Apostlagärningarna 27
1 När det nu var beslutet att vi skulle avsegla till Italien, blev Paulus jämte några andra fångar överlämnad åt en hövitsman, vid namn Julius, som tillhörde den kejserliga vakten.
And when it was determined that we should sail into Italy, they delivered Paul and certain other prisoners to one named Julius, a centurion of Augustus’ band.
2 Och vi gingo ombord på ett skepp från Adramyttium, som skulle anlöpa provinsen Asiens kuststäder. Så lade vi ut, och vi hade med oss Aristarkus, en macedonier från Tessalonika.
And entering into a ship of Adramyttium, we launched, meaning to sail by the coasts of Asia; one Aristarchus, a Macedonian of Thessalonica, being with us.
3 Dagen därefter lade vi till vid Sidon. Och Julius, som bemötte Paulus med välvilja, tillstadde honom att besöka sina vänner där och åtnjuta deras omvårdnad.
And the next day we touched at Sidon. And Julius courteously treated Paul, and gave him liberty to go to his friends to refresh himself.
4 När vi hade lagt ut därifrån, seglade vi under Cypern, eftersom vinden låg emot.
And when we had launched from there, we sailed under Cyprus, because the winds were contrary.
5 Och sedan vi hade seglat över havet, utanför Cilicien och Pamfylien, landade vi vid Myrra i Lycien.
And when we had sailed over the sea of Cilicia and Pamphylia, we came to Myra, a city of Lycia.
6 Där träffade hövitsmannen på ett skepp från Alexandria, som skulle segla till Italien, och på det förde han oss ombord.
And there the centurion found a ship of Alexandria sailing into Italy; and he put us on board.
7 Under en längre tid gick nu seglingen långsamt, och vi kommo med knapp nöd inemot Knidus. Och då vinden icke var oss gynnsam, seglade vi in under Kreta vid Salmone.
And when we had sailed slowly many days, and scarce had come off Cnidus, the wind did not permit us, we sailed under Crete, off Salmone;
8 Det var med knapp nöd som vi kommo där förbi och hunno fram till en ort som kallades Goda hamnarna, icke långt från staden Lasea.
And, scarcely passing it, came to a place which is called The fair havens; near which was the city of Lasea.
9 Härunder hade ganska lång tid hunnit förflyta, och sjöfarten begynte redan vara osäker; fastedagen var nämligen redan förbi. Paulus varnade dem då
Now when much time was spent, and when sailing was now dangerous, because the fast was now already past, Paul admonished them,
10 och sade: »I mån, jag ser att denna sjöresa kommer att medföra vedervärdigheter och stor olycka, icke allenast för last och skepp, utan ock för våra liv.»
And said to them, Sirs, I perceive that this voyage will be with harm and much damage, not only of the cargo and ship, but also of our lives.
11 Men hövitsmannen trodde mer på styrmannen och skepparen än på det som Paulus sade.
Nevertheless the centurion believed the master and the owner of the ship, more than the things which were spoken by Paul.
12 Och då hamnen icke låg väl till för övervintring, var flertalet av den meningen att man borde lägga ut därifrån och försöka om man kunde komma fram till Fenix, en hamn på Kreta, som ligger skyddad mot sydväst och nordväst; där skulle de sedan stanna över vintern.
And because the haven was not suitable to winter in, the greater part advised to depart from there also, if by any means they might attain to Phenice, and there to winter; which is an haven of Crete, and lieth toward the south west and north west.
13 Och då nu en lindrig sunnanvind blåste upp, menade de sig hava målet vunnet, och lyfte ankar och foro tätt utmed Kreta.
And when the south wind blew softly, supposing that they had obtained their purpose, loosing from there, they sailed close by Crete.
14 Men icke långt därefter kom en våldsam stormvind farande ned från ön; det var den så kallade nordostorkanen.
But not long after there arose against it a tempestuous wind, called Euroclydon.
15 Då skeppet av denna rycktes med och icke kunde hållas upp mot vinden, gåvo vi efter och läto det driva.
And when the ship was caught, and could not bear up into the wind, we let her drive.
16 När vi kommo under en liten ö som hette Kauda, förmådde vi dock, fastän med knapp nöd, bärga skeppsbåten.
And running under a certain isle which is called Clauda, we had much work to secure the boat:
17 Sedan manskapet hade dragit upp den, tillgrepo de nödhjälpsmedel och slogo tåg om skeppet. Och då de fruktade att bliva kastade på Syrtenrevlarna, lade de ut drivankare och läto skeppet så driva.
Which when they had taken it up, they used cables, undergirding the ship; and, fearing lest they should fall into the quicksands, struck sail, and so were driven.
18 Och eftersom vi alltjämt hårt ansattes av stormen, vräkte de dagen därefter en del av lasten över bord.
And we being exceedingly tossed with a tempest, the next day they lightened the ship;
19 På tredje dagen kastade de med egna händer ut skeppsredskapen.
And the third day we cast out with our own hands the tackling of the ship.
20 Och då under flera dagar varken sol eller stjärnor hade synts, och stormen låg ganska hårt på, hade vi icke mer något hopp om räddning.
And when neither sun nor stars in many days appeared, and no small tempest lay on us, all hope that we should be saved was then taken away.
21 Då nu många funnos som ingenting ville förtära, trädde Paulus upp mitt ibland dem och sade: »I män, I haden bort lyda mig och icke avsegla från Kreta; I haden då kunnat spara eder dessa vedervärdigheter och denna olycka.
But after being long without food Paul stood forth in the midst of them, and said, Sirs, ye should have hearkened to me, and not have loosed from Crete, and to have gained this harm and loss.
22 Men nu uppmanar jag eder att vara vid gott mod, ty ingen av eder skall förlora sitt liv; allenast skeppet skall gå förlorat.
And now I exhort you to be of good cheer: for there shall be no loss of life among you, but of the ship.
23 Ty i natt kom en ängel från den Gud som jag tillhör, och som jag också tjänar, och stod bredvid mig och sade:
For there stood by me this night the angel of God, whose I am, and whom I serve,
24 'Frukta icke, Paulus. Du skall komma att stå inför kejsaren; och se, Gud har skänkt dig alla dem som segla med dig.'
Saying, Fear not, Paul; thou must be brought before Caesar: and, lo, God hath given thee all them that sail with thee.
25 Varen därför vid gott mod, I män; ty jag har den förtröstan till Gud, att så skall ske som mig är sagt.
Therefore, sirs, be of good cheer: for I believe God, that it shall be even as it was told to me.
26 Men på en ö måste vi bliva kastade.»
But we must be cast upon a certain isle.
27 När vi nu den fjortonde natten drevo omkring på Adriatiska havet, tyckte sjömännen sig vid midnattstiden finna att de närmade sig något land.
But when the fourteenth night was come, as we were driven up and down in Adria, about midnight the shipmen thought that they drew near to some country;
28 De lodade då och funno tjugu famnars djup. När de hade kommit ett litet stycke längre fram lodade de åter och funno femton famnars djup.
And sounded, and found it twenty fathoms: and when they had gone a little further, they sounded again, and found it fifteen fathoms.
29 Då fruktade de att vi skulle stöta på något skarpt grund, och kastade därför ut fyra ankaren från akterskeppet och längtade efter att det skulle dagas.
Then fearing lest we should fall upon rocks, they cast four anchors out of the stern, and wished for the day.
30 Sjömännen ville emellertid fly ifrån skeppet och firade ned skeppsbåten i havet, under föregivande att de tänkte föra ut ankaren ifrån förskeppet.
And as the shipmen were about to flee out of the ship, when they had let down the boat into the sea, under pretence as though they would cast anchors out of the foreship,
31 Då sade Paulus till hövitsmannen och krigsmännen: »Om icke dessa stanna kvar på skeppet, så kunnen I icke räddas.»
Paul said to the centurion and to the soldiers, Except these abide in the ship, ye cannot be saved.
32 Då höggo krigsmännen av de tåg som höllo skeppsbåten, och läto den fara.
Then the soldiers cut off the ropes of the boat, and let her fall off.
33 Medan det nu höll på att dagas, uppmanade Paulus alla att taga sig mat och sade: »Det är i dag fjorton dagar som I haven väntat och förblivit fastande, utan att förtära något.
And while the day was coming on, Paul besought them all to take food, saying, This day is the fourteenth day that ye have tarried and continued fasting, having taken nothing.
34 Därför uppmanar jag eder att taga eder mat; detta skall förhjälpa eder till räddning. Ty på ingen av eder skall ett huvudhår gå förlorat.
Therefore I beseech you to take some food: for this is for your health: for there shall not an hair fall from the head of any of you.
35 När han hade sagt detta, tog han ett bröd och tackade Gud i allas åsyn och bröt det och begynte äta.
And when he had thus spoken, he took bread, and gave thanks to God in presence of them all: and when he had broken it, he began to eat.
36 Då blevo alla de andra vid gott mod och togo sig mat, också de.
Then they were all of good cheer, and they also took food.
37 Och vi voro på skeppet tillsammans två hundra sjuttiosex personer.
And we were in all in the ship two hundred and seventy and six souls.
38 Sedan de hade ätit sig mätta, lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i havet.
And when they had eaten enough, they lightened the ship, and cast the wheat into the sea.
39 När det blev dag, kände de icke igen landet; men de blevo varse en vik med låg strand och beslöto då att, om möjligt, låta skeppet driva upp på denna.
And when it was day, they knew not the land: but they discovered a certain creek with a shore, into which they purposed, if it were possible, to thrust in the ship.
40 De kapade så ankartågen på båda sidor och lämnade ankarna kvar i havet; tillika lösgjorde de rodren och hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden.
And when they had taken up the anchors, they committed themselves to the sea, and loosed the rudder bands, and hoisted the mainsail to the wind, and made toward the shore.
41 De stötte då på ett rev och läto skeppet gå upp på det. Där fastnade förskeppet och blev stående orörligt, men akterskeppet begynte brytas sönder av vågsvallet.
And falling into a place where two seas met, they ran the ship aground; and the bow stuck fast, and remained unmoveable, but the stern was broken with the violence of the waves.
42 Då ville krigsmännen döda fångarna, för att ingen skulle kunna fly undan simmande.
And the soldiers’ counsel was to kill the prisoners, lest any of them should swim out, and escape.
43 Men hövitsmannen ville rädda Paulus och hindrade dem därför i deras uppsåt, och bjöd att de simkunniga först skulle kasta sig i vattnet och söka komma i land,
But the centurion, willing to save Paul, kept them from their purpose; and commanded that they who could swim should cast themselves first into the sea, and get to land:
44 och att därefter de övriga skulle giva sig ut, somliga på plankor, andra på spillror av skeppet. Så lyckades det för alla att komma välbehållna i land. Se Fastedagen i Ordförkl.
And the rest, some on boards, and some on broken pieces of the ship. And so it came to pass, that they all escaped safe to land.
