1 Korinthierbrevet 15
1 Mina bröder, jag vill påminna eder om det evangelium som jag förkunnade för eder, som I jämväl togen emot, och som I ännu stån kvar i, 2 genom vilket I ock bliven frälsta; jag vill påminna eder om huru jag förkunnade det för eder, såframt I eljest hållen fast därvid -- om nu icke så är att I förgäves haven kommit till tro. 3 Jag meddelade eder ju såsom ett huvudstycke vad jag själv hade undfått: att Kristus dog för våra synder, enligt skrifterna, 4 och att han blev begraven, och att han har uppstått på tredje dagen, enligt skrifterna, 5 och att han visade sig för Cefas och sedan för de tolv. 6 Därefter visade han sig för mer än fem hundra bröder på en gång, av vilka de flesta ännu leva kvar, medan några äro avsomnade. 7 Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. 8 Allra sist visade han sig också för mig, som är att likna vid ett ofullgånget foster. 9 Ty jag är den ringaste bland apostlarna, ja, icke ens värdig att kallas apostel, jag som har förföljt Guds församling. 10 Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har icke varit fåfäng, utan jag har arbetat mer än de alla -- dock icke jag, utan Guds nåd, som har varit med mig. 11 Det må nu vara jag eller de andra, så är det på det sättet vi predika, och på det sättet I haven kommit till tro. 12 Om det nu predikas om Kristus att han har uppstått från de döda, huru kunna då somliga bland eder säga att det icke finnes någon uppståndelse från de döda? 13 Om det åter icke finnes någon uppståndelse från de döda, då har icke heller Kristus uppstått. 14 Men om Kristus icke har uppstått, då är ju vår predikan fåfäng, då är ock eder tro fåfäng; 15 då befinnas vi ock vara falska Guds vittnen, eftersom vi hava vittnat mot Gud att han har uppväckt Kristus, som han icke har uppväckt, om det är sant att döda icke uppstå. 16 Ja, om döda icke uppstå, så har ej heller Kristus uppstått. 17 Men om Kristus icke har uppstått, så är eder tro förgäves; I ären då ännu kvar i edra synder. 18 Då hava ju ock de gått förlorade, som hava avsomnat i Kristus. 19 Om vi i detta livet hava i Kristus haft vårt hopp, och därav intet bliver, då äro vi de mest ömkansvärda av alla människor. 20 Men nu har Kristus uppstått från de döda, såsom förstlingen av de avsomnade. 21 Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom ock genom en människa de dödas uppståndelse. 22 Och såsom i Adam alla dö, så skola ock i Kristus alla göras levande. 23 Men var och en i sin ordning: Kristus såsom förstlingen, därnäst, vid Kristi tillkommelse, de som höra honom till. 24 Därefter kommer änden, då när han överlämnar riket åt Gud och Fadern, sedan han från andevärldens alla furstar och alla väldigheter och makter har tagit all deras makt. 25 Ty han måste regera »till dess han har lagt alla sina fiender under sina fötter». 26 Sist bland hans fiender bliver ock döden berövad all sin makt; 27 ty »allt har han lagt under hans fötter». Men när det heter att »allt är honom underlagt», då är uppenbarligen den undantagen, som har lagt allt under honom. 28 Och sedan allt har blivit Sonen underlagt, då skall ock Sonen själv giva sig under den som har lagt allt under honom. Och så skall Gud bliva allt i alla. 29 Vad kunna annars de som låta döpa sig för de dödas skull vinna därmed? Om så är att döda alls icke uppstå, varför låter man då döpa sig för deras skull? 30 Och varför undsätta vi oss själva var stund för faror? 31 Ty -- så sant jag i Kristus Jesus, vår Herre, kan berömma mig av eder, mina bröder -- jag lider döden dag efter dag. 32 Om jag hade tänkt såsom människor pläga tänka, när jag i Efesus kämpade mot vilddjuren, vad gagnade mig då det jag gjorde? Om döda icke uppstå -- »låtom oss då äta och dricka, ty i morgon måste vi dö». 33 Faren icke vilse: »För goda seder dåligt sällskap är fördärv.» 34 Vaknen upp till rätt nykterhet, och synden icke. Somliga finnas ju, som leva i okunnighet om Gud; eder till blygd säger jag detta. 35 Nu torde någon fråga: »På vad sätt uppstå då de döda, och med hurudan kropp skola de träda fram?» 36 Du oförståndige! Det frö du sår, det får ju icke liv, om det icke först har dött. 37 Och när du sår, då är det du sår icke den växt som en gång skall komma upp, utan ett naket korn, kanhända ett vetekorn, kanhända något annat. 38 Men Gud giver det en kropp, en sådan som han vill, och åt vart frö dess särskilda kropp. 39 Icke allt kött är av samma slag, utan människors har sin art, boskapsdjurs kött en annan art, fåglars kött åter en annan, fiskars återigen en annan. 40 Så finnas ock både himmelska kroppar och jordiska kroppar, men de himmelska kropparnas härlighet är av ett slag, de jordiska kropparnas av ett annat slag. 41 En härlighet har solen, en annan härlighet har månen, åter en annan härlighet hava stjärnorna; ja, den ena stjärnan är icke lik den andra i härlighet. -- 42 Så är det ock med de dödas uppståndelse: vad som bliver sått förgängligt, det uppstår oförgängligt; 43 vad som bliver sått i ringhet, det uppstår i härlighet; vad som bliver sått i svaghet, det uppstår i kraft; 44 här sås en »själisk» kropp, där uppstår en andlig kropp. Så visst som det finnes en »själisk» kropp, så visst finnes det ock en andlig. 45 Så är ock skrivet: »Den första människan, Adam, blev en levande varelse med själ.» Den siste Adam åter blev en levandegörande ande. 46 Men icke det andliga är det första, utan det »själiska»; sedan kommer det andliga. 47 Den första människan var av jorden och jordisk, den andra människan är av himmelen. 48 Sådan som den jordiska var, sådana äro ock de jordiska; och sådan som den himmelska är, sådana äro ock de himmelska. 49 Och såsom vi hava burit den jordiskas gestalt, så skola vi ock bära den himmelskas gestalt. 50 Mina bröder, vad jag nu vill säga är detta, att kött och blod icke kunna få Guds rike till arvedel; ej heller får förgängligheten oförgängligheten till arvedel. 51 Se, jag säger eder en hemlighet: Vi skola icke alla avsomna, men alla skola vi bliva förvandlade, 52 och det i ett nu, i ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå till oförgänglighet, och då skola vi bliva förvandlade. 53 Ty detta förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet, och detta dödliga ikläda sig odödlighet. 54 Men när detta förgängliga har iklätt sig oförgänglighet, och detta dödliga har iklätt sig odödlighet, då skall det ord fullbordas, som står skrivet: »Döden är uppslukad och seger vunnen.» 55 Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? (Hadēs g86) 56 Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. 57 Men Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus Kristus! 58 Alltså, mina älskade bröder, varen fasta, orubbliga, alltid överflödande i Herrens verk, eftersom I veten att edert arbete icke är fåfängt i Herren. Se Själisk i Ordförkl.
