Psaltaren 90

1 En bön Mose dens Guds mansens. Herre, du äst vår tillflykt, ifrå slägte till slägte.

Ra Anumzamoka fore hu anante anante huno'ma e'nea vahepina, kagra kumati'gna hunka maninka e'nane.

2 Förr än bergen vordo, och jorden och verlden skapade blefvo, äst du Gud, af evighet till evighet;

Agonaramina forera osu'negeno, ama mopane kokanema tro'ma osu'nenka, ko maninka e'nana Anumzankinka eseteti'ma agafama huno atupare'ma uhanati'neana Kagrake'za Anumzana mani'nane.

3 Du som låter menniskorna dö, och säger: Kommer igen, I menniskors barn.

Vahera zamazeri rukrahe hanke'za ete kugusopafi nevazagenka amanage nehane, tamagra fri vahe mani'nazanki, ete frita kugusopa seho hunka nehane.

4 Ty tusende år äro för dig såsom den dag i går framgick, och såsom en nattväkt.

Na'ankure 1 tauseni'a kafumo'a, kagri kavurera amneza me'neankino, mago knamo'a sondia vahe'mo'ma kenage'ma kvama krino mani'negeno ame huno eviankna hu'ne.

5 Du låter dem gå sin kos såsom en ström; och äro såsom en sömn; likasom gräs, det dock snarliga förvissnar;

Avanama ke'nea zamo'ma vahe antahintahifinti'ma ame huno fanane hiankna hunka vahera ahe nefrine. Vahe'mo'za nanterama trazama hageno mareriankna nehaze.

6 Det der bittida blomstras, och snart vissnar; och på aftonen afhugget varder, och förtorkas.

Nanterana tra'zamo'a amosrea aheteno, kinagama segeno'a hagege nehie.

7 Det gör din vrede, att vi så förgås, och din grymhet, att vi så hasteliga hädan måste.

Ra Anumzamoka krimpama aherantanketa hagege nehuta, kasima vazinerantanketa, tagra tusi tagogogu nehune.

8 Ty våra missgerningar sätter du för dig, våra okända synder i ljuset för ditt ansigte.

Ra Anumzamoka kumitia kavuga eri fanara huntankeno, oku'a nehu'na kumitimo'enena kagri masare amate me'negenka negane.

9 Derföre gå alle våre dagar sin kos genom dina vrede; vi lykte vår år såsom ett tal.

Tagra maka kna kagri krimpa hezampi manita nevuta, tasimu'ma anteankna huta ame huta fanane nehune.

10 Vårt lif varar sjutio år, åt högsta åttatio år; och då det bäst varit; hafver, så hafver det möda och arbete varit; ty det går snart sin kos, lika som vi flöge bort.

Kafuma manita vanuna kafua, 70'a kafu tami'nane. Hanki tavufgamo'ma knare'ma huno me'nigeta, amne 80'a kafuzagea manigahune. Hianagi knare kafuma manita vanumpina, tatazamo'ene hazenke zamo'enena aviteno nevanigeno, kafu zagetimo'a ame huno evanigeta fanane hugahune.

11 Men ho tror det, att du så svårliga vredgas? Och ho fruktar sig för sådana dine grymhet?

Krimpa ahe'zamofo hihamu'a, iza mago vahe'mo'a antahino keno hu'ne? Na'ankure krimpa ahe'zamo'a, rankrerfa hu'neanki'za kagoro hugantega vahe korora hunegantaze.

12 Lär oss betänka, att vi dö måste, på det vi måge förståndige varda.

E'ina hu'negu manitama vanuna kna'a rempi huramigeta knare antahi'zana enerita manita vamneno.

13 Herre, vänd dig dock till oss igen, och var dinom tjenarom nådelig.

Ra Anumzamoka ete tagritega eno. Hago zazate krimpa ahezmantenka avega antenka ananki, eri'za vaheka'aramina kasunku huzmanto.

14 Uppfyll oss bittida med dine nåd; så vilje vi fröjdas, och glade vara i våra lifsdagar.

Maka nanterana vagaore kavesizanteti tazeri knare hugeta, maka knama manita vanunana, musena nehuta zagamera huta musena huvava hamneno.

15 Gläd oss igen, efter det du oss så länge plågat hafver, efter det vi så länge olycko lidit hafve.

Tazeri havizama hunka e'nana avamente, ete tazeri muse huo. Hazenkefima manitama e'nona kafumofo avamente tazeri muse huo.

16 Bete dinom tjenarom dina gerningar, och dina äro deras barnom.

Ra Anumzamoka eri'za vahekamota ranra zama tro'ma hu'nana zana taveri hananketa negesunkenka, anahu kna hunka hihamu masaka'a mofavre nagatimofona eriama hananke'za kegahaze.

17 Och Herren, vår Gud, vare oss blid, och främje våra händers verk med oss; ja våra händers verk främje han.

Ra Anumzana tagri Anumzamoka kavesizamo'a tagri'ene me'neno, maka zama hanunana eri knare nehinketa, maka zampina knare hanune.