Höga Visan 1
1 Salomos Höga Visa.
Laanawk thungah kahoih koek loe Solomon angmah ih laa hae boeh ni.
2 Han kysse mig med sins muns kyssande; ty din bröst äro ljufligare än vin;
A pahni hoiah na mok nasoe, nang palunghaih loe misurtui pongah hoih kue.
3 Att man må lukta din goda salvo; ditt Namn är en utgjuten salva; derföre hafva pigorna dig kär.
Na hmuihoihaih loe paroeai koeh han koiah oh; na hmin loe bawh ih hmuihoih tui ah oh; to pongah kacuem tanglanawk mah nang to ang palung o.
4 Drag mig efter dig, så löpe vi; Konungen förde mig in uti sin kammar: Vi fröjde oss, och äre glade öfver dig; vi tänke uppå din bröst mer än uppå vin; de fromme älska dig.
Kai hae na zae ving ah, cawnhaih hoiah na hnukah kang bang o han; siangpahrang mah angmah ih imkhaan thungah ang hoih; kaicae loe nang ah ka nawm o moe, kang hoe o han; misurtui pongah doeh nang palunghaih to kam oek o haih kue; nang loe nihcae mah palung tangtang ih kami ah na oh.
5 Jag är svart, men ganska täck, I Jerusalems döttrar, såsom Kedars hyddor, såsom Salomos tapeter.
Aw Jerusalem canunawk, kai loe ngan amnum, toe Kedar ih kahni im baktih, Solomon iimkhaan pakaahaih kahni baktiah, palung akap han koi kaom ah ka oh.
6 Ser icke derefter, att jag så svart är; ty solen hafver bränt mig; mins moders barn vredgas emot mig. Man hafver satt mig till vingårdsvaktersko; men min vingård, den jag hade, bevarade jag icke.
Ni kabae mah paaem moe, ngan kam num pongah, na khen o kuur hmah; kam no ih caanawk mah palung ang phui o thuih pongah, misur takha khenzawnkung ah ang suek o; kaimah ih misur takha loe ka pahnong sut boeh.
7 Säg mig du, den min själ älskar, hvar du beter, hvar du hvilar om middagen; att jag icke skall gå hit och dit, till dina stallbröders hjordar.
Kang palung ih nang oe, tuunawk to naah maw na pacah, naa ih ahmuen ah maw athun ah tuunawk to nang haksak, na thui ah; tipongah kai loe nam pui kalah tuu toepkung hnukah, loklam amkhraeng moe, kahni hoi mikhmai kakhuk khoep nongpata baktiah ka oh han loe?
8 Känner du dig icke, du dägeligasta ibland qvinnor, så gack uppå fårens fotspår, och bet din kid vid herdahusen.
Nongpatanawk thungah kranghoih koek, na panoek ai nahaeloe, tuu caehhaih khokkong to parui ah loe, tuutoep kaminawk ih kahni im taengah nangmah ih maeh caanawk to pacah ah.
9 Jag liknar dig, min kära, vid mitt resigtyg, vid Pharaos vagnar.
Aw kang palung duek ih tlangai, nang loe Faro ih hrang lakok karuet hrang hoiah kang patah.
10 Dina kinder stå ljufliga i spann, och din hals i kedjo.
Naa ah na buen ih naaphaeh hoi tahnong ah na oih ih sui bungmu mah na tangbaengnawk to krang ang hoisak.
11 Vi vilje göra dig gyldene spann med silfdoppor.
Sumkanglung tui hoi sui hoiah pazut ih bungmu to nang hanah kang sak pae o han.
12 Då Konungen vände sig hit, gaf min nardus sina lukt.
Siangpahrang angmah ih caboi taengah anghnut naah, kai ih hmuihoih tui to amsong.
13 Min vän är mig ett knippe af myrrham, det emellan min bröst hänger.
Ka palung duek ih ka tlangai loe aqum puek ka tahnu salakah kaom myrrh hmuihoih tui baktiah oh.
14 Min vän är mig en drufva Copher, uti de vingårdar i EnGedi.
Kai ih tlangai loe En Gedi misur takha thung ih apawk tangoeng baktiah oh.
15 Si, min kära, du äst dägelig; dägelig äst du, din ögon äro såsom dufvoögon.
Khenah, krang na hoih parai! Ka tlangai, khenah, na krang hoih parai; na mik doeh pahuu mik baktiah oh.
16 Si, min vän, du äst dägelig och ljuflig; vår säng grönskas.
Khenah, nang loe kranghoih parai! Ka thlangai, ue, palung han akap parai! iihkhun khukhaih kahni doeh hing suep.
17 Vår hus bjelkar äro cedreträ; våre sparrar äro cypress.
Aihnik ih im sakhaih tungnawk loe sidar thing hoiah sak moe, imphu doeh hmaica thing hoiah ni sak.
