Höga Visan 6
1 Hvart är då din vän gången, o du dägeligasta ibland qvinnor? Hvart hafver din vän vändt sig, så vilje vi honom söka med dig.
Whither is thy beloved gone, Thou fairest among women? Whither is thy beloved turned aside? And we will seek him with thee.
2 Min vän är nedergången uti sin örtagård, till örtasängarna, att han sig der förlusta skall i örtagårdarna, och hemta roser.
My beloved is gone down into his garden, to the beds of spices, To feed in the gardens and to gather lilies.
3 Min vän är min, och jag är hans, den sig ibland roser förlustar.
I am my beloved's, and my beloved is mine: He feedeth [his flock] among the lilies.
4 Du äst dägelig, min kära, såsom Thirza; lustig såsom Jerusalem, förskräckelig såsom en härordan.
Thou art fair, my love, as Tirzah, Comely as Jerusalem, Terrible as troops with banners:
5 Vänd din ögon ifrå mig, förty de göra mig brinnande; ditt hår är såsom en getahjord, de som på berget Gilead klippte äro.
Turn away thine eyes from me, For they overcome me. Thy hair is as a flock of goats On the slopes of Gilead.
6 Dine tänder äro såsom en fårahjord, de der tvagne komma utu vatten, hvilke allesammans äro med tvillingar hafvande, och ingen ibland dem är ofruktsam.
Thy teeth are like a flock of sheep Which go up from the washing; Which have all borne twins, And none is barren among them.
7 Dine kinder äro såsom skörden på granatäplet, emellan dina lockar.
As a piece of a pomegranate are thy temples Behind thy veil.
8 Sextio äro Drottningarna, och åttatio frillorna, och på jungfrurna är intet tal;
There are threescore queens, and fourscore concubines, And virgins without number:
9 Men en är min dufva, min fromma; en är sine moder kärast, och sine moders utkorada. Då döttrarna sågo henne, prisade de henne saliga; Drottningarna och frillorna lofvade henne.
My dove, mine undefiled, is but one; She is the only one of her mother, She is the choice one of her that bore her. The daughters saw her, and they called her blessed; The queens and the concubines, and they praised her.
10 Ho är denna, som uppgår såsom en morgonrodne, dägelig såsom månen, utkorad såsom solen, förskräckelig såsom en härordan?
Who is she that looketh forth as the dawn, Fair as the moon, clear as the sun, Terrible as troops with banners?
11 Jag är nedergången i nöttagården, till att skåda telningarna vid bäcken; till att skåda, om vinträt blomstrades, om granatäplen grönskades.
I went down into the garden of nuts, To see the verdure of the valley, To see whether the vine budded, Whether the pomegranates blossomed.
12 Min själ visste icke, att han mig intill AmmiNadibs vagnar satt hade.
Before I was aware, My soul set me upon the chariots of my willing people.
13 Vänd om, vänd om, o Sulamith; vänd om, vänd om, att vi måge skåda dig; hvad sen I på Sulamith annat, än dans i Mahanaim?
Return, return, O Shulamite; Return, return, that we may look upon thee. — What would ye look upon in the Shulamite? — As it were the dance of two camps.
