Höga Visan 6
1 Hvart är då din vän gången, o du dägeligasta ibland qvinnor? Hvart hafver din vän vändt sig, så vilje vi honom söka med dig.
To where has your beloved gone, O beautiful among women? To where has your beloved turned, And we seek him with you?
2 Min vän är nedergången uti sin örtagård, till örtasängarna, att han sig der förlusta skall i örtagårdarna, och hemta roser.
My beloved went down to his garden, To the beds of the spice, To delight himself in the gardens, and to gather lilies.
3 Min vän är min, och jag är hans, den sig ibland roser förlustar.
I [am] my beloved’s, and my beloved [is] mine, Who is delighting himself among the lilies.
4 Du äst dägelig, min kära, såsom Thirza; lustig såsom Jerusalem, förskräckelig såsom en härordan.
You [are] beautiful, my friend, as Tirzah, lovely as Jerusalem, Awe-inspiring as bannered hosts.
5 Vänd din ögon ifrå mig, förty de göra mig brinnande; ditt hår är såsom en getahjord, de som på berget Gilead klippte äro.
Turn around your eyes from before me, Because they have made me proud. Your hair [is] as a row of the goats, That have shone from Gilead,
6 Dine tänder äro såsom en fårahjord, de der tvagne komma utu vatten, hvilke allesammans äro med tvillingar hafvande, och ingen ibland dem är ofruktsam.
Your teeth as a row of the lambs, That have come up from the washing, Because all of them are forming twins, And a bereaved one is not among them.
7 Dine kinder äro såsom skörden på granatäplet, emellan dina lockar.
As the work of the pomegranate [is] your temple behind your veil.
8 Sextio äro Drottningarna, och åttatio frillorna, och på jungfrurna är intet tal;
Sixty are queens, and eighty concubines, And virgins without number.
9 Men en är min dufva, min fromma; en är sine moder kärast, och sine moders utkorada. Då döttrarna sågo henne, prisade de henne saliga; Drottningarna och frillorna lofvade henne.
One is my dove, my perfect one, She [is] one of her mother, She [is] the choice one of her that bore her, Daughters saw, and pronounce her blessed, Queens and concubines, and they praise her.
10 Ho är denna, som uppgår såsom en morgonrodne, dägelig såsom månen, utkorad såsom solen, förskräckelig såsom en härordan?
“Who [is] this that is looking forth as morning, Beautiful as the moon—clear as the sun, Awe-inspiring as bannered hosts?”
11 Jag är nedergången i nöttagården, till att skåda telningarna vid bäcken; till att skåda, om vinträt blomstrades, om granatäplen grönskades.
To a garden of nuts I went down, To look on the buds of the valley, To see to where the vine had flourished, The pomegranates had blossomed—
12 Min själ visste icke, att han mig intill AmmiNadibs vagnar satt hade.
I did not know my soul, It made me—chariots of my people Nadib.
13 Vänd om, vänd om, o Sulamith; vänd om, vänd om, att vi måge skåda dig; hvad sen I på Sulamith annat, än dans i Mahanaim?
Return, return, O Shulammith! Return, return, and we look on you. What do you see in Shulammith?
