Höga Visan 2
1 Jag är ett blomster i Saron, och en lilja i dalenom.
Ja sam ruža Saronska, ljiljan u dolu.
2 Såsom en ros ibland törne, så är min kära ibland döttrarna.
Što je ljiljan meðu trnjem, to je draga moja meðu djevojkama.
3 Såsom ett äpleträ ibland skogsträ, så är min vän ibland sönerna; jag sitter under dens skugga, som jag begärar, och hans frukt är minom hals söt.
Što je jabuka meðu drvetima šumskim, to je dragi moj meðu momcima; željeh hlada njezina, i sjedoh, i rod je njezin sladak grlu mojemu.
4 Han hafver mig in uti vinkällaren, och kärleken är hans baner öfver mig.
Uvede me u kuæu gdje je gozba a zastava mu je ljubav k meni.
5 Han vederqvicker mig med blomster, och uppfriskar mig med äple; ty jag är krank af älskog.
Potkrijepite me žbanovima, pridržite me jabukama, jer sam bolna od ljubavi.
6 Hans venstra hand ligger under mitt hufvud, och hans högra hand omfamnar mig.
Lijeva je ruka njegova meni pod glavom, a desnom me grli.
7 Jag besvär eder, Jerusalems döttrar, vid rår, eller vid hinder i markene, att I icke uppväcken eller omaken mina käresto, tilldess henne sjelf lyster.
Zaklinjem vas, kæeri Jerusalimske, srnama i košutama poljskim, ne budite ljubavi moje, ne budite je, dok joj ne bude volja.
8 Detta är mins väns röst; si, han kommer, och springer på bergen, och springer på högarna.
Glas dragoga mojega; evo ga, ide skaèuæi preko gora, poskakujuæi preko humova.
9 Min vän är lik enom råbock, eller ungom hjort; si, han står bak vår vägg, och ser genom fenstret, och gluggar genom gallret.
Dragi je moj kao srna ili kao jelenèe; evo ga, stoji iza našega zida, gleda kroz prozor, viri kroz rešetku.
10 Min vän svarar, och säger till mig: Statt upp, min kära, min dägeliga, och kom hit.
Progovori dragi moj i reèe mi: ustani, draga moja, ljepotice moja, i hodi.
11 Ty si, vintren är förgången, regnet är öfverståndet, och är sin väg;
Jer gle, zima proðe, minuše daždi, otidoše.
12 Blomstren äro utgångna på markene; vårtiden är kommen, och turturdufvan låter sig höra i vårt land;
Cvijeæe se vidi po zemlji, doðe vrijeme pjevanju, i glas grlièin èuje se u našoj zemlji.
13 Fikonaträt är knoppadt, vinträn blomstras, och gifva sina lukt; statt upp, min kära, och kom, min dägeliga, kom hit.
Smokva je pustila zametke svoje, i loza vinova ucvala miriše. Ustani, draga moja, ljepotice moja, i hodi.
14 Min dufva uti stenklyftor, uti bergsrefvor, låt mig se ditt ansigte, låt mig höra dina röst; ty din röst är söt, och ditt ansigte ljufligit.
Golubice moja u rasjelinama kamenijem, u zaklonu vrletnom! daj da vidim lice tvoje, daj da èujem glas tvoj; jer je glas tvoj sladak i lice tvoje krasno.
15 Tager oss räfvar, de små räfvar, som förderfva vingårdar; ty våra vingårdar blomstras.
Pohvatajte nam lisice, male lisice, što kvare vinograde, jer naši vinogradi cvatu.
16 Min vän är min, och jag är hans, den der beter ibland roser;
Moj je dragi moj, i ja sam njegova, on pase meðu ljiljanima.
17 Intilldess att dagen sval varder, och skuggorna afvika; vänd om, blif såsom en rå, min vän, eller såsom en ung hjort på skiljebergen.
Dok zahladi dan i sjenke otidu, vrati se, budi kao srna, dragi moj, ili kao jelenèe po gorama razdijeljenijem.
