Sakaria 4

1 Och Ängelen, som med mig talade, kom igen, och väckte mig, lika som en af sömn uppväckt varder.

Te phoeiah kai taengah aka cal puencawn ha mael tih a ih lamloh aka haenghang hlang bangla kai n'haeng.

2 Och han sade till mig: Hvad ser du? Men jag sade: Jag ser, och si, der stod en ljusastake, allersamman af guld, med en skål ofvanuppå, der sju lampor på voro, och ju sju slefvar vid ena lampo;

Te vaengah kai te, “Balae na hmuh,” a ti. Te dongah ka voek tih, “Ka sawt vaengah, a pum la sui hmaitung neh a soi ah tuidueh om. A hmaithoi parhih te a soah parhih la om. A soi kah hmaithoi te tuicawn parhih om.

3 Och tu oljoträ dernär; ett på högra sidona vid skålena, den andra på den venstra.

A taengkah olive rhoi khaw tuidueh kah bantang ah pakhat a banvoei ah pakhat pai ke,” ka ti nah.

4 Och jag svarade, och sade till Ängelen, som med mig talade: Min Herre, hvad är detta?

Te phoeiah kai taengah aka cal puencawn te ka doo tih, “Ka boeipa he balae a thui,” ka ti nah.

5 Och Ängelen, som med mig talade, svarade, och sade till mig: Vetst du icke hvad detta är? Jag sade: Nej, min Herre.

Kai taengah aka cal puencawn lohkai te n'doo tih, “He he balae ti na ming moenih a?” a ti tih, “Ka boeipa ka ming pawh,” ka ti nah.

6 Och han svarade, och sade till mig: Det är Herrans ord om Serubbabel: Det skall icke ske igenom någon här, eller magt; utan igenom min Anda, säger Herren Zebaoth.

Te dongah kai te, “BOEIPA ol loh he ni a thui. Zerubbabel te, 'Tatthai nen moenih, thadueng nen moenih, ka Mueihla nen ni tila caempuei BOEIPA loh a thui,’ ti nah.

7 Ho äst du, stora berg, som dock for Serubbabel en slättmark varda måste? Och han skall lägga den första stenen, så att man ropa skall: Till lycko, till lycko!

Tlang len nang te unim? Zerubbabel mikhmuh ah tlangkol la om ni. Te vaengah mikdaithen, mikdaithen tila pang ol neh lumuek lung te a khuen ni.

8 Och Herrans ord skedde till mig, och sade:

Te phoeiah ah BOEIPA ol te kai taengla ha pai tih,

9 Serubbabels händer hafva grundat detta huset, hans händer skola ock fullkomnat; på det I förnimma skolen, att Herren Zebaoth mig till eder sändt hafver.

“He im he Zerubbabel kut loh a suen tih amah kut long ni a coeng eh. Te vaengah caempuei BOEIPA loh nangmih taengah kai n'tueih te na ming ni.

10 Ty ho är den, som dessa ringa dagar föraktar; i hvilkom man dock skall glädja sig, och se murlodet uti Serubbabels hand, med de sju, som Herrans ögon äro, de der öfver hela landet löpa?

A phoeng hnin te unim aka hnoelrhoeng? Zerubbabel kut dongkah samphae lung te a hmuh vaengah a kohoe uh ni. BOEIPA mik he diklai pum ah parhih la van thikthuek,” a ti.

11 Och jag svarade, och sade till honom: Hvad äro dessa tu oljoträn, på högra och venstra sidone vid ljusastakan?

Te phoeiah anih te ka doo tih, “Hmaitung banvoei neh bantang kah olive rhoi he balae?” ka ti nah.

12 Och jag svarade annan gång, och sade till honom: Hvad äro de två grenarna af oljoträn, som stå vid de två gyldene ljusa näporna, der man med af tager?

Te phoeiah a pabae la ka doo tih anih te, “A so lamloh sui a loei sui paitop rhoi khaep kah olive mo rhoi ta balae?” ka ti nah.

13 Och han sade till mig: Vetst du icke hvad de äro? Jag sade: Nej, min Herre.

Te vaengah kai te han thui tih, “He he balae ti khaw na ming moenih a?” a ti tih, “Ka boeipa ka ming moenih,” ka ti nah.

14 Och han sade: Det äro de tu oljobarn, som stå när honom, som råder öfver allt landet.

Te daengah, “He tah diklai pum kah boei taengah aka pai situi capa rhoi ni,” a ti.