Höga Visan 2
1 Jag är ett blomster i Saron, och en lilja i dalenom.
Ego flos campi, et lilium convallium.
2 Såsom en ros ibland törne, så är min kära ibland döttrarna.
Sicut lilium inter spinas, sic amica mea inter filias.
3 Såsom ett äpleträ ibland skogsträ, så är min vän ibland sönerna; jag sitter under dens skugga, som jag begärar, och hans frukt är minom hals söt.
Sicut malus inter ligna silvarum, sic dilectus meus inter filios. Sub umbra illius quem desideraveram, sedi: et fructus eius dulcis gutturi meo.
4 Han hafver mig in uti vinkällaren, och kärleken är hans baner öfver mig.
Introduxit me in cellam vinariam, ordinavit in me charitatem.
5 Han vederqvicker mig med blomster, och uppfriskar mig med äple; ty jag är krank af älskog.
Fulcite me floribus, stipate me malis: quia amore langueo.
6 Hans venstra hand ligger under mitt hufvud, och hans högra hand omfamnar mig.
Læva eius sub capite meo, et dextera illius amplexabitur me.
7 Jag besvär eder, Jerusalems döttrar, vid rår, eller vid hinder i markene, att I icke uppväcken eller omaken mina käresto, tilldess henne sjelf lyster.
Adiuro vos filiæ Ierusalem per capreas, cervosque camporum, ne suscitetis, neque evigilare faciatis dilectam, quoadusque ipsa velit.
8 Detta är mins väns röst; si, han kommer, och springer på bergen, och springer på högarna.
Vox dilecti mei, ecce iste venit saliens in montibus, transiliens colles:
9 Min vän är lik enom råbock, eller ungom hjort; si, han står bak vår vägg, och ser genom fenstret, och gluggar genom gallret.
similis est dilectus meus capreæ, hinnuloque cervorum. En ipse stat post parietem nostrum respiciens per fenestras, prospiciens per cancellos.
10 Min vän svarar, och säger till mig: Statt upp, min kära, min dägeliga, och kom hit.
En dilectus meus loquitur mihi: Surge, propera amica mea, columba mea, formosa mea, et veni.
11 Ty si, vintren är förgången, regnet är öfverståndet, och är sin väg;
Iam enim hiems transiit, imber abiit, et recessit.
12 Blomstren äro utgångna på markene; vårtiden är kommen, och turturdufvan låter sig höra i vårt land;
Flores apparuerunt in terra nostra, tempus putationis advenit: vox turturis audita est in terra nostra:
13 Fikonaträt är knoppadt, vinträn blomstras, och gifva sina lukt; statt upp, min kära, och kom, min dägeliga, kom hit.
ficus protulit grossos suos: vineæ florentes dederunt odorem suum. Surge, amica mea, speciosa mea, et veni:
14 Min dufva uti stenklyftor, uti bergsrefvor, låt mig se ditt ansigte, låt mig höra dina röst; ty din röst är söt, och ditt ansigte ljufligit.
columba mea in foraminibus petræ, in caverna maceriæ, ostende mihi faciem tuam, sonet vox tua in auribus meis: vox enim tua dulcis, et facies tua decora.
15 Tager oss räfvar, de små räfvar, som förderfva vingårdar; ty våra vingårdar blomstras.
Capite nobis vulpes parvulas, quæ demoliuntur vineas: nam vinea nostra floruit.
16 Min vän är min, och jag är hans, den der beter ibland roser;
Dilectus meus mihi, et ego illi, qui pascitur inter lilia
17 Intilldess att dagen sval varder, och skuggorna afvika; vänd om, blif såsom en rå, min vän, eller såsom en ung hjort på skiljebergen.
donec aspiret dies, et inclinentur umbræ. Revertere: similis esto, dilecte mi, capreæ, hinnuloque cervorum super montes Bether.
