2 Korinthierbrevet 5

1 Ty vi veta, att om vår kroppshydda, vår jordiska boning, nedbrytes, så hava vi en byggnad som kommer från Gud, en boning som icke är gjord med händer, en evig boning i himmelen. (aiōnios g166)

Men vi vete, att om denna hyddones vårt jordiska hus nederslaget varder, så hafve vi ena byggning af Gudi byggd; ett hus, icke med händer gjordt, det evigt är i himmelen. (aiōnios g166)

2 Därför sucka vi ju ock av längtan att få överkläda oss med vår himmelska hydda;

Och öfver detsamma sucke vi ock efter vårt hemman som af himmelen är; och oss längtar, att vi dermed måge öfverklädde varda;

3 ty hava vi en gång iklätt oss denna, skola vi sedan icke komma att befinnas nakna.

Dock om vi klädde, och icke nakne finnes.

4 Ja, vi som ännu leva här i kroppshyddan, vi sucka och äro betungade, eftersom vi skulle vilja undgå att avkläda oss och i stället få överkläda oss, så att det som är dödligt bleve uppslukat av livet.

Ty medan vi äre uti denna hyddone, sucke vi, och äre betungade; efter vi vilje icke afklädde, utan heldre öfverklädde varda, på det att det dödeliga måtte uppsvolget varda af lifvet.

5 Och den som har berett oss till just detta, det är Gud, som till en underpant har givit oss Anden.

Men den oss dertill bereder, är Gud, den oss Andan till pant gifvit hafver.

6 Så äro vi då alltid vid gott mod. Vi veta väl att vi äro borta ifrån Herren, så länge vi äro hemma i kroppen;

Så äre vi fördenskull vid goda tröst alltid, och vete att, så länge vi hafve hemman uti lekamen, så äre vi icke hemma när Herranom.

7 ty vi vandra här i tro och icke i åskådning.

Ty vi vandrom i trone, och se honom intet.

8 Men vi äro vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort ifrån kroppen och komma hem till Herren.

Men vi hafve tröst, och hafve mycket mer lust till att ute vandra ifrå lekamen, och hemma vara när Herranom.

9 Därför söka vi ock vår ära i att vara honom till behag, vare sig vi äro hemma eller borta.

Derföre, hvad vi äre hemma, eller ute vandrande, vinnlägge vi oss ock, att vi måge honom täckas.

10 Ty vi måste alla, sådana vi äro, träda fram inför Kristi domstol, för att var och en skall få igen sitt jordelivs gärningar, alltefter som han har handlat, vare sig han har gjort gott eller ont.

Ty vi måste alle uppenbarade varda för Christi domstol; på det hvar och en skall få, efter som han handlat hafver, medan han lefde, ehvad det är godt eller ondt.

11 Då vi alltså veta vad det är att frukta Herren, söka vi att »vinna människor», men för Gud är det uppenbart hurudana vi äro; och jag hoppas att det också är uppenbart för edra samveten.

Efter vi nu vete, att Herren är fruktandes, fare vi sakta med menniskorna; men Gudi äre vi uppenbare; jag hoppas, att vi ock äre uppenbare uti edor samvet.

12 Vi vilja nu ingalunda åter anbefalla oss själva hos eder, men vi vilja giva eder en anledning att berömma eder i fråga om oss, så att I haven något att svara dem som berömma sig av utvärtes ting och icke av vad som är i hjärtat.

Vi prise oss icke åter för eder; men vi gifve eder tillfälle till att berömma eder af oss; på det I något hafva skolen emot dem, som sig efter anseendet, och icke efter hjertat berömma.

13 Ty om vi hava varit »från våra sinnen», så har det varit i Guds tjänst; om vi åter äro vid lugn besinning, så är det eder till godo.

Ty äre vi för stränge, så äre vi det Gudi; eller äre vi måttelige, så äre vi eder måttelige.

14 Ty Kristi kärlek tvingar oss, eftersom vi tänka så: en har dött för alla, alltså hava de alla dött.

Ty Christi kärlek tvingar oss så, efter vi det hålle, att om en är död för alla, så äro de alle döde;

15 Och han har dött för alla, på det att de som leva icke mer må leva för sig själva, utan leva för honom som har dött och uppstått för dem.

Och han är fördenskull död för alla, att de, som lefva, skola icke nu lefva sig sjelfvom, utan honom, som för dem död och uppstånden är.

16 Allt ifrån denna tid veta vi därför för vår del icke av någon efter köttet. Och om vi än efter köttet hade lärt känna Kristus, så känna vi honom nu icke mer på det sättet.

Så känne vi nu ingen ifrå denna tid efter köttet; och om vi än hafve känt Christum efter köttet, så känne vi honom dock nu intet mer.

17 Alltså, om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Det gamla är förgånget; se, något nytt har kommit!

Hvar nu någor är i Christo, så är han ett nytt kreatur; det gamla är förgånget; si, all ting äro ny vorden.

18 Men alltsammans kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och givit åt oss försoningens ämbete.

Men alltsamman är af Gudi, den oss med sig sjelf försonat hafver genom Jesum Christum, och gifvit oss ämbetet att predika samma försoning.

19 Ty det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv; han tillräknar icke människorna deras synder, och han har betrott oss med försoningens ord.

Ty Gud var i Christo, och försonade verldena med sig sjelfvom, och förebrådde dem intet deras synder, och hafver beskickat ibland oss försoningenes ord.

20 Å Kristi vägnar äro vi alltså sändebud; det är Gud som förmanar genom oss. Vi bedja å Kristi vägnar: Låten försona eder med Gud.

Så äre vi nu sändningabåd i Christi stad; ty Gud förmanar genom oss. Så bedje vi nu i Christi stad: Låter försona eder med Gud.

21 Den som icke visste av någon synd, honom har han för oss gjort till synd, på det att vi i honom må bliva rättfärdighet från Gud.

Ty den der af ingen synd visste, honom hafver han för oss gjort till synd; på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom honom.