Höga Visan 2
1 Jag är ett blomster i Saron, och en lilja i dalenom.
I am a flower of the plain, a lily of the valleys.
2 Såsom en ros ibland törne, så är min kära ibland döttrarna.
As a lily amongst thorns, so is my companion amongst the daughters.
3 Såsom ett äpleträ ibland skogsträ, så är min vän ibland sönerna; jag sitter under dens skugga, som jag begärar, och hans frukt är minom hals söt.
As the apple amongst the trees of the wood, so is my kinsman amongst the sons. I desired his shadow, and sat down, and his fruit was sweet in my throat.
4 Han hafver mig in uti vinkällaren, och kärleken är hans baner öfver mig.
Bring me into the wine house; set love before me.
5 Han vederqvicker mig med blomster, och uppfriskar mig med äple; ty jag är krank af älskog.
Strengthen me with perfumes, stay me with apples: for I [am] wounded with love.
6 Hans venstra hand ligger under mitt hufvud, och hans högra hand omfamnar mig.
His left [hand shall be] under my head, and his right hand shall embrace me.
7 Jag besvär eder, Jerusalems döttrar, vid rår, eller vid hinder i markene, att I icke uppväcken eller omaken mina käresto, tilldess henne sjelf lyster.
I have charged you, you daughters of Jerusalem, by the powers and by the virtues of the field, that you do not rouse or wake [my] love, until he please.
8 Detta är mins väns röst; si, han kommer, och springer på bergen, och springer på högarna.
The voice of my kinsman! behold, he comes leaping over the mountains, bounding over the hills.
9 Min vän är lik enom råbock, eller ungom hjort; si, han står bak vår vägg, och ser genom fenstret, och gluggar genom gallret.
My kinsman is like a roe or a young hart on the mountains of Baethel: behold, he is behind our wall, looking through the windows, peeping through the lattices.
10 Min vän svarar, och säger till mig: Statt upp, min kära, min dägeliga, och kom hit.
My kinsman answers, and says to me, Rise up, come, my companion, my fair one, my dove.
11 Ty si, vintren är förgången, regnet är öfverståndet, och är sin väg;
For, behold, the winter is past, the rain is gone, it has departed.
12 Blomstren äro utgångna på markene; vårtiden är kommen, och turturdufvan låter sig höra i vårt land;
The flowers are seen in the land; the time of pruning has arrived; the voice of the turtle-dove has been heard in our land.
13 Fikonaträt är knoppadt, vinträn blomstras, och gifva sina lukt; statt upp, min kära, och kom, min dägeliga, kom hit.
The fig tree has put forth its young figs, the vines put forth the tender grape, they yield a smell: arise, come, my companion, my fair one, my dove; yes, come.
14 Min dufva uti stenklyftor, uti bergsrefvor, låt mig se ditt ansigte, låt mig höra dina röst; ty din röst är söt, och ditt ansigte ljufligit.
[You are] my dove, in the shelter of the rock, near the wall: show me your face, and cause me to hear your voice; for your voice is sweet, and your countenance is beautiful.
15 Tager oss räfvar, de små räfvar, som förderfva vingårdar; ty våra vingårdar blomstras.
Take us the little foxes that spoil the vines: for our vines put forth tender grapes.
16 Min vän är min, och jag är hans, den der beter ibland roser;
My kinsman is mine, and I am his: he feeds [his flock] amongst the lilies.
17 Intilldess att dagen sval varder, och skuggorna afvika; vänd om, blif såsom en rå, min vän, eller såsom en ung hjort på skiljebergen.
Until the day dawn, and the shadows depart, turn, my kinsman, be you like to a roe or young hart on the mountains of the ravines.
