Psaltaren 90
1 En bön Mose dens Guds mansens. Herre, du äst vår tillflykt, ifrå slägte till slägte.
Mose, Mawu ƒe ame ƒe gbedodoɖa. Yehowa, wòe nye míaƒe sitsoƒe le dzidzimewo katã me.
2 Förr än bergen vordo, och jorden och verlden skapade blefvo, äst du Gud, af evighet till evighet;
Hafi towo nava dzɔ, alo hafi nàwɔ anyigba kple xexea me, tso mavɔ me yi ɖe mavɔ me, wò koe nye Mawu.
3 Du som låter menniskorna dö, och säger: Kommer igen, I menniskors barn.
Ènana amegbetɔwo gatrɔna zua kewɔ, eye nègblɔna be, “O! Amegbetɔviwo, mitrɔ zu kewɔ.”
4 Ty tusende år äro för dig såsom den dag i går framgick, och såsom en nattväkt.
Elabena ƒe akpewo le ŋkuwò me le abe etsɔ ŋkeke si va yi la ene, alo abe ŋudzɔɣi le zã me ene.
5 Du låter dem gå sin kos såsom en ström; och äro såsom en sömn; likasom gräs, det dock snarliga förvissnar;
Èkplɔa amewo dzonae to ku me; wole abe gbe mumu le ŋdi me ene.
6 Det der bittida blomstras, och snart vissnar; och på aftonen afhugget varder, och förtorkas.
Togbɔ be emie le ŋdi yeyee hã la, le fiẽ me la, eƒu, eye wòku.
7 Det gör din vrede, att vi så förgås, och din grymhet, att vi så hasteliga hädan måste.
Wò dɔmedzoe la tsrɔ̃ mí eye wò dɔmedzoe do ŋɔdzi na mí.
8 Ty våra missgerningar sätter du för dig, våra okända synder i ljuset för ditt ansigte.
Ètsɔ míaƒe vodadawo ɖo wò ŋkume kple míaƒe nu vɔ̃ siwo míewɔ le ɣaɣlaƒe la ɖo wò mo ƒe kekeli nu.
9 Derföre gå alle våre dagar sin kos genom dina vrede; vi lykte vår år såsom ett tal.
Míaƒe ŋkekewo katã nu va yi le wò dziku ta, eye míewu míaƒe ƒewo nu kple ŋeŋe.
10 Vårt lif varar sjutio år, åt högsta åttatio år; och då det bäst varit; hafver, så hafver det möda och arbete varit; ty det går snart sin kos, lika som vi flöge bort.
Míaƒe agbemeŋkekewo le ƒe blaadre, alo blaenyi, gake ne ŋusẽ gale mía ŋutie nye ema, elabena woƒe didi nye fuɖename kple aɖukliɖuɖu; wo nu va yi kaba, eye míedzo.
11 Men ho tror det, att du så svårliga vredgas? Och ho fruktar sig för sådana dine grymhet?
Ame kae nya wò dɔmedzoe ƒe ŋusẽ? Elabena wò dziku nu sẽ abe ale si woavɔ̃ wòe ene.
12 Lär oss betänka, att vi dö måste, på det vi måge förståndige varda.
Fia ale si míaxlẽ míaƒe ŋkekewo dedie la mí, ale be dzi si me dziƒonunya le la nasu mía si.
13 Herre, vänd dig dock till oss igen, och var dinom tjenarom nådelig.
O! Yehowa, bɔbɔ wò asi! Va se ɖe ɣe ka ɣi? Kpɔ nublanui na wò dɔlawo.
14 Uppfyll oss bittida med dine nåd; så vilje vi fröjdas, och glade vara i våra lifsdagar.
Tsɔ wò lɔlɔ̃ si meʋãna o la ɖi ƒoe na mí le ŋdi me, be míadzi ha kple dzidzɔ, eye míatso aseye le míaƒe ŋkekewo katã me.
15 Gläd oss igen, efter det du oss så länge plågat hafver, efter det vi så länge olycko lidit hafve.
Na míatso aseye, ɖe ŋkeke siwo katã nètu nu kpli mí kple ƒe siwo katã me nèhe fukpekpe va mía dzi la ta.
16 Bete dinom tjenarom dina gerningar, och dina äro deras barnom.
Na woaɖe wò dɔwɔwɔwo afia wò dɔlawo kple wò atsyɔ̃ afia wo viwo.
17 Och Herren, vår Gud, vare oss blid, och främje våra händers verk med oss; ja våra händers verk främje han.
Aƒetɔ, míaƒe Mawu, na wò amenuveve nanɔ mía dzi, eye nàli ke míaƒe asinudɔwo na mí, ɛ̃, míaƒe asinudɔwo, nàna woali ke nyuie.
