Psaltaren 90
1 En bön Mose dens Guds mansens. Herre, du äst vår tillflykt, ifrå slägte till slägte.
Prière de Moïse, homme de Dieu. Seigneur! Tu as été pour nous un refuge, De génération en génération.
2 Förr än bergen vordo, och jorden och verlden skapade blefvo, äst du Gud, af evighet till evighet;
Avant que les montagnes fussent nées, Et que tu eusses créé la terre et le monde, D’éternité en éternité tu es Dieu.
3 Du som låter menniskorna dö, och säger: Kommer igen, I menniskors barn.
Tu fais rentrer les hommes dans la poussière, Et tu dis: Fils de l’homme, retournez!
4 Ty tusende år äro för dig såsom den dag i går framgick, och såsom en nattväkt.
Car mille ans sont, à tes yeux, Comme le jour d’hier, quand il n’est plus, Et comme une veille de la nuit.
5 Du låter dem gå sin kos såsom en ström; och äro såsom en sömn; likasom gräs, det dock snarliga förvissnar;
Tu les emportes, semblables à un songe, Qui, le matin, passe comme l’herbe:
6 Det der bittida blomstras, och snart vissnar; och på aftonen afhugget varder, och förtorkas.
Elle fleurit le matin, et elle passe, On la coupe le soir, et elle sèche.
7 Det gör din vrede, att vi så förgås, och din grymhet, att vi så hasteliga hädan måste.
Nous sommes consumés par ta colère, Et ta fureur nous épouvante.
8 Ty våra missgerningar sätter du för dig, våra okända synder i ljuset för ditt ansigte.
Tu mets devant toi nos iniquités, Et à la lumière de ta face nos fautes cachées.
9 Derföre gå alle våre dagar sin kos genom dina vrede; vi lykte vår år såsom ett tal.
Tous nos jours disparaissent par ton courroux; Nous voyons nos années s’évanouir comme un son.
10 Vårt lif varar sjutio år, åt högsta åttatio år; och då det bäst varit; hafver, så hafver det möda och arbete varit; ty det går snart sin kos, lika som vi flöge bort.
Les jours de nos années s’élèvent à soixante-dix ans, Et, pour les plus robustes, à quatre-vingts ans; Et l’orgueil qu’ils en tirent n’est que peine et misère, Car il passe vite, et nous nous envolons.
11 Men ho tror det, att du så svårliga vredgas? Och ho fruktar sig för sådana dine grymhet?
Qui prend garde à la force de ta colère, Et à ton courroux, selon la crainte qui t’est due?
12 Lär oss betänka, att vi dö måste, på det vi måge förståndige varda.
Enseigne-nous à bien compter nos jours, Afin que nous appliquions notre cœur à la sagesse.
13 Herre, vänd dig dock till oss igen, och var dinom tjenarom nådelig.
Reviens, Éternel! Jusques à quand?… Aie pitié de tes serviteurs!
14 Uppfyll oss bittida med dine nåd; så vilje vi fröjdas, och glade vara i våra lifsdagar.
Rassasie-nous chaque matin de ta bonté, Et nous serons toute notre vie dans la joie et l’allégresse.
15 Gläd oss igen, efter det du oss så länge plågat hafver, efter det vi så länge olycko lidit hafve.
Réjouis-nous autant de jours que tu nous as humiliés, Autant d’années que nous avons vu le malheur.
16 Bete dinom tjenarom dina gerningar, och dina äro deras barnom.
Que ton œuvre se manifeste à tes serviteurs, Et ta gloire sur leurs enfants!
17 Och Herren, vår Gud, vare oss blid, och främje våra händers verk med oss; ja våra händers verk främje han.
Que la grâce de l’Éternel, notre Dieu, soit sur nous! Affermis l’ouvrage de nos mains, Oui, affermis l’ouvrage de nos mains!
