Psaltaren 90
1 En bön Mose dens Guds mansens. Herre, du äst vår tillflykt, ifrå slägte till slägte.
Oratio Moysi hominis Dei. Domine, refugium factus es nobis: a generatione in generationem.
2 Förr än bergen vordo, och jorden och verlden skapade blefvo, äst du Gud, af evighet till evighet;
Priusquam montes fierent, aut formaretur terra, et orbis: a sæculo et usque in sæculum tu es Deus.
3 Du som låter menniskorna dö, och säger: Kommer igen, I menniskors barn.
Ne avertas hominem in humilitatem: et dixisti: Convertimini filii hominum.
4 Ty tusende år äro för dig såsom den dag i går framgick, och såsom en nattväkt.
Quoniam mille anni ante oculos tuos, tamquam dies hesterna, quæ præteriit, Et custodia in nocte,
5 Du låter dem gå sin kos såsom en ström; och äro såsom en sömn; likasom gräs, det dock snarliga förvissnar;
quæ pro nihilo habentur, eorum anni erunt.
6 Det der bittida blomstras, och snart vissnar; och på aftonen afhugget varder, och förtorkas.
Mane sicut herba transeat, mane floreat, et transeat: vespere decidat, induret, et arescat.
7 Det gör din vrede, att vi så förgås, och din grymhet, att vi så hasteliga hädan måste.
Quia defecimus in ira tua, et in furore tuo turbati sumus.
8 Ty våra missgerningar sätter du för dig, våra okända synder i ljuset för ditt ansigte.
Posuisti iniquitates nostras in conspectu tuo: sæculum nostrum in illuminatione vultus tui.
9 Derföre gå alle våre dagar sin kos genom dina vrede; vi lykte vår år såsom ett tal.
Quoniam omnes dies nostri defecerunt: et in ira tua defecimus. Anni nostri sicut aranea meditabuntur:
10 Vårt lif varar sjutio år, åt högsta åttatio år; och då det bäst varit; hafver, så hafver det möda och arbete varit; ty det går snart sin kos, lika som vi flöge bort.
dies annorum nostrorum in ipsis, septuaginta anni. Si autem in potentatibus octoginta anni: et amplius eorum, labor et dolor. Quoniam supervenit mansuetudo: et corripiemur.
11 Men ho tror det, att du så svårliga vredgas? Och ho fruktar sig för sådana dine grymhet?
Quis novit potestatem iræ tuæ: et præ timore tuo iram tuam
12 Lär oss betänka, att vi dö måste, på det vi måge förståndige varda.
dinumerare? Dexteram tuam sic notam fac: et eruditos corde in sapientia.
13 Herre, vänd dig dock till oss igen, och var dinom tjenarom nådelig.
Convertere Domine usquequo? et deprecabilis esto super servos tuos.
14 Uppfyll oss bittida med dine nåd; så vilje vi fröjdas, och glade vara i våra lifsdagar.
Repleti sumus mane misericordia tua: et exultavimus, et delectati sumus omnibus diebus nostris.
15 Gläd oss igen, efter det du oss så länge plågat hafver, efter det vi så länge olycko lidit hafve.
Lætati sumus pro diebus, quibus nos humiliasti: annis, quibus vidimus mala.
16 Bete dinom tjenarom dina gerningar, och dina äro deras barnom.
Respice in servos tuos, et in opera tua: et dirige filios eorum.
17 Och Herren, vår Gud, vare oss blid, och främje våra händers verk med oss; ja våra händers verk främje han.
Et sit splendor Domini Dei nostri super nos, et opera manuum nostrarum dirige super nos: et opus manuum nostrarum dirige.
