Höga Visan 6
1 Hvart är då din vän gången, o du dägeligasta ibland qvinnor? Hvart hafver din vän vändt sig, så vilje vi honom söka med dig.
Whither is thy beloved gone, O thou fairest among women? Whither hath thy beloved turned him, That we may seek him with thee?
2 Min vän är nedergången uti sin örtagård, till örtasängarna, att han sig der förlusta skall i örtagårdarna, och hemta roser.
My beloved is gone down to his garden, To the beds of spices, To feed in the gardens, and to gather lilies.
3 Min vän är min, och jag är hans, den sig ibland roser förlustar.
I am my beloved’s, and my beloved is mine: He feedeth [his flock] among the lilies.
4 Du äst dägelig, min kära, såsom Thirza; lustig såsom Jerusalem, förskräckelig såsom en härordan.
Thou art fair, O my love, as Tirzah, Comely as Jerusalem, Terrible as an army with banners.
5 Vänd din ögon ifrå mig, förty de göra mig brinnande; ditt hår är såsom en getahjord, de som på berget Gilead klippte äro.
Turn away thine eyes from me, For they have overcome me. Thy hair is as a flock of goats, That lie along the side of Gilead.
6 Dine tänder äro såsom en fårahjord, de der tvagne komma utu vatten, hvilke allesammans äro med tvillingar hafvande, och ingen ibland dem är ofruktsam.
Thy teeth are like a flock of ewes, Which are come up from the washing; Whereof every one hath twins, And none is bereaved among them.
7 Dine kinder äro såsom skörden på granatäplet, emellan dina lockar.
Thy temples are like a piece of a pomegranate Behind thy veil.
8 Sextio äro Drottningarna, och åttatio frillorna, och på jungfrurna är intet tal;
There are threescore queens, and fourscore concubines, And virgins without number.
9 Men en är min dufva, min fromma; en är sine moder kärast, och sine moders utkorada. Då döttrarna sågo henne, prisade de henne saliga; Drottningarna och frillorna lofvade henne.
My dove, my undefiled, is [but] one; She is the only one of her mother; She is the choice one of her that bare her. The daughters saw her, and called her blessed; [Yea], the queens and the concubines, and they praised her.
10 Ho är denna, som uppgår såsom en morgonrodne, dägelig såsom månen, utkorad såsom solen, förskräckelig såsom en härordan?
Who is she that looketh forth as the morning, Fair as the moon, Clear as the sun, Terrible as an army with banners?
11 Jag är nedergången i nöttagården, till att skåda telningarna vid bäcken; till att skåda, om vinträt blomstrades, om granatäplen grönskades.
I went down into the garden of nuts, To see the green plants of the valley, To see whether the vine budded, [And] the pomegranates were in flower.
12 Min själ visste icke, att han mig intill AmmiNadibs vagnar satt hade.
Before I was aware, my soul set me [Among] the chariots of my princely people.
13 Vänd om, vänd om, o Sulamith; vänd om, vänd om, att vi måge skåda dig; hvad sen I på Sulamith annat, än dans i Mahanaim?
Return, return, O Shulammite; Return, return, that we may look upon thee. Why will ye look upon the Shulammite, As upon the dance of Mahanaim?
