2 Samuelsboken 22
1 Och David talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla hans fienders hand och från Sauls hand.
David kvad dette kvædet åt Herren då Herren hadde frelst honom frå alle uvenerne sine, og frå Saul:
2 Han sade: HERRE, du mitt bergfäste, min borg och min räddare,
«Herren er mitt berg og mi festning og min frelsar.
3 Gud, du min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn och min tillflykt, min frälsare, du som frälsar mig från våldet!
Gud er mitt berg som eg flyr til! Min skjold og mitt frelseshorn Mi høge borg! mi livd! Frelsaren min som friar meg ifrå vald!
4 HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst.
Eg kallar på Herren, den høglova: Frå fiendarne mine frelsar han meg.
5 Ty dödens bränningar omvärvde mig, fördärvets strömmar förskräckte mig,
Daudens brot og brand kringsette meg. Straumar av vondskap skræmde meg.
Helheims reip var snørde ikring meg. Daudsens snaror fanga meg. (Sheol h7585)
7 Men jag åkallade HERREN i min nöd, ja, jag gick med min åkallan till min Gud. Och han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop kom till hans öron.
Men Herren kalla eg på i mi trengsla, eg ropa til min Gud. Han høyrde frå templet sitt røysti mi, mitt rop rakk fram til øyro hans.
8 Då skalv jorden och bävade, himmelens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptänd.
Jordi skok seg og skalv, himmelens grunnvollar dirra, Dei skok seg, for harmen hans loga upp:
9 Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun, eldsglöd ljungade från honom.
Røyk steig upp frå nasen hans, eld frå munnen hans åt ikring seg, gloande kol loga frå honom.
10 Och han sänkte himmelen och for ned och töcken var under hans fötter.
Han lægde himmelen og steig ned, med kolmyrker under føterne sine.
11 Han for på keruben och flög, han sågs komma på vindens vingar
Han for fram på kerub og flaug og sveiv på vengjerne åt vinden.
12 Och han gjorde mörker till en hydda som omslöt honom: vattenhopar, tjocka moln.
Myrkret gjorde han til åklæde kring seg, tjeldet hans var myrke vatn, tjukke skyer.
13 Ur glansen framför honom ljungade eldsglöd.
Frå glansen fyre andlitet hans brann gloande kol.
14 HERREN dundrade från himmelen den Högste lät höra sin röst.
Herren tora i himmelen, den Høgste let høyra si røyst:
15 Han sköt pilar och förskingrade dem, ljungeld och förvirrade dem.
Pilerne sine skaut han og spreidde deim, eldingar sende han og fortulla deim.
16 Havets bäddar kommo i dagen, jordens grundvalar blottades, för HERRENS näpst, för hans vredes stormvind.
Djupålarne i havet kom upp i dagen, grunnvollarne i jordi vart berrsynte ved Herrens trugsmål, ved andepusten frå hans nase.
17 Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen.
Han rette ut handi frå høgdi og greip meg, han drog meg upp or store vatn.
18 Han räddade mig från min starke fiende, från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.
Han frelste meg frå min megtige fiende, frå uvenern’ mine, dei var meg for sterke.
19 De överföllo mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd.
Dei for imot meg på motgangsdagen; men Herren vart studnaden min.
20 Han förde mig ut på rymlig plats han räddade mig, ty han hade behag till mig.
Han førde meg ut i vidt rom. Han frelste meg, for han hadde hugnad i meg.
21 HERREN lönar mig efter min rättfärdighet; efter mina händers renhet vedergäller han mig.
Herren gjorde med meg etter rettferdi mi, han lønte meg etter reinleiken i henderne mine.
22 Ty jag höll mig på HERRENS vägar och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;
For eg tok vare på Herrens vegar, fall ikkje i vondskap frå min Gud.
23 nej, alla hans rätter hade jag för ögonen, och från hans stadgar vek jag icke av.
Nei, alle hans rettar hadde eg for auga, bodordi hans veik eg ikkje ifrå.
24 Så var jag ostrafflig för honom och tog mig till vara för missgärning.
So var eg ulastande for honom og tok meg i vare for mi synd.
25 Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet, efter min renhet inför hans ögon.
Og Herren lønte meg etter mi rettferd, etter reinleiken min for hans augo.
26 Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig hjälte bevisar du dig ostrafflig.
Mot den godlyndte syner du deg godlyndt, mot ulastande kjempa ulastande.
27 Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrånge bevisar du dig avog.
Mot den reine syner du deg rein, mot den rangsnudde syner du deg rang.
28 och du frälsar ett betryckt folk, men dina ögon äro emot de stolta, till att ödmjuka dem.
For du frelsar arme folk, men augo dine er mot dei ovmodige til å tvinga deim ned.
29 Ja, du, HERRE, är min lampa; ty HERREN gör mitt mörker ljust.
For du er mi lampa, Herre, og Herren gjer myrkret mitt bjart.
30 Ja, med dig kan jag nedslå härskaror, med min Gud stormar jag murar.
Ved deg eg renner mot herflokkar, ved min Gud stormar eg murar.
31 Guds väg är ostrafflig, HERRENS tal är luttrat. En sköld är han för alla som taga sin tillflykt till honom.
Gud, ulastande er hans veg; Herrens ord er skirt, han er ein skjold for alle deim som flyr til honom.
32 Ty vem är Gud förutom HERREN, och vem är en klippa förutom vår Gud?
For kven er Gud forutan Herren? Kven er eit berg utan vår Gud?
33 Gud, du som var mitt starka värn och ledde den ostrafflige på hans väg,
Gud, han som gyrder meg med kraft, og leider den ulastande på hans veg,
34 du som gjorde hans fötter såsom hindens och ställde mig på mina höjder,
som gjev meg føter liksom hindarne, og set meg upp på høgderne mine,
35 du som lärde mina händer att strida och mina armar att spänna kopparbågen!
som lærer henderne mine upp til strid, so armarne spenner koparbogen.
36 Du gav mig din frälsnings sköld och din bönhörelse gjorde mig stor,
Du gav meg frelsa di til skjold, og småminkingi di ho gjorde meg stor.
37 du skaffade rum för mina steg, där jag gick, och mina fötter vacklade icke.
Du gjorde rom for stigi mine, og oklo mine vagga ikkje.
38 Jag förföljde mina fiender och förgjorde dem; jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.
Eg forfylgde fiendarne mine og tynte deim. Eg vende ikkje um fyrr eg fekk gjort ende på deim.
39 Ja, jag gjorde ände på dem och slog dem, så att de icke mer reste sig; de föllo under mina fötter.
Eg gjorde ende på deim og slo deim i knas, so dei vann ikkje reisa seg. Dei fall under føterne mine.
40 Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig.
Du gyrde meg med kraft til striden. Du bøygde motmennern’ mine under meg.
41 Mina fiender drev du på flykten för mig, dem som hatade mig förgjorde jag.
Fiendarne mine let du snu ryggen til meg, deim som hatar meg, rudde eg ut.
42 De sågo sig omkring, men det fanns ingen som frälste; efter HERREN, men han svarade dem icke.
Dei såg seg um - men ingen frelste - til Herren, men han svara deim ikkje.
43 Och jag stötte dem sönder till stoft på jorden, jag krossade och förtrampade dem såsom orenlighet på gatan.
Eg smuldra deim som dust på jordi; som søyla på gator krasa eg deim; eg trakka deim ned.
44 Du räddade mig ur mitt folks strider, du bevarade mig till ett huvud över hedningar; folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.
Du frelste meg ut or mitt folks ufred, til hovud for heidningar vara du meg; folk som eg ikkje kjende, tente meg.
45 Främlingar visade mig underdånighet; vid blotta ryktet hörsammade de mig.
Ukjende folk smeikte for meg, ved gjetordet um meg lydde dei meg.
46 Ja, främlingarnas mod vissnade bort; de omgjordade sig och övergåvo sina borgar.
Ja, framandfolk visna av, gjekk skjelvande ut or borgerne sine.
47 HERREN lever! Lovad vare min klippa, upphöjd vare Gud, min frälsnings klippa!
Herren liver! lova vere han, mitt berg! Ja, upphøgd vere Gud, mitt frelse-berg,
48 Gud, som har givit mig hämnd och lagt folken under mig;
Gud som gjev meg hemn, legg folkeslag under meg
49 du som har fört mig ut från mina fiender och upphöjt mig över mina motståndare, räddat mig från våldets man!
og fører meg ut frå fiendarne mine! Ja - du som lyfter meg høgt yver motmennern’ mine og bergar meg undan frå valdsmanns hand!
50 Fördenskull vill jag tacka dig, HERRE, bland hedningarna, och lovsjunga ditt namn.
Difor, Herre, vil eg prisa deg millom heidningarn’, og lovsyngja ditt namn.
51 Ty du giver din konung stor seger och gör nåd mot din smorde, mot David och hans säd till evig tid.
For han gjer kongen sin sigersæl, gjer miskunn mot honom han salva, mot David og ætti hans til æveleg tid.»
