< Romarbrevet 11 >
1 Så säger jag nu: Hafver Då Gud bortkastat sitt folk? Bort det; ty jag är ock en Israelit, af Abrahams säd, af BenJamins slägte.
2 Gud hafver icke bortkastat sitt folk, som han hade föresett tillförene. Eller veten I icke hvad Skriften säger om Elias? huru han går fram för Gud emot Israel, och säger:
3 Herre, de hafva dräpit dina Propheter, och hafva slagit ned din altare; och jag är allena igenblifven, och de fara efter mitt lif.
4 Men hvad säger honom Guds svar? Jag hafver mig igenleft sjutusend män, som icke hafva böjt sin knä för Baal.
5 Så är det ock i denna tiden med de igenlefda, efter nådenes utkorelse.
6 Är det nu af nåd, så är det icke af gerningom; annars vore nåd icke nåd; är det ock af gerningom, så är det nu icke nåd; annars är gerning icke gerning.
7 Huru äret då? Det Israel söker, det får han icke; men utkorelsen får det; de andre äro förblindade;
8 Såsom skrifvet är: Gud hafver gifvit dem en förbittrad anda; ögon, att de icke se skola, och öron, att de icke höra skola allt härtilldags.
9 Och David säger: Låt deras bord varda en snaro, och till bekajelse, och till förargelse, och dem till deras rätta lön.
10 Varde deras ögon förblindad, att de icke se; och böj deras rygg alltid.
11 Så säger jag nu: Hafva de då fördenskull stött sig, att de skulle falla? Bort det; men af deras fall hände Hedningomen salighet, på det att han dermed skulle uppväcka dem till nit.
12 Är nu deras fall verldenes rikedom, och deras förminskelse är Hedningarnas rikedom; huru mycket mer deras fullhet?
13 Eder Hedningomen säger jag: Efter det jag är Hedningarnas Apostel, prisar jag mitt ämbete;
14 Om jag kunde någorledes uppväcka dem, som mitt kött äro, till nit, och göra några saliga af dem.
15 Ty om deras bortkastelse är verldenes försoning, hvad blifver Då deras upptagelse annat än lif ifrå de döda?
16 Är förstlingen helig, så är ock väl hele degen helig och om roten är helig, så äro ock qvistarna helige.
17 Om nu någre af qvistarna äro afbrutne, och du, som var ett vildoljoträ, blef der inympad igen, och äst vorden delaktig af oljoträns rot och fetma;
18 Så beröm dig icke emot qvistarna. Om du berömmer dig, så bär ju icke du rotena, utan roten bär dig.
19 Så säger du då: Qvistarna äro afbrutne, på det jag skulle inympas.
20 Sant säger du; de äro afbrutne för otrones skull; men du äst ståndandes genom trona; var icke för stolt i ditt sinne, utan var i räddhåga.
21 Ty hafver Gud de naturliga qvistar icke skonat, se till, att han icke heller skonar dig.
22 Så se nu här Guds godhet och stränghet; strängheten på dem som föllo, och godheten på dig, så framt du blifver i godhetene; annars varder du ock afhuggen;
23 Och de inympas igen, om de icke blifva i otrone; ty Gud är mägtig åter inympa dem.
24 Ty äst du af ett naturligit vildoljoträ afhuggen, och förutan naturen inympad uti ett sannskyldigt oljoträ; huru mycket mer måga de, som naturlige qvistar äro, inympas uti sitt eget oljoträ?
25 Käre bröder, jag vill icke fördölja eder denna hemlighet, på det I icke skolen högmodas vid eder sjelfva, att blindheten är Israel endels vederfaren, tilldess Hedningarnas fullhet inkommen är;
26 Och så varder hele Israel salig; såsom skrifvet är: Af Zion skall den komma som fria skall, och afvända ogudaktigheten af Jacob.
27 Och detta är mitt Testament med dem, då jag borttager deras synder.
28 Efter Evangelium håller jag dem för ovänner, för edra skull; men efter utkorelsen hafver jag dem kär, för fädernas skull.
29 Ty Guds gåfvor och kallelse äro sådana, att han kan dem icke ångra.
30 Ty såsom ock I fordom icke trodden på Gud, och hafven dock nu öfver deras otro fått barmhertighet;
31 Så hafva ock nu de icke velat tro på den barmhertighet, som eder vederfaren är, att dem måtte ock barmhertighet vederfaras.
32 Ty Gud hafver allt beslutit under otro, på det han skall förbarma sig öfver alla. (eleēsē )
33 O! hvilken djuphet af den rikedom, som är både i Guds visdom och kunskap; huru obegripelige äro hans domar, och oransakelige hans vägar.
34 Ty ho hafver känt Herrans sinne? Eller ho hafver varit hans rådgifvare?
35 Eller ho hafver gifvit honom något tillförene, det honom skall betaladt varda?
36 Ty af honom, och igenom honom, och i honom äro all ting; honom vare ära i evighet. Amen. (aiōn )
