1 Korinthierbrevet 11

1 Varen I mina efterföljare, såsom jag är Kristi.

Imitatores mei estote, sicut et ego Christi.

2 Jag prisar eder för det att I i alla stycken haven mig i minne och hållen fast vid mina lärdomar, såsom de äro eder givna av mig.

Laudo autem vos fratres quod per omnia mei memores estis: et sicut tradidi vobis, præcepta mea tenetis.

3 Men jag vill att I skolen inse detta, att Kristus är envar mans huvud, och att mannen är kvinnans huvud, och att Gud är Kristi huvud.

Volo autem vos scire quod omnis viri caput, Christus est: caput autem mulieris, vir: caput vero Christi, Deus.

4 Var och en man som har sitt huvud betäckt, när han beder eller profeterar, han vanärar sitt huvud.

Omnis vir orans, aut prophetans velato capite, deturpat caput suum.

5 Men var kvinna som beder eller profeterar med ohöljt huvud, hon vanärar sitt huvud, ty det är då alldeles som om hon hade sitt hår avrakat.

Omnis autem mulier orans, aut prophetans non velato capite, deturpat caput suum: unum enim est ac si decalvetur.

6 Om en kvinna icke vill hölja sig, så kan hon lika väl låta skära av sitt hår; men eftersom det är en skam för en kvinna att låta skära av sitt hår eller att låta raka av det, så må hon hölja sig.

Nam si non velatur mulier, tondeatur. Si vero turpe est mulieri tonderi, aut decalvari, velet caput suum.

7 En man är icke pliktig att hölja sitt huvud, eftersom han är Guds avbild och återspeglar hans härlighet, då kvinnan däremot återspeglar mannens härlighet.

Vir quidem non debet velare caput suum: quoniam imago et gloria Dei est, mulier autem gloria viri est.

8 Ty mannen är icke av kvinnan, utan kvinnan av mannen.

Non enim vir ex muliere est, sed mulier ex viro.

9 Icke heller skapades mannen för kvinnans skull, utan kvinnan för mannens skull.

Etenim non est creatus vir propter mulierem, sed mulier propter virum.

10 Därför bör kvinnan på sitt huvud hava en »makt», för änglarnas skull.

Ideo debet mulier potestatem habere supra caput propter Angelos.

11 Dock är det i Herren så, att varken kvinnan är till utan mannen, eller mannen utan kvinnan.

Verumtamen neque vir sine muliere: neque mulier sine viro in Domino.

12 Ty såsom kvinnan är av mannen, så är ock mannen genom kvinnan; men alltsammans är av Gud. --

Nam sicut mulier de viro, ita et vir per mulierem: omnia autem ex Deo.

13 Dömen själva: höves det en kvinnan att ohöljd bedja till Gud?

Vos ipsi iudicate: decet mulierem non velatam orare Deum?

14 Lär icke själva naturen eder att det länder en man till vanheder, om han har långt hår,

Nec ipsa natura docet vos, quod vir quidem si comam nutriat, ignominia est illi:

15 men att det länder en kvinna till ära, om hon har långt hår? Håret är ju henne givet såsom slöja.

mulier vero si comam nutriat, gloria est illi: quoniam capilli pro velamine ei dati sunt.

16 Om nu likväl någon vill vara genstridig, så mån han veta att vi för vår del icke hava en sådan sedvänja, ej heller andra Guds församlingar.

Si quis autem videtur contentiosus esse: nos talem consuetudinem non habemus, neque Ecclesia Dei.

17 Detta bjuder jag eder nu. Men vad jag icke kan prisa är att I kommen tillsammans, icke till förbättring, utan till försämring.

Hoc autem præcipio, non laudans: quod non in melius, sed in deterius convenitis.

18 Ty först och främst hör jag sägas att vid edra församlingsmöten söndringar yppa sig bland eder. Och till en del tror jag att så är.

Primum quidem convenientibus vobis in Ecclesiam, audio scissuras esse inter vos, et ex parte credo.

19 Ty partier måste ju finnas bland eder, för att det skall bliva uppenbart vilka bland eder som hålla provet.

Nam oportet et hæreses esse, ut et qui probati sunt, manifesti fiant in vobis.

20 När I alltså kommen tillsammans med varandra, kan ingen Herrens måltid hållas;

Convenientibus ergo vobis in unum, iam non est Dominicam cœnam manducare.

21 ty vid måltiden tager var och en i förväg själv den mat han har medfört, och så får den ene hungra, medan den andre får för mycket.

Unusquisque enim suam cœnam præsumit ad manducandum. Et alius quidem esurit: alius autem ebrius est.

22 Haven I då icke edra hem, där I kunnen äta ock dricka? Eller är det så, att I förakten Guds församling och viljen komma dem att blygas, som intet hava? Vad skall jag då säga till eder? Skall jag prisa eder? Nej, i detta stycke prisar jag eder icke.

Numquid domos non habetis ad manducandum, et bibendum? Aut Ecclesiam Dei contemnitis, et confunditis eos, qui non habent? Quid dicam vobis? Laudo vos? In hoc non laudo.

23 Ty jag har från Herren undfått detta, som jag ock har meddelat eder: I den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd

Ego enim accepi a Domino quod et tradidi vobis, quoniam Dominus Iesus in qua nocte tradebatur, accepit panem,

24 och tackade Gud och bröt det och sade: »Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.»

et gratias agens fregit, et dixit: Accipite, et manducate: hoc est corpus meum, quod pro vobis tradetur: hoc facite in meam commemorationem.

25 Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod. Så ofta I dricken den, så gören detta till min åminnelse.»

Similiter et calicem, postquam cœnavit, dicens: Hic calix novum testamentum est in meo sanguine. Hoc facite quotiescumque bibetis, in meam commemorationem.

26 Ty så ofta I äten detta bröd och dricken kalken, förkunnen I Herrens död, till dess att han kommer.

Quotiescumque enim manducabitis panem hunc, et calicem bibetis: mortem Domini annunciabitis donec veniat.

27 Den som nu på ett ovärdigt sätt äter detta bröd eller dricker Herrens kalk, han försyndar sig på Herrens lekamen och blod.

Itaque quicumque manducaverit panem hunc, vel biberit calicem Domini indigne: reus erit corporis, et sanguinis Domini.

28 Pröve då människan sig själv, och äte så av brödet och dricke av kalken.

Probet autem seipsum homo: et sic de pane illo edat, et de calice bibat.

29 Ty den som äter och dricker, utan att göra åtskillnad mellan Herrens lekamen och annan spis, han äter och dricker en dom över sig.

Qui enim manducat, et bibit indigne, iudicium sibi manducat, et bibit: non diiudicans corpus Domini.

30 Därför finnas ock bland eder många som äro svaga och sjuka, och ganska många äro avsomnade.

Ideo inter vos multi infirmi et imbecilles, et dormiunt multi.

31 Om vi ginge till doms med oss själva, så bleve vi icke dömda.

Quod si nosmetipsos diiudicaremus, non utique iudicaremur.

32 Men då vi nu bliva dömda, så är detta en Herrens tuktan, som drabbar oss, för att vi icke skola bliva fördömda tillika med världen.

Dum iudicamur autem, a Domino corripimur, ut non cum hoc mundo damnemur.

33 Alltså, mina bröder, när I kommen tillsammans för att hålla måltid, så vänten på varandra.

Itaque fratres mei, cum convenitis ad manducandum, invicem expectate.

34 Om någon är hungrig, då må han äta hemma, så att eder sammankomst icke bliver eder till en dom. Om det övriga skall jag förordna, när jag kommer.

Si quis esurit, domi manducet: ut non in iudicium conveniatis. Cetera autem, cum venero, disponam.