1 Kungaboken 17
1 Och tisbiten Elia, en man som förut hade uppehållit sig i Gilead, sade till Ahab: »Så sant HERREN, Israels Gud, lever, han vilkens tjänare jag är, under dessa år skall varken dagg eller regn falla, med mindre jag säger det.»
Och Elia den Thisbiten, utaf de Gileads inbyggare, sade till Achab: Så sant som Herren Israels Gud lefver, för hvilkom jag står, det skall i dessa år hvarken dagg eller regn komma, utan jag säger det.
2 Och HERRENS ord kom till honom; han sade:
Och Herrans ord kom till honom, och sade:
3 »Gå bort härifrån och begiv dig österut, och göm dig vid bäcken Kerit, som österifrån rinner ut i Jordan.
Gack bort hädan, och vänd dig österut, och fördölj dig vid den bäcken Cherith, som löper för Jordan.
4 Din dryck skall du få ur bäcken, och korparna har jag bjudit att där förse dig med föda.»
Och du skall dricka af bäckenom; och jag hafver budit korpom, att de skola der föda dig.
5 Då gick han bort och gjorde såsom HERREN hade befallt; han gick bort och uppehöll sig vid bäcken Kerit, som österifrån rinner ut i Jordan.
Han gick dit, och gjorde efter Herrans ord, och gick bort, och satte sig vid bäcken Cherith, som löper för Jordan.
6 Och korparna förde till honom bröd och kött om morgonen, och bröd och kött om aftonen, och sin dryck fick han ur bäcken.
Och korpar förde honom bröd och kött, om morgon och om afton; och han drack utaf bäcken.
7 Men efter någon tid torkade bäcken ut, därför att det icke regnade i landet.
Och det skedde efter några dagar, att bäcken förtorkades; ty intet regn vardt i landet.
8 Då kom HERRENS ord till honom; han sade:
Då kom Herrans ord till honom, och sade:
9 »Stå upp och gå till Sarefat, som hör till Sidon, och uppehåll dig där. Se, jag har där bjudit en änka att förse dig med föda.»
Statt upp, och gack till Zarpath, som vid Zidon ligger, och blif der; ty jag hafver der befallt ene enko, att hon skall föda dig,
10 Han stod upp och gick till Sarefat. Och när han kom till stadsporten, fick han där se en änka som samlade ved. Då ropade han till henne och sade: »Hämta litet vatten åt mig i kärlet, så att jag får dricka.»
Och han stod upp och gick till Zarpath. Och då han kom till stadsporten, si, då var enkan der, och hemtade ved. Och han talade till henne, och sade: Hemta mig litet vatten i kärilet, att jag må dricka.
11 När hon nu gick för att hämta det, ropade han efter henne och sade: »Tag ock med dig ett stycke bröd åt mig.»
Då hon nu åstad gick till att hemtat, ropade han efter henne, och sade: Bär mig ock en beta bröd med.
12 Men hon svarade: »Så sant HERREN, din Gud, lever, jag äger icke en kaka bröd, utan allenast en hand full mjöl i krukan och litet olja i kruset. Och se, här har jag samlat ihop ett par vedpinnar, och jag går nu hem och tillreder det åt mig och min son, för att vi må äta det och sedan dö.»
Hon sade: Så sant som Herren din Gud lefver, jag hafver intet bröd, utan en hand full af mjöl uti skäppone, och litet oljo i krukone; och si, jag hafver hemtat ett trä eller tu; och går bort att reda det till, mig och minom son, att vi måge äta och dö;
13 Då sade Elia till henne: »Frukta icke; gå och gör såsom du har sagt. Men red först till en liten kaka därav åt mig, och bär ut den till mig; red sedan till åt dig och din son.
Elia sade till henne: Frukta dig intet; gack åstad, och gör såsom du sagt hafver; dock gör mig först ett litet bröd deraf, och bär mig det hitut; men dig och dinom son skall du ock så sedan göra.
14 Ty så säger HERREN, Israels Gud: Mjölet i krukan skall icke taga slut, och oljan i kruset skall icke tryta, intill den dag då HERREN låter det regna på jorden.»
Ty så säger Herren Israels Gud, att mjölet i skäppone skall icke varda uttärdt, och oljan i krukone skall icke förminskas, intill den dag Herren låter regna på jordena.
15 Då gick hon åstad och gjorde såsom Elia hade sagt. Och hon hade sedan att äta, hon själv och han och hennes husfolk, en lång tid.
Hon gick åstad, och gjorde såsom Elia sagt hade. Och han åt; och hon desslikes, och hennes hus, en tid lång.
16 Mjölet i krukan tog icke slut, och oljan i kruset tröt icke, i enlighet med det ord som HERREN hade talat genom Elia.
Och vardt mjölet icke uttärdt i skäppone; och icke heller förminskades oljan i krukone, efter Herrans ord, som han genom Elia sagt hade.
17 Men härefter hände sig, att kvinnans, hans värdinnas, son blev sjuk; hans sjukdom blev mycket svår, så att han till slut icke mer andades.
Sedan detta skedt var, vardt qvinnones, hans värdinnos, son krank; och hans krankhet vardt så stark, att ingen ande var mer uti honom.
18 Då sade hon till Elia: »Vad har du med mig att göra, du gudsman? Du har kommit till mig, för att min missgärning skulle bliva ihågkommen, så att min son måste dö.»
Och hon sade till Elia: Hvad hafver jag med dig göra, du Guds man? Du äst ingången till mig, att mina missgerningar skulle ihågkommas, och min son dräpas.
19 Men han sade till henne: »Giv mig din son.» Och han tog honom ur hennes famn och bar honom upp i salen där han bodde och lade honom på sin säng.
Han sade till henne: Få mig din son hit. Och han tog honom utu hennes sköte, och gick upp i salen, der han vistades, och lade honom på sina säng;
20 Och han ropade till HERREN och sade: »HERRE, min Gud, har du väl kunnat göra så illa mot denna änka, vilkens gäst jag är, att du har dödat hennes son?»
Och ropade till Herran, och sade: Herre, min Gud, hafver du ock så illa gjort emot denna enkona, som jag gäster när, att du dräper hennes, son?
21 Därefter sträckte han sig ut över gossen tre gånger och ropade till HERREN och sade: »HERRE, min Gud, låt denna gosses själ komma tillbaka in i honom.»
Och han räckte sig ut öfver pilten i tre gånger, och ropade till Herran, och sade: Herre min Gud, låt denna piltens själ åter komma i honom.
22 Och HERREN hörde Elias röst, och gossens själ kom tillbaka in i honom, och han fick liv igen.
Och Herren hörde Elia röst; och piltens själ kom igen till honom, och han fick lif.
23 Och Elia tog gossen och bar honom från salen ned i huset och gav honom åt hans moder. Och Elia sade: »Se, din son lever.»
Och Elia tog pilten, och bar honom neder utaf salen i huset, och fick honom hans moder, och sade: Si der, din son, lefver.
24 Då sade kvinnan till Elia: »Nu vet jag att du är en gudsman, och att HERRENS ord i din mun är sanning.»
Och qvinnan sade till Elia: Nu förnimmer jag, att du äst en Guds man, och Herrans ord i dinom mun är visst.
