2 Korinthierbrevet 1

1 Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, så ock brodern Timoteus, hälsar den Guds församling som finnes i Korint, och tillika alla de heliga som finnas i hela Akaja.

Paul, an apostle of Christ Jesus, through the will of God, and Timothy the brother, —unto the assembly of God which is in Corinth, together with all the saints who are in the whole of Achaia:

2 Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Favour unto you, and peace, from God [our] Father, and Lord Jesus Christ.

3 Lovad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud,

Blessed, be the God and Father of our Lord Jesus Christ, the Father of compassions, and God of all encouragement,

4 han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi genom den tröst vi själva undfå av Gud kunna trösta dem som äro stadda i allahanda nöd.

Who encourageth us in all our tribulation, to the end we may be able to encourage them who are in any tribulation—through means of the encouragement wherewith we, ourselves, are encouraged by God.

5 Ty såsom Kristuslidanden till överflöd komma över oss, så kommer ock genom Kristus tröst till oss i överflödande mått.

Because, even as the sufferings of the Christ overflow unto us, so, through the Christ, overfloweth, our encouragement also.

6 Men drabbas vi av nöd, så sker detta till tröst och frälsning för eder. Undfå vi däremot tröst, så sker ock detta till tröst för eder, en tröst som skall visa sin kraft däri, att I ståndaktigt uthärden samma lidanden som vi utstå. Och det hopp vi hysa i fråga om eder är fast,

But, whether we are in tribulation, it is for your encouragement and salvation; whether we are encouraged, it is for your encouragement, which worketh inwardly by the endurance of the same sufferings which, we also, suffer; —

7 ty vi veta att såsom I delen våra lidanden, så delen I ock den tröst vi undfå.

And so, our hope, is sure in your behalf, —knowing that, —as ye are sharers of the sufferings, so, also of the encouragement.

8 Vi vilja nämligen icke lämna eder, käre bröder, i okunnighet om vilken nöd vi fingo utstå i provinsen Asien, och huru övermåttan svårt det blev oss, utöver vår förmåga, så att vi till och med misströstade om livet.

For we do not wish you to be ignorant, brethren, as to our tribulation which happened in Asia, —that, exceedingly, beyond power, were we weighed down, so that we despaired, even of life.

9 Ja, vi hade redan i vårt inre likasom fått vår dödsdom, för att vi icke skulle förtrösta på oss själva, utan på Gud, som uppväcker de döda.

But, we ourselves, within ourselves, have had the sentence of death, that we might not rest our confidence upon ourselves, but upon God, who raiseth the dead,

10 Och ur en sådan dödsnöd frälste han oss, och han skall än vidare frälsa oss; ja, till honom hava vi satt vårt hopp att han allt framgent skall frälsa oss.

Who, out of so great a death, rescued us, and will rescue, —unto whom we have turned our hope, [that], even yet, he will rescue:

11 Också I stån oss ju bi med eder förbön. Och så skola många hembära tacksägelse för oss, för den nåd som genom mångas böner har kommit oss till del.

Ye also labouring together on our behalf, by your supplication, that, unto many persons, being due the gift of favour, unto us, through means of many, might thanks be given in our behalf.

12 Ty vad vi kunna berömma oss av, och vad vårt samvete bär oss vittnesbörd om, det är att vi i denna världen hava vandrat i Guds helighet och renhet, icke ledda av köttslig vishet, utan av Guds nåd; så framför allt i vårt förhållande till eder.

For, our boasting, is, this, —the witness of our conscience, that, in sanctity and sincerity of God, [and] not in fleshly wisdom, but in God’s favour, have we behaved ourselves in the world, —and more abundantly towards you.

13 Ty i vad vi skriva till eder ligger icke något annat än just vad I läsen och väl kunnen förstå. Och jag hoppas att I skolen komma att till fullo förstå

For, no other things, are we writing unto you, than what ye are either reading or even acknowledging, —I hope, moreover, that, throughout, ye will acknowledge,

14 vad I redan nu delvis förstån om oss: att vi äro eder berömmelse, likasom I ären vår berömmelse, på vår Herre Jesu dag.

According as ye have also acknowledged us, in part, —that, your theme of boasting, we are, even indeed as, ye, also [shall be], ours, in the day of our Lord Jesus.

15 Och i denna tillförsikt tänkte jag komma först till eder, för att I skullen få ännu ett kärleksbevis.

And, in this confidence, I purposed, before, to come unto you, —in order that, a second joy, ye might have, —

16 Genom eder stad ville jag alltså taga vägen till Macedonien, och jag skulle sedan från Macedonien återigen komma till eder, för att då av eder utrustas för resan till Judeen.

And, by your means, to pass into Macedonia, and, again, from Macedonia, to come unto you, and, by you, be set forward unto Judea: —

17 Så tänkte jag; och icke har jag väl därför nu handlat i vankelmod? Eller plägar jag kanhända fatta mina beslut efter köttet, så att vad jag säger är på samma gång »ja, ja» och »nej, nej»?

This, then, being my purpose, perhaps, after all, with lightness, I dealt [with the matter]? or, the things that I purpose, according to the flesh, I purpose, —that, with me, should be the Yea, yea, and the Nay, nay?

18 Ingalunda; så sant Gud är trofast, vad vi tala till eder är icke »ja och nej».

Faithful, however, is God, in that, our discourse, which was [delivered] unto you, is not Yea and Nay;

19 Guds Son, Jesus Kristus, han som bland eder har blivit predikad genom oss -- genom mig och Silvanus och Timoteus -- han kom ju icke såsom »ja och nej», utan »ja» har kommit i och genom honom.

For, the Son of God, Christ Jesus—who, among you, through us, was proclaimed, —through me, and Silvanus, and Timothy, became not Yea and Nay, —but Yea, in him, hath it become;

20 Ty Guds löften, så många de äro, hava i honom fått sitt »ja»; därför få de ock genom honom sitt »amen», på det att Gud må bliva ärad genom oss.

For, how many soever be the promises of God, in him, is the Yea, —wherefore also, through him, [be] the Amen, unto God, for glory, through us.

21 Men den som befäster oss såväl som eder i Kristus, och den som har smort oss, det är Gud,

Now, he that confirmeth us, together with you, for Christ, and hath anointed us, is God:

22 han som har låtit oss undfå sitt insegel och givit oss Anden till en underpant i våra hjärtan.

Who also hath sealed us, and given the earnest of the Spirit in our hearts.

23 Jag kallar Gud till vittne över min själ, att det är av skonsamhet mot eder som jag ännu icke har kommit till Korint.

But, I, call upon God, as a witness, against my own soul, —that, to spare you, not yet, have I come unto Corinth:

24 (Detta säger jag icke, som om vi vore herrar över eder tro; fastmer äro vi edra medarbetare till att bereda eder glädje, ty i tron stån I fasta.)

Not that we have lordship over your faith, but are, helpers, of your joy, for, by your faith, ye stand.