Höga Visan 2

1 Jag är ett blomster i Saron, och en lilja i dalenom.

Ako mao ang rosa sa Saron, Usa ka lirio sa kawalogan.

2 Såsom en ros ibland törne, så är min kära ibland döttrarna.

Ingon sa usa ka lirio sa taliwala sa katunokan, Maingon man ang akong hinigugma sa taliwala sa mga anak nga babaye.

3 Såsom ett äpleträ ibland skogsträ, så är min vän ibland sönerna; jag sitter under dens skugga, som jag begärar, och hans frukt är minom hals söt.

Sama sa usa ka kahoy nga mansana sa taliwala sa mga kahoy sa kakahoyan, Ingon niana ang akong hinigugma sa taliwala sa mga anak nga lalake. Sa dakung kalipay milingkod ako ilalum sa iyang landong, Ug ang iyang bunga matam-is sa akong pagtilaw.

4 Han hafver mig in uti vinkällaren, och kärleken är hans baner öfver mig.

Gidala ako niya sa balay nga kolombirahan, Ug ang gugma mao ang iyang bandila sa ibabaw nako.

5 Han vederqvicker mig med blomster, och uppfriskar mig med äple; ty jag är krank af älskog.

Atimani ako ninyo uban sa pasas, pahiulii ako uban sa mansanas; Kay nagamasakiton ako tungod sa gugma.

6 Hans venstra hand ligger under mitt hufvud, och hans högra hand omfamnar mig.

Ang iyang kamot nga wala ania sa ilalum sa akong ulo, Ug ang iyang too nga kamot naga gakus kanako.

7 Jag besvär eder, Jerusalems döttrar, vid rår, eller vid hinder i markene, att I icke uppväcken eller omaken mina käresto, tilldess henne sjelf lyster.

Ako nagpapanumpa kaninyo, Oh mga anak nga babaye sa Jerusalem Tungod sa mga lagsaw nga lake kun tungod sa lagsaw nga baye sa kapatagan, Nga dili ninyo lihokon, ni pukawon ang akong gugma, hangtud nga siya mahimuot.

8 Detta är mins väns röst; si, han kommer, och springer på bergen, och springer på högarna.

Ang tingog sa akong hinigugma! ania karon, siya moanhi, Nagalukso-lukso sa kabukiran, Nagaulo-iniktin sa kabungtoran.

9 Min vän är lik enom råbock, eller ungom hjort; si, han står bak vår vägg, och ser genom fenstret, och gluggar genom gallret.

Ang akong hinigugma sama sa usa ka lagsaw kun sa usa ka osa nga nati: Ania karon, nagatindog siya luyo sa atong paril; Siya motan-aw sa sulod diha sa mga tamboanan; Siya molili sa tamboanan nga latis.

10 Min vän svarar, och säger till mig: Statt upp, min kära, min dägeliga, och kom hit.

Ang akong hinigugma misulti, ug miingon kanako, Tindog gugma ko, maanyag ko, ug umari ka.

11 Ty si, vintren är förgången, regnet är öfverståndet, och är sin väg;

Kay, ania karon, ang tingtugnaw miagi na; Ang ulan tapus na ug wala na;

12 Blomstren äro utgångna på markene; vårtiden är kommen, och turturdufvan låter sig höra i vårt land;

Ang kabulakan nanungha sa ibabaw sa yuta; Ang panahon sa ting-awit sa kalanggaman miabut na, Ug ang tingog sa tukmo nadungog dinhi sa atong yuta;

13 Fikonaträt är knoppadt, vinträn blomstras, och gifva sina lukt; statt upp, min kära, och kom, min dägeliga, kom hit.

Ang kahoy nga higuera nagapahinug sa iyang lunhaw nga mga higos, Ug ang kaparrasan nanagpamulak; Sila nagapaalimyon sa ilang kahumot. Tindog hinigugma ko, maanyag ko, ug umari ka.

14 Min dufva uti stenklyftor, uti bergsrefvor, låt mig se ditt ansigte, låt mig höra dina röst; ty din röst är söt, och ditt ansigte ljufligit.

Oh salampati ko, nga anaa sa mga lungag sa bato, Sa kinasuokan sa dapit nga mahandig, Patan-awa ako sa imong dagway, Padungga ako sa imong tingog; Kay mananoy ang imong tingog, ug ang imong panagway matahum.

15 Tager oss räfvar, de små räfvar, som förderfva vingårdar; ty våra vingårdar blomstras.

Dakpon ta ang mga milo, ang gagmay nga mga milo, Nga nagausik sa kaparrasan; Kay ang atong kaparrasan namulak na.

16 Min vän är min, och jag är hans, den der beter ibland roser;

Ang akong hinigugma ako man, ug ako iya man; Nagapasibsib siya sa iyang panon sa carnero sa taliwala sa mga lirio.

17 Intilldess att dagen sval varder, och skuggorna afvika; vänd om, blif såsom en rå, min vän, eller såsom en ung hjort på skiljebergen.

Hangtud nga mabugnaw ang adlaw, ug ang mga landong ipaylas, Pauli, hinigugma ko, ug magpakasama ka sa usa ka lagsaw kun sa usa ka nati nga osa Sa kabukiran sa Beter.