Psaltaren 90

1 En bön Mose dens Guds mansens. Herre, du äst vår tillflykt, ifrå slägte till slägte.

Signore, tu sei stato per noi un rifugio di generazione in generazione. Preghiera. Di Mosè, uomo di Dio.

2 Förr än bergen vordo, och jorden och verlden skapade blefvo, äst du Gud, af evighet till evighet;

Prima che nascessero i monti e la terra e il mondo fossero generati, da sempre e per sempre tu sei, Dio.

3 Du som låter menniskorna dö, och säger: Kommer igen, I menniskors barn.

Tu fai ritornare l'uomo in polvere e dici: «Ritornate, figli dell'uomo».

4 Ty tusende år äro för dig såsom den dag i går framgick, och såsom en nattväkt.

Ai tuoi occhi, mille anni sono come il giorno di ieri che è passato, come un turno di veglia nella notte.

5 Du låter dem gå sin kos såsom en ström; och äro såsom en sömn; likasom gräs, det dock snarliga förvissnar;

Li annienti: li sommergi nel sonno; sono come l'erba che germoglia al mattino:

6 Det der bittida blomstras, och snart vissnar; och på aftonen afhugget varder, och förtorkas.

al mattino fiorisce, germoglia, alla sera è falciata e dissecca.

7 Det gör din vrede, att vi så förgås, och din grymhet, att vi så hasteliga hädan måste.

Perché siamo distrutti dalla tua ira, siamo atterritti dal tuo furore.

8 Ty våra missgerningar sätter du för dig, våra okända synder i ljuset för ditt ansigte.

Davanti a te poni le nostre colpe, i nostri peccati occulti alla luce del tuo volto.

9 Derföre gå alle våre dagar sin kos genom dina vrede; vi lykte vår år såsom ett tal.

Tutti i nostri giorni svaniscono per la tua ira, finiamo i nostri anni come un soffio.

10 Vårt lif varar sjutio år, åt högsta åttatio år; och då det bäst varit; hafver, så hafver det möda och arbete varit; ty det går snart sin kos, lika som vi flöge bort.

Gli anni della nostra vita sono settanta, ottanta per i più robusti, ma quasi tutti sono fatica, dolore; passano presto e noi ci dileguiamo.

11 Men ho tror det, att du så svårliga vredgas? Och ho fruktar sig för sådana dine grymhet?

Chi conosce l'impeto della tua ira, tuo sdegno, con il timore a te dovuto?

12 Lär oss betänka, att vi dö måste, på det vi måge förståndige varda.

Insegnaci a contare i nostri giorni e giungeremo alla sapienza del cuore.

13 Herre, vänd dig dock till oss igen, och var dinom tjenarom nådelig.

Volgiti, Signore; fino a quando? Muoviti a pietà dei tuoi servi.

14 Uppfyll oss bittida med dine nåd; så vilje vi fröjdas, och glade vara i våra lifsdagar.

Saziaci al mattino con la tua grazia: esulteremo e gioiremo per tutti i nostri giorni.

15 Gläd oss igen, efter det du oss så länge plågat hafver, efter det vi så länge olycko lidit hafve.

Rendici la gioia per i giorni di afflizione, per gli anni in cui abbiamo visto la sventura.

16 Bete dinom tjenarom dina gerningar, och dina äro deras barnom.

Si manifesti ai tuoi servi la tua opera e la tua gloria ai loro figli.

17 Och Herren, vår Gud, vare oss blid, och främje våra händers verk med oss; ja våra händers verk främje han.

Sia su di noi la bontà del Signore, nostro Dio: rafforza per noi l'opera delle nostre mani, l'opera delle nostre mani rafforza.