Höga Visan 7
1 Huru dägelig är din gång i skorna, du Förstas dotter! Dina länder stå lika vid hvarandra, såsom tu spann, de ens mästares hand gjort hafver.
«Kor fagert din fot stig på skoen, du gjævings møy. Dine lender er bogne som ei sylgja, smidd av ei kunstnarhand.
2 Din nafle är såsom en rund skål, den aldrig dryck fattas; din buk är såsom en hvetehop, omsatt med roser.
Fanget som skåli rund, ho aldri vante vin. Livet ein kveitehaug med liljor ikring.
3 Din tu bröst äro såsom två unge råtvillingar;
Eit killingpar barmen, tvillingar til ei gasella.
4 Din hals är såsom ett elphenbenstorn, din ögon äro såsom de dammar i Hesbon vid den porten Bathrabbim; din näsa är såsom tornet af Libanon, hvilket sig vänder emot Damascon;
Din hals som eit filsbeinstårn, augo som Hesbons tjørner ved Bat-rabbims port. Nasen som Libanons tårn, som vender imot Damaskus.
5 Ditt hufvud står på dig såsom Carmel; håret på ditt hufvud är såsom Konungens purpur i fållar bunden.
Ditt hovudet som Karmel ris upp, og lokkarne purpur er, ein konge i flettom er fanga.»
6 Huru dägelig och huru ljuflig äst du, kära, i vällust!
«Å, kor fager, kor frid du er, du kjærleik so hugnadrik!
7 Din längd är lik vid ett palmträ; och din bröst vid vindrufvor.
Som ei palma er du i vokster, som druvor din barm.
8 Jag sade: Jag måste stiga upp i palmträt, och fatta dess qvistar; låt din bröst vara såsom drufvor på vinträ, och lukten af dine näso såsom äple;
Eg meiner upp i palmen eg stig, i stylkerne tek eg tak, din barm skal vera som druvor, din ande er som dåm av eple.
9 Och din hals såsom godt vin, det minom vän lätteliga ingår; och tala om gammal ärende.
Og munnen som ljuvaste vin.» «Som lett glid ned for min ven og kveikjer sovandes lippor.
10 Min vän är min, och han håller sig ock till mig.
Til min ven høyrer eg, og til meg stend hans trå.»
11 Kom, min vän, låt oss gå ut på markena, och vistas i landsbyarna;
«Kom so min ven, ut på marki lat oss gå og i byom oss kvara!
12 Att vi måge bittida uppstå till vingårdarna, och få se, om vinträt blomstras, och hafver fått knoppar; om de granatäple utgångne äro; der vill jag gifva dig min bröst.
Og i otta inni vingardom sjå, um vintreet sprett, um knupparne spring, um granattreet blømer! Der vil eg gjeva min elsk til deg.
13 Liljorna gifva sin lukt, och för våra dörr allahanda ädla frukter; min vän, jag hafver bevarat åt dig både nytt och gammalt.
Frå kjærleiks-epli strøymer ein fræn, alle slag frukt er ved dørom. Nye og gamle, min ven, hev eg gøymt til deg.
