Höga Visan 2

1 Jag är ett blomster i Saron, och en lilja i dalenom.

2 Såsom en ros ibland törne, så är min kära ibland döttrarna.

3 Såsom ett äpleträ ibland skogsträ, så är min vän ibland sönerna; jag sitter under dens skugga, som jag begärar, och hans frukt är minom hals söt.

4 Han hafver mig in uti vinkällaren, och kärleken är hans baner öfver mig.

5 Han vederqvicker mig med blomster, och uppfriskar mig med äple; ty jag är krank af älskog.

6 Hans venstra hand ligger under mitt hufvud, och hans högra hand omfamnar mig.

7 Jag besvär eder, Jerusalems döttrar, vid rår, eller vid hinder i markene, att I icke uppväcken eller omaken mina käresto, tilldess henne sjelf lyster.

8 Detta är mins väns röst; si, han kommer, och springer på bergen, och springer på högarna.

9 Min vän är lik enom råbock, eller ungom hjort; si, han står bak vår vägg, och ser genom fenstret, och gluggar genom gallret.

10 Min vän svarar, och säger till mig: Statt upp, min kära, min dägeliga, och kom hit.

11 Ty si, vintren är förgången, regnet är öfverståndet, och är sin väg;

12 Blomstren äro utgångna på markene; vårtiden är kommen, och turturdufvan låter sig höra i vårt land;

13 Fikonaträt är knoppadt, vinträn blomstras, och gifva sina lukt; statt upp, min kära, och kom, min dägeliga, kom hit.

14 Min dufva uti stenklyftor, uti bergsrefvor, låt mig se ditt ansigte, låt mig höra dina röst; ty din röst är söt, och ditt ansigte ljufligit.

15 Tager oss räfvar, de små räfvar, som förderfva vingårdar; ty våra vingårdar blomstras.

16 Min vän är min, och jag är hans, den der beter ibland roser;

17 Intilldess att dagen sval varder, och skuggorna afvika; vänd om, blif såsom en rå, min vän, eller såsom en ung hjort på skiljebergen.