Höga Visan 5
1 Jag kom, min syster, kära brud, uti min örtegård; jag hafver mitt myrrham, samt med mina örter, uppskurit; jag hafver ätit mina hannogskako, samt med minom hannog; jag hafver druckit mitt vin med mine mjölk; äter, mine käre, och dricker, mine vänner, och varder druckne.
I have come into my garden, my sister, my bride. I have gathered my myrrh with my spice. I have eaten my honeycomb with my honey. I have drunk my wine with my milk. Eat, O friends. Drink, yea. Drink abundantly, O beloved.
2 Jag sofver, och mitt hjerta vakar; der är mins väns röst, som klappar; låt mig upp, min kära, min syster, min dufva, min fromma; ty mitt hufvud är fullt med dagg, och mine lockar fulle med nattenes droppar.
I was asleep, but my heart awoke. It is the voice of my beloved who knocks, saying, Open to me, my sister, my love, my dove, my undefiled. For my head is filled with dew, my locks with the drops of the night.
3 Jag hafver afklädt min kjortel; huru skulle jag åter kläda honom uppå igen? Jag hafver tvagit mina fötter; huru skulle jag besmitta dem igen?
I have put off my garment, how shall I put it on? I have washed my feet, how shall I defile them?
4 Men min vän stack sina hand in genom ett hål, och mitt lif darrade dervid.
My beloved put in his hand by the hole of the door, and my heart was moved for him.
5 Då stod jag upp, att jag skulle låta minom vän upp; mina händer drupo af myrrham, och myrrham lopp öfver mina finger på stängelen åt låset.
I rose up to open to my beloved, and my hands drops with myrrh, and my fingers with liquid myrrh, upon the handles of the bolt.
6 Och då jag minom vän upplåtit hade, var han borto, och sin väg gången. Då gick min själ ut efter hans ord; jag sökte honom, men jag fann honom intet; jag ropade, men han svarade mig intet.
I opened to my beloved, but my beloved had withdrawn himself, and was gone. My soul had failed me when he spoke. I sought him, but I could not find him. I called him, but he gave me no answer.
7 Väktarena, som omkringgå i stadenom, funno mig, de slogo mig till sårs; väktarena på murenom togo mig bort mitt hufvudkläde.
The watchmen who go about the city found me. They smote me, they wounded me. The keepers of the walls took away my mantle from me.
8 Jag besvär eder, Jerusalems döttrar; finnen I min vän, så säger honom, att jag för älskog krank ligger.
I adjure you, O daughters of Jerusalem, if ye find my beloved, that ye tell him that I am sick from love.
9 Hvad är din vän för andra vänner, o du aldradägeligasta ibland qvinnor? Hvad är din vän för andra vänner, att du så hafver besvorit oss?
What is thy beloved more than another beloved, O thou fairest among women? What is thy beloved more than another beloved, that thou do so adjure us?
10 Min vän är hvit och röd, utkorad ibland mång tusend.
My beloved is white and ruddy, the chief among ten thousand.
11 Hans hufvud är det bästa guld; hans hår är krusadt, svart såsom en korp.
His head is the most fine gold. His locks are bushy, black as a raven.
12 Hans ögon äro såsom dufvoögon vid vattubäcker, tvagne med mjölk, och stå full.
His eyes are like doves beside the water-brooks, washed with milk, fitly set.
13 Hans kinder äro såsom apothekares växande örtesängar; hans läppar äro såsom roser, de der drypa af flytande myrrham.
His cheeks are as a bed of spices, banks of sweet herbs. His lips are lilies, dropping liquid myrrh.
14 Hans händer äro såsom guldringar, fulle med turkoser; hans lif är såsom rent elphenben, besatt med saphirer.
His hands are rings of gold set with beryl. His body is ivory work overlaid with sapphires.
15 Hans ben äro såsom marmors pelare, grundade uppå gyldene fötter; hans skapnad är såsom Libanon, utkorad såsom cedreträ.
His legs are pillars of marble, set upon sockets of fine gold. His aspect is like Lebanon, excellent as the cedars.
16 Hans hals är söt och ganska lustig: En sådana är min vän; min vän är sådana, I Jerusalems döttrar.
His mouth is most sweet. Yea, he is altogether lovely. This is my beloved, and this is my friend, O daughters of Jerusalem.
