Apostlagärningarna 23
1 Och Paulus fäste ögonen på Rådet och sade: »Mina bröder, allt intill denna dag har jag vandrat inför Gud med ett i allo gott samvete.»
Looking intently at the Sanhedrin, Paul said, “Brothers, in all good conscience I have lived as a citizen before God to this day.”
2 Då befallde översteprästen Ananias dem som stodo bredvid honom, att de skulle slå honom på munnen.
At this the high priest Ananias commanded those who were standing beside Paul to strike him on the mouth.
3 Paulus sade då till honom: »Gud skall slå dig, du vitmenade vägg. Du sitter här för att döma mig efter lagen, och ändå bjuder du, tvärtemot lagen, att man skall slå mig!»
Then Paul said to him, “God is about to strike yoʋ, yoʋ whitewashed wall! Are yoʋ sitting there judging me according to the law, and yet contrary to the law ordering me to be struck?”
4 Då sade de som stodo därbredvid: »Smädar du Guds överstepräst?»
Those standing nearby said, “Do yoʋ dare to insult God's high priest?”
5 Paulus svarade: »Jag visste icke, mina bröder, att han var överstepräst. Det är ju skrivet: 'Mot en hövding i ditt folk skall du icke tala onda ord.'»
Paul said, “I did not know, brothers, that he was the high priest. For it is written, ‘Yoʋ shall not speak evil of a ruler of yoʋr people.’”
6 Nu hade Paulus märkt att den ena delen av dem utgjordes av sadducéer och den andra av fariséer. Därför sade han med ljudelig röst inför Rådet: »Mina bröder, jag är farisé, en avkomling av fariséer. Det är för vårt hopps skull, för de dödas uppståndelses skull, som jag står här inför rätta.»
Now when Paul realized that some were Sadducees and others were Pharisees, he cried out in the Sanhedrin, “Brothers, I am a Pharisee, the son of a Pharisee. It is regarding the hope of the resurrection of the dead that I am on trial.”
7 Knappt hade han sagt detta, förrän en strid uppstod mellan fariséerna och sadducéerna, så att hopen blev delad.
When he said this, a dissension arose on the part of the Pharisees, and the assembly was divided.
8 Sadducéerna säga nämligen att det icke finnes någon uppståndelse, ej heller någon ängel eller ande, men fariséerna bekänna sig tro på både det ena och det andra.
(For the Sadducees say that there is no resurrection, and that there are neither angels nor spirits, but the Pharisees acknowledge them all.)
9 Och man begynte ropa och larma; och några skriftlärde som hörde till fariséernas parti stodo upp och begynte ivrigt disputera med de andra och sade: »Vi finna intet ont hos denne man. Kanhända har en ande eller en ängel verkligen talat med honom.»
Then there arose a great clamor, and the scribes of the Pharisees' party stood up and argued vehemently, “We find no evil in this man. If a spirit has spoken to him, or an angel, let us not fight against God.”
10 Då nu en så häftig strid hade uppstått, fruktade översten att de skulle slita Paulus i stycken, och bjöd manskapet gå ned och rycka honom undan dem och föra honom till kasernen.
When the dissension grew violent, the commander, exercising caution lest Paul be torn to pieces by them, ordered the troops to go down, take him away from them by force, and bring him into the barracks.
11 Natten därefter kom Herren och stod framför honom och sade: »Var vid gott mod; ty såsom du har vittnat om mig i Jerusalem, så måste du ock vittna i Rom»
The following night the Lord stood near Paul and said, “Take courage, Paul, for as yoʋ have testified about me in Jerusalem, so yoʋ must also testify in Rome.”
12 När det sedan hade blivit dag, sammangaddade sig judarna och förpliktade sig med dyr ed att varken äta eller dricka, förrän de hade dräpt Paulus.
When daybreak came, some of the Jews formed a conspiracy and bound themselves under a curse, saying that they would neither eat nor drink until they had killed Paul.
13 Och det var mer än fyrtio män som så hade sammansvurit sig.
More than forty men had taken an oath to join this conspiracy.
14 Dessa gingo till översteprästerna och de äldste och sade: »Vi hava med dyr ed förpliktat oss att ingenting smaka, förrän vi hava dräpt Paulus.
They went to the chief priests and the elders and said, “We have bound ourselves under a solemn curse to taste nothing until we have killed Paul.
15 Så mån I nu, tillsammans med Rådet, hemställa hos översten att han låter föra honom ned till eder, detta under föregivande att I tänken grundligare undersöka hans sak. Vi skola då vara redo att röja honom ur vägen, innan han hinner fram.»
Now then, you and the council must make an official request to the commander to bring him down to you tomorrow, as though you would be investigating the facts about his case in greater detail. And we will be ready to kill him before he draws near to this place.”
16 Men Paulus' systerson fick höra om försåtet. Han kom därför till kasernen och gick ditin och omtalade för Paulus vad han hade hört.
But when the son of Paul's sister heard about this ambush, he went into the barracks and told Paul.
17 Paulus bad då att en av hövitsmännen skulle komma till honom, och sade: »För denne yngling till översten; ty han har en underrättelse att lämna honom.»
Then Paul called one of the centurions over and said, “Take this young man to the commander, for he has something to tell him.”
18 Denne tog honom då med sig och förde honom till översten och sade: »Fången Paulus har kallat mig till sig och bett mig föra denne yngling till dig, ty han har något att säga dig.»
So he took the young man, brought him to the commander, and said, “The prisoner Paul called for me and asked me to bring this young man to yoʋ because he has something to tell yoʋ.”
19 Då tog översten honom vid handen och gick avsides med honom och frågade honom: »Vad är det för en underrättelse du har att lämna mig?»
So the commander took the young man by the hand, drew him aside privately, and asked, “What is it that yoʋ have to tell me?”
20 Han svarade: »Judarna hava kommit överens om att bedja dig att du i morgon låter föra Paulus ned till Rådet, detta under föregivande att det tänker skaffa sig grundligare kunskap om honom.
The young man said, “The Jews have agreed to ask yoʋ to bring Paul down to the Sanhedrin tomorrow, as though the members of the Sanhedrin would be inquiring about his case in greater detail.
21 Gör dem nu icke till viljes häri; ty mer än fyrtio av dem ligga i försåt för honom och hava med dyr ed förpliktat sig att varken äta eller dricka, förrän de hava röjt honom ur vägen. Och nu äro de redo och vänta allenast på att du skall bevilja deras begäran.»
Do not be persuaded by them, for more than forty men are lying in ambush for him. They have bound themselves under a curse not to eat or drink until they have killed him. They are now ready, waiting for yoʋr consent.”
22 Översten bjöd då ynglingen att icke för någon omtala att han hade yppat detta för honom, och lät honom sedan gå.
So the commander sent the young man away, ordering him, “Tell no one that yoʋ have reported this to me.”
23 Därefter kallade han till sig två av hövitsmännen och sade till dem: »Låten två hundra krigsmän göra sig redo att i natt vid tredje timmen avgå till Cesarea, så ock sjuttio ryttare och två hundra spjutbärare.»
Then he called over two of the centurions and said, “Get two hundred soldiers ready by the third hour of the night to go to Caesarea, along with seventy horsemen and two hundred spearmen.
24 Och han tillsade dem att skaffa åsnor, som de skulle låta Paulus rida på så att han oskadd kunde föras till landshövdingen Felix.
Provide mounts so that they may set Paul on one and bring him safely to Felix the governor.”
25 Och han skrev ett brev, så lydande:
Then he wrote the following letter:
26 »Klaudius Lysias hälsar den ädle landshövdingen Felix.
“Claudius Lysias, to the most excellent governor Felix: Greetings.
27 Denne man blev gripen av judarna, och det var nära att han hade blivit dödad av dem. Då kom jag tillstädes med mitt manskap och tog honom ifrån dem, sedan jag hade fått veta att han var romersk medborgare.
This man was seized by the Jews and was about to be killed by them when I came with the troops and rescued him, having learned that he was a Roman citizen.
28 Men då jag också ville veta vad de anklagade honom för, lät jag ställa honom inför deras Stora råd.
Wishing to know the reason why they were accusing him, I brought him down to their Sanhedrin.
29 Jag fann då att anklagelsen mot honom gällde några tvistefrågor i deras lag, men att han icke var anklagad för något som förtjänade död eller fängelse.
I discovered that he was being accused about questions of their own law, but had no accusation against him that deserved death or imprisonment.
30 Sedan har jag fått kännedom om att något anslag förehaves mot honom, och därför sänder jag honom nu strax till dig. Jag har jämväl bjudit hans anklagare att inför dig föra sin talan mot honom.»
When I was informed that a plot was about to be executed against this man by the Jews, I sent him to yoʋ at once, also ordering his accusers to state before yoʋ the charges against him. Farewell.”
31 Så togo nu krigsmännen Paulus, såsom det hade blivit dem befallt, och förde honom om natten till Antipatris.
So the soldiers took Paul and brought him to Antipatris by night, just as they had been commanded.
32 Dagen därefter vände de själva tillbaka till kasernen och läto ryttarna färdas vidare med honom.
The next day, they let the horsemen go on with him, while they returned to the barracks.
33 När dessa kommo till Cesarea, lämnade de fram brevet till landshövdingen och förde jämväl Paulus fram inför honom.
When the horsemen came to Caesarea and delivered the letter to the governor, they presented Paul to him as well.
34 Sedan han hade läst brevet, frågade han från vilket landskap han var; och när han hade fått veta att han var från Cilicien, sade han:
After the governor read the letter, he asked what province Paul was from. When he learned that he was from Cilicia,
35 »Jag skall höra vad du har att säga, när också dina anklagare hava kommit tillstädes.» Och så bjöd han att man skulle förvara honom i Herodes' borg.
he said, “I will give yoʋ a hearing once yoʋr accusers have arrived.” Then he gave orders for him to be kept at Herod's headquarters.
