Psaltaren 95

1 Kommer, låter oss glädjas Herranom, och fröjdas för vår salighets tröst.

Nāciet, dziedāsim Tam Kungam priecīgi, gavilēsim savas pestīšanas patvērumam.

2 Låt oss med tack komma inför hans ansigte, och fröjdas för honom med Psalmer.

Ejam priekš Viņa vaiga ar pateikšanu, gavilēsim Viņam ar dziesmām.

3 Ty Herren är en stor Gud, och en stor Konung öfver alla gudar.

Jo Tas Kungs ir tas lielais un stiprais Dievs un tas lielais ķēniņš pār visiem dieviem.

4 Ty i hans hand är hvad som jorden bär, och bergshöjderna äro också hans.

Viņa rokā ir zemes dziļumi, un kalnu augstumi Viņam pieder.

5 Ty hans är hafvet, och hans händer hafva det torra beredt.

Viņam pieder jūra, jo Viņš to radījis, un Viņa rokas sausumu ir cēlušas.

6 Kommer, låter oss tillbedja, och knäböja, och nederfalla för Herranom, den oss gjort hafver.

Nāciet, pielūgsim, klanīsimies un metīsimies ceļos priekš Tā Kunga, sava radītāja.

7 Ty han är vår Gud, och vi hans fosterfolk, och hans händers får.

Jo Viņš ir mūsu Dievs, un mēs esam Viņa ganības ļaudis un Viņa rokas avis.

8 I dag om I hans röst hören, så förstocker icke edor hjerta, såsom i Meriba skedde, såsom i Massa i öknene;

Šodien, kad jūs Viņa balsi dzirdiet, tad neapcietinājiet savas sirdis, tā kā Meribā, tā kā Masā tuksnesī,

9 Der edre fäder försökte mig, förnummo och sågo min verk;

Kur jūsu tēvi Mani kārdināja, Mani pārbaudīja, lai gan Manus darbus redzēja.

10 Att jag i fyratio år mödo hade med detta folk, och sade: Det är sådant folk, att deras hjerta alltid vill den orätta vägen, och de mina vägar icke lära vilja;

Man četrdesmit gadus raizes ir bijušas ar šo tautu, tā ka Es sacīju: tie ir ļaudis, kam sirds maldās un kas Manus ceļus nepazīst.

11 Så att jag svor i mine vrede: De skola icke komma till mina rolighet.

Tādēļ Es Savā dusmībā esmu zvērējis: tiešām, tiem nebūs nākt pie Manas dusas.