia ko e tofiʻa ki he faʻahinga ʻo Lupeni, mo e faʻahinga ʻo Kata, pea ki hono vaeuaʻanga ʻoe faʻahinga ʻo Manase.

9 Så hållen nu detta förbunds ord och gören efter dem, för att I mån hava framgång i allt vad I gören.

Ko ia mou tauhi ʻae ngaahi lea ʻae fuakava ni, ʻo fai ki ai, koeʻuhi ke mou monūʻia ʻi he meʻa kotoa pē ʻoku mou fai.

10 I stån i dag allasammans inför HERREN, eder Gud: edra huvudmän, edra stammar, edra äldste och edra tillsyningsmän, var man i Israel,

“ʻOku mou tutuʻu kotoa pē he ʻaho ni ʻi he ʻao ʻo Sihova ko homou ʻOtua; ko e ngaahi ʻeiki ʻo homou ngaahi faʻahinga, mo homou kau mātuʻa, mo homou kau matāpule, pea mo e kau tangata kotoa pē ʻo ʻIsileli,

11 så ock edra barn och hustrur, och främlingen som är hos dig i ditt läger, din vedhuggare såväl som din vattenbärare,

Mo hoʻomou ngaahi fānau siʻi, mo homou ngaahi uaifi, mo e muli ʻoku ʻi ho ʻapitanga, ʻo fai mei he tangata ʻoku tā ʻa hoʻo fefie ʻo aʻu kiate ia ʻoku ʻutu ʻa hoʻo vai:

12 för att du må inträda i HERRENS, din Guds, förbund, det edsförbund som HERREN, din Gud, i dag vill sluta med dig.

Koeʻuhi ke ke fai ha fuakava mo Sihova ko ho ʻOtua, pea ki heʻene folofola fakapapau, ʻaia ʻoku fai ʻe Sihova ko ho ʻOtua mo koe he ʻaho ni:

13 Ty han vill i dag upphöja dig, så att du skall vara hans folk och han din Gud, såsom han har sagt dig, och såsom han med ed har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob.

Koeʻuhi ke ne fokotuʻumaʻu koe he ʻaho ni ko e kakai moʻona, pea ke hoko ia kiate koe koe ʻOtua, ʻo hangē ko ʻene folofola kiate koe, pea hangē ko ʻene fuakava ki hoʻo ngaahi tamai, kia ʻEpalahame, mo ʻAisake, pea mo Sēkope.

14 Och det är icke med eder allenast som jag i dag sluter detta förbund, detta edsförbund,

Pea ʻoku ʻikai ko ʻeku fai ʻae fuakava ko eni, mo e lea fakapapau ni kiate kimoutolu pe;

15 utan jag gör det både med dem som i dag stå här med oss inför HERREN, vår Gud, och med dem som icke äro här med oss i dag.

Ka kiate ia ʻoku tau tutuʻu mo ia he ʻaho ni ʻi he ʻao ʻo Sihova ko hotau ʻOtua, pea mo ia foki ʻoku ʻikai ʻi heni mo kitautolu he ʻaho ni:

16 I veten ju själva huru vi bodde i Egyptens land, och huru vi drogo mitt igenom de folks land, som I nu haven lämnat

(He ʻoku mou ʻilo pe naʻe fēfē ʻetau nofo ʻi he fonua ko ʻIsipite; pea mo ʻetau laka mai ʻi he ngaahi puleʻanga ʻaia naʻa mou haʻu ʻo ofi ki ai;

17 Och I sågen deras styggelser och eländiga avgudar, de gudar av trä och sten, silver och guld, som funnos hos dem.

Pea kuo mou mamata ki heʻenau ngaahi meʻa kovi, mo honau ngaahi ʻotua loi, ko e ʻakau, mo e maka, mo e siliva, mo e koula, ʻaia naʻe ʻiate kinautolu: )

18 Så må då bland eder icke finnas någon man eller kvinna, någon släkt eller stam vars hjärta i dag vänder sig bort ifrån HERREN, vår Gud, för att gå åstad och tjäna dessa folks gudar; bland eder må icke finnas någon rot varifrån gift och malört växer upp,

Telia naʻa ʻiate kimoutolu ha tangata, pe ha fefine, pe ha fale, pe ha faʻahinga, ʻoku tafoki hono loto he ʻaho ni meia Sihova ko hotau ʻOtua, ke ʻalu ʻo tauhi ʻae ngaahi ʻotua ʻoe ngaahi puleʻanga ni; telia naʻa ʻiate kimoutolu ʻae aka ʻoku fua ʻaki ʻae ʻahu mo e kona;

19 så att någon som hör detta edsförbunds ord välsignar sig i sitt hjärta och tänker att det skall gå honom väl, där han vandrar i sitt hjärtas hårdhet. Ty då skall hela landet, både vått och torrt, förgås.

Pea ʻe hoko ai ʻo pehē, ʻi heʻene ongoʻi ʻae ngaahi lea ʻoe fakamalaʻia ni, te ne mahalo lelei kiate ia ʻi hono loto, ʻo pehē, Te u maʻu pe ʻae fiemālie, neongo ʻeku ʻeveʻeva pe ʻi he filioʻi ʻa hoku loto, ke fakalahi ʻaki ʻae kona ki he fieinu:

20 HERREN skall icke vilja förlåta honom; nej, Herrens vrede och nitälskan skall då vara såsom en rykande eld mot de männen, och all den förbannelse som är uppskriven i denna bok skall komma att vila på honom, och Herren skall så utplåna hans namn, att det icke mer skall finnas under himmelen.

‌ʻE ʻikai mamae kiate ia ʻa Sihova, ka ʻe vela ʻae houhau mo e fuaʻa ʻo Sihova ki he tangata ko ia, pea ko e ngaahi malaʻia kotoa pē ʻaia kuo tohi ʻi he tohi ni, ʻe tuku tonu kiate ia, pea ʻe tāmateʻi ʻe Sihova hono hingoa mei he lalo langi.

21 Och HERREN skall avskilja honom från alla Israels stammar till att drabbas av olycka, efter alla de förbannelser som äro fästa vid det förbund som är uppskrivet i denna lagbok.

Pea ʻe vaheʻi ia ʻe Sihova ki he kovi mei he ngaahi faʻahinga ʻo ʻIsileli, ʻo fakatatau ki he ngaahi malaʻia ʻoe fuakava ʻaia kuo tohi ʻi he tohi ni ʻoe fono:

22 Och ett kommande släkte, edra barn som uppstå efter eder, och främlingen, som kommer ifrån fjärran land, de skola säga, när de se de plågor och sjukdomar som HERREN har skickat över detta land,

Ko ia, ko e toʻutangata ʻamui ʻi hoʻomou fānau ʻaia ʻe tupu hake kimui ʻiate kimoutolu, pea mo e muli ʻaia ʻe haʻu mei he fonua mamaʻo, tenau pehē, ʻi heʻenau mamata ki he ngaahi tautea ʻoe fonua ko ia, mo e ngaahi mahaki ʻaia kuo tuku ki ai ʻe Sihova;

23 när de se huru all jord där är förbränd och förvandlad till svavel och salt, så att den icke kan besås eller framalstra växter, och så att inga örter där kunna komma upp -- såsom det blev, när Sodom och Gomorra, Adma och Seboim omstörtades, då HERREN i sin vrede och harm omstörtade dem --

Pea kuo hoko ʻae fonua kotoa pē ko e sulifa, mo e māsima, mo e vela, ʻoku ʻikai tūtuuʻi ia pe fua, pe tupu ha mohuku ʻi ai, ka ʻoku hangē ko e fulihi ʻo Sotoma, mo Komola, ko ʻAtima, mo Sipoimi, ʻaia naʻe fulihi ʻe Sihova ʻi heʻene tuputāmaki, pea ʻi hono houhau lahi:

24 ja, alla folk skola då säga: »Varför har Herren gjort så mot detta land? Varför brinner hans vrede så starkt?»

‌ʻIo, ʻe lea ʻae puleʻanga kotoa pē, ʻo pehē, ‘Ko e hā kuo fai pehē ai ʻa Sihova ki he fonua ni? Ko e hā hono ʻuhinga ʻoe kakaha ʻo hono houhau lahi ni?’

25 Och man skall svara: »Därför att de övergåvo HERRENS, sina fäders Guds, förbund, det som han slöt med dem, när han förde dem ut ur Egyptens land,

Pea ʻe pehē ʻe he kakai, ‘Ko e meʻa ʻi heʻenau liʻaki ʻae fuakava ʻa Sihova ko e ʻOtua ʻo ʻenau ngaahi tamai, ʻaia naʻe fai mo kinautolu ʻi heʻene ʻomi ʻakinautolu kituaʻā mei he fonua ko ʻIsipite:

26 och därför att de gingo åstad och tjänade andra gudar och tillbådo dem, gudar som de icke kände, och som han icke hade givit dem till deras del,

He naʻa nau ʻalu ʻo tauhi ʻae ngaahi ʻotua kehe, pea lotu ki ai, ʻae ngaahi ʻotua naʻe ʻikai tenau ʻilo, pea naʻe ʻikai te ne foaki kiate kinautolu:

27 därför upptändes HERRENS vrede mot detta land, så att han lät komma över det all den förbannelse som är uppskriven i denna bok.

Pea naʻe tupu ai ʻae houhau ʻo Sihova ki he fonua ni, ke fakahoko ki ai ʻae ngaahi malaʻia kotoa pē kuo tohi ʻi he tohi ni:

28 Ja, därför ryckte HERREN dem upp ur deras land, med vrede och harm och stor förtörnelse, och kastade dem bort till ett annat land, såsom nu har skett.»

Pea naʻe taʻaki ʻakinautolu ʻe Sihova mei honau fonua ʻi he houhau, pea ʻi he houhau lahi, pea ʻi he tuputāmaki lahi, pea ne lī ʻakinautolu ki he fonua kehe, ʻo hangē ko ia ʻoku fai he ʻaho ni.’

29 Vad som ännu är fördolt hör HERREN, vår Gud, till; men vad som är uppenbarat, det gäller för oss och våra barn till evig tid, för att vi skola göra efter alla denna lags ord.

Ko e ngaahi meʻa lilo ʻoku ʻa Sihova ko hotau ʻOtua: ka ko e ngaahi meʻa kuo fakahā ʻoku ʻatautolu ia mo ʻetau fānau ʻo taʻengata, koeʻuhi ketau fai ʻae lea kotoa pē ʻoe fono ni.