Romarbrevet 4

1 Hvad säge vi då vår fader Abraham efter köttet hafva funnit?

2 Det säge vi: Är Abraham rättfärdig vorden af gerningarna, så hafver han det han må berömma sig af; men icke för Gudi.

3 Men hvad säger Skriften? Abraham trodde Gudi, och det vardt honom räknadt till rättfärdighet.

4 Men honom, som håller sig vid gerningarna, varder lönen icke räknad af nåd, utan af pligt.

5 Men honom, som icke håller sig vid gerningarna, utan tror på honom som den ogudaktiga gör rättfärdigan, hans tro varder honom räknad till rättfärdighet;

6 Såsom ock David säger, att saligheten är dens menniskos, hvilko Gud tillräknar rättfärdighetena, utan gerningar.

7 Salige äro de, som deras orättfärdigheter äro förlåtna, och deras synder äro öfverskylda.

8 Salig är den man, som Gud ingen synd tillräknar.

9 Månn nu denna saligheten allenast vara kommen öfver omskärelsen, eller ock öfver förhudena? Vi säge ju, att Abrahe vardt tron räknad till rättfärdighet.

10 Huru blef hon honom då tillräknad? När han var i omskärelsen, eller när han var i förhudene? Icke i omskärelsen, utan i förhudene.

11 Men han tog omskärelsens tecken för ett insegel till trones rättfärdighet, hvilka han hade i förhudene; att han skulle vara allas deras fader, som i förhudene trodde, att sådant skulle ock räknas dem för rättfärdighet;

12 Desslikes ock omskärelsens fader, icke dem allenast, som äro af omskärelsen, utan ock dem som vandra i trones fotspår, som var i vår faders Abrahams förhud.

13 Ty det löftet, att han skulle varda verldenes arfvinge, är icke skedt Abrahe och hans säd igenom lagen, utan igenom trones rättfärdighet.

14 Ty om de, som lyda till lagen, äro arfvingar, så är tron onyttig vorden, och löftet är blifvet om intet.

15 Ty lagen kommer vrede åstad; ty der ingen lag är, der är icke heller öfverträdelse.

16 Derföre måste det vara af trone, att det skall vara af nåd, och löftet fast blifva allo sädene; icke honom allenast som är af lagen, utan ock honom som är af Abrahams tro, hvilken är allas våra fader;

17 Som skrifvet är: Jag hafver satt dig till en fader öfver många Hedningar, för Gudi, den du trott hafver, hvilken de döda gör lefvande, och kallar de ting, som icke äro, lika som de voro.

18 Och han trodde på det hopp, der intet hopp var, att han skulle varda många Hedningars fader, som sagdt var till honom: Så skall din säd vara.

19 Och han vardt icke svag i trone, och aktade icke sin halfdöda kropp, ty han var när hundrade åra gammal; ej heller Saras halfdöda qved;

20 Ty han tviflade intet på Guds löfte med otro; utan vardt stark i trone, gifvandes Gudi ärona;

21 Och var full viss derpå, att den som lofvade, han var ock mägtig det att hålla.

22 Derföre var det ock räknadt honom till rättfärdighet.

23 Så är detta icke allenast skrifvet för hans skull, att honom tillräknadt vardt;

24 Utan ock för våra skull, som det också tillräknadt varder, när vi trom på honom, som vår Herra Jesum uppväckte ifrå de döda;

25 Hvilken för våra synders skull är utgifven, och för våra rättfärdighets skull uppväckt.