1 Korinthierbrevet 11

1 Varen I mina efterföljare, såsom jag är Kristi.

KOMAIL idauen ia do duen i kin idauen Kristus.

2 Jag prisar eder för det att I i alla stycken haven mig i minne och hållen fast vid mina lärdomar, såsom de äro eder givna av mig.

I kin kapingaki komail omail tamataman ia ni meakan karos, o dadaurata pung kan, duen i kakalikidi ong komail er.

3 Men jag vill att I skolen inse detta, att Kristus är envar mans huvud, och att mannen är kvinnans huvud, och att Gud är Kristi huvud.

A i men, komail en asadar, me Kristus tapwin ol akan, a ol me tapwin li, a Kot me tapwin Kristus.

4 Var och en man som har sitt huvud betäckt, när han beder eller profeterar, han vanärar sitt huvud.

A ma amen amen ren ol akan wia kapakap de kokop ap lisoropedi, a kin kasuedeki pein mong a.

5 Men var kvinna som beder eller profeterar med ohöljt huvud, hon vanärar sitt huvud, ty det är då alldeles som om hon hade sitt hår avrakat.

A ma li amen wia kapakap de kokop, ap sota lisoropedi, nan i kin kasuedeki pein mong a, pwe a rasong me pit en mong a seisei sang.

6 Om en kvinna icke vill hölja sig, så kan hon lika väl låta skära av sitt hår; men eftersom det är en skam för en kvinna att låta skära av sitt hår eller att låta raka av det, så må hon hölja sig.

Pwe ma li amen sota lisoropedi, en koteda, a ma a kanamenok li en kotedar o kotokot, i en pwaindi mong a.

7 En man är icke pliktig att hölja sitt huvud, eftersom han är Guds avbild och återspeglar hans härlighet, då kvinnan däremot återspeglar mannens härlighet.

A ol o ender lisoropedi, pwe i me kasansal o lingan en Kot, a li o me lingan en ol o.

8 Ty mannen är icke av kvinnan, utan kvinnan av mannen.

Pwe ol so tapi sang li, a li sang ol o.

9 Icke heller skapades mannen för kvinnans skull, utan kvinnan för mannens skull.

Pwe ol sota wiaui ong li, a li wiaui ong ol o.

10 Därför bör kvinnan på sitt huvud hava en »makt», för änglarnas skull.

I me li o en kida manaman eu pon mong a pweki tounlang kan,

11 Dock är det i Herren så, att varken kvinnan är till utan mannen, eller mannen utan kvinnan.

Ari so, li amen sota kak mia ma sota ol; o ol amen sota kak mia, ma sota li, a mepukat ren Kaun o.

12 Ty såsom kvinnan är av mannen, så är ock mannen genom kvinnan; men alltsammans är av Gud. --

Pwe duen li o a tapi sang ol, iduen ol o wiaui kida li, a karos wiauier ren Kot.

13 Dömen själva: höves det en kvinnan att ohöljd bedja till Gud?

Komail en pein kasauiada, ma a sansal mau, ma li amen kapakap ong Kot, ap so lisoropedi.

14 Lär icke själva naturen eder att det länder en man till vanheder, om han har långt hår,

De pein komail asa, me kanamenok pan ol, ma a pwilipeipei.

15 men att det länder en kvinna till ära, om hon har långt hår? Håret är ju henne givet såsom slöja.

A lingan en li a pwilipeipei, pwe pid en mong a en ko ong i, en pwaindi i.

16 Om nu likväl någon vill vara genstridig, så mån han veta att vi för vår del icke hava en sådan sedvänja, ej heller andra Guds församlingar.

A ma amen re omail men akamai, a en asa, me kit sota kin wia due, momodisou en Kot akan pil so.

17 Detta bjuder jag eder nu. Men vad jag icke kan prisa är att I kommen tillsammans, icke till förbättring, utan till försämring.

A ni ai kusonededa mepukat i sota kin kapinga omail pokon pena, me sota kin kamaui a kasuedeki komail,

18 Ty först och främst hör jag sägas att vid edra församlingsmöten söndringar yppa sig bland eder. Och till en del tror jag att så är.

Pwe ni omail pokon pena nan momodisou, i rongadar, me komail kin liak toror pasang, o i mur kamelele.

19 Ty partier måste ju finnas bland eder, för att det skall bliva uppenbart vilka bland eder som hålla provet.

Pwe komail en liak toror pasang, pwe me pung kan en sansal kida re omail.

20 När I alltså kommen tillsammans med varandra, kan ingen Herrens måltid hållas;

Komail lao pokon pena wasa kis, kaidin i sak kamadip en Kaun o.

21 ty vid måltiden tager var och en i förväg själv den mat han har medfört, och så får den ene hungra, medan den andre får för mycket.

Pwe ni kamadip toun kapar kin amatang mas, a amen men mangadar, a amen sokolar.

22 Haven I då icke edra hem, där I kunnen äta ock dricka? Eller är det så, att I förakten Guds församling och viljen komma dem att blygas, som intet hava? Vad skall jag då säga till eder? Skall jag prisa eder? Nej, i detta stycke prisar jag eder icke.

Sota im omail, wasa en manga o nim? De komail kin mamaleki momodisou en Kot o kanamenok ir ala, me sota ar tungol? Da me i en inda? I en kaping komail? Ni mepukat i sota pan kapinga.

23 Ty jag har från Herren undfått detta, som jag ock har meddelat eder: I den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd

Pwe i aleer sang ren Kaun o, me i pwiliki ong komail er, me Kaun Iesus pong ota en a pangala, a limada prot,

24 och tackade Gud och bröt det och sade: »Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.»

Murin a laolaoki, kamauieda, pilitiki pasang, masangi: Ale tungole war ai met et, me pilitiki ong komail, en wia, pwen katakataman kin ia.

25 Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod. Så ofta I dricken den, så gören detta till min åminnelse.»

A murin sak, a pil kotin limada dal masani: Dal wet iei inau kap, me wiaui kidar nt’ ai. Pan pak en omail nima sang, komail wiaki men kataman kin ia.

26 Ty så ofta I äten detta bröd och dricken kalken, förkunnen I Herrens död, till dess att han kommer.

Pwe pan pak en omail kang prot wet o nima sang dal wet, komail kasansaleda en Kaun a matala, lao a kotido.

27 Den som nu på ett ovärdigt sätt äter detta bröd eller dricker Herrens kalk, han försyndar sig på Herrens lekamen och blod.

Ari me kang prot wet o nim sang dal en Kaun o ap so war ong iei me dip iong war o ntan Kaun o.

28 Pröve då människan sig själv, och äte så av brödet och dricke av kalken.

Amen amen en kasauiada pein i, ap kang sang prot o nima sang dal o.

29 Ty den som äter och dricker, utan att göra åtskillnad mellan Herrens lekamen och annan spis, han äter och dricker en dom över sig.

Pwe me kang o nim sowar, kin kang o nim kadeik ong pein i, pwe a sota kasampwaleki war o.

30 Därför finnas ock bland eder många som äro svaga och sjuka, och ganska många äro avsomnade.

Nan i me toto nan pung omail me luetalar o somaudar, o me toto mairedier.

31 Om vi ginge till doms med oss själva, så bleve vi icke dömda.

Pwe ma kitail kasauiada pein kitail, kitail sota pan pakadeikada.

32 Men då vi nu bliva dömda, så är detta en Herrens tuktan, som drabbar oss, för att vi icke skola bliva fördömda tillika med världen.

A ma kitail pan pakadeikada, kitail pan kalokolok ren Kaun o, pwe kitail de iang men liki lokidokila.

33 Alltså, mina bröder, när I kommen tillsammans för att hålla måltid, så vänten på varandra.

Ari ri ai ol akan, komail lao pokon pena pwen sak, en papasan pena amen amen.

34 Om någon är hungrig, då må han äta hemma, så att eder sammankomst icke bliver eder till en dom. Om det övriga skall jag förordna, när jag kommer.

A ma amen men mangadar, i en manga mas nan im a; pwe komail de pokon penang kadeik o. A me lua kan i pan kapungala ni ai pwara wong.