Psaltaren 90
1 En bön Mose dens Guds mansens. Herre, du äst vår tillflykt, ifrå slägte till slägte.
The preier of Moises, the man of God. Lord, thou art maad help to vs; fro generacioun in to generacioun.
2 Förr än bergen vordo, och jorden och verlden skapade blefvo, äst du Gud, af evighet till evighet;
Bifore that hillis weren maad, ether the erthe and the world was formed; fro the world and in to the world thou art God.
3 Du som låter menniskorna dö, och säger: Kommer igen, I menniskors barn.
Turne thou not awei a man in to lownesse; and thou seidist, Ye sones of men, be conuertid.
4 Ty tusende år äro för dig såsom den dag i går framgick, och såsom en nattväkt.
For a thousynde yeer ben bifore thin iyen; as yistirdai, which is passid, and as keping in the niyt.
5 Du låter dem gå sin kos såsom en ström; och äro såsom en sömn; likasom gräs, det dock snarliga förvissnar;
The yeeris of hem schulen be; that ben had for nouyt.
6 Det der bittida blomstras, och snart vissnar; och på aftonen afhugget varder, och förtorkas.
Eerli passe he, as an eerbe, eerli florische he, and passe; in the euentid falle he doun, be he hard, and wexe drie.
7 Det gör din vrede, att vi så förgås, och din grymhet, att vi så hasteliga hädan måste.
For we han failid in thin ire; and we ben disturblid in thi strong veniaunce.
8 Ty våra missgerningar sätter du för dig, våra okända synder i ljuset för ditt ansigte.
Thou hast set oure wickidnessis in thi siyt; oure world in the liytning of thi cheer.
9 Derföre gå alle våre dagar sin kos genom dina vrede; vi lykte vår år såsom ett tal.
For alle oure daies han failid; and we han failid in thin ire. Oure yeris schulen bithenke, as an yreyn;
10 Vårt lif varar sjutio år, åt högsta åttatio år; och då det bäst varit; hafver, så hafver det möda och arbete varit; ty det går snart sin kos, lika som vi flöge bort.
the daies of oure yeeris ben in tho seuenti yeeris. Forsothe, if fourescoor yeer ben in myyti men; and the more tyme of hem is trauel and sorewe. For myldenesse cam aboue; and we schulen be chastisid.
11 Men ho tror det, att du så svårliga vredgas? Och ho fruktar sig för sådana dine grymhet?
Who knew the power of thin ire; and durste noumbre thin ire for thi drede?
12 Lär oss betänka, att vi dö måste, på det vi måge förståndige varda.
Make thi riythond so knowun; and make men lerned in herte bi wisdom.
13 Herre, vänd dig dock till oss igen, och var dinom tjenarom nådelig.
Lord, be thou conuertid sumdeel; and be thou able to be preied on thi seruauntis.
14 Uppfyll oss bittida med dine nåd; så vilje vi fröjdas, och glade vara i våra lifsdagar.
We weren fillid eerli with thi merci; we maden ful out ioye, and we delitiden in alle oure daies.
15 Gläd oss igen, efter det du oss så länge plågat hafver, efter det vi så länge olycko lidit hafve.
We weren glad for the daies in whiche thou madist vs meke; for the yeeris in whiche we siyen yuels.
16 Bete dinom tjenarom dina gerningar, och dina äro deras barnom.
Lord, biholde thou into thi seruauntis, and in to thi werkis; and dresse thou the sones of hem.
17 Och Herren, vår Gud, vare oss blid, och främje våra händers verk med oss; ja våra händers verk främje han.
And the schynyng of oure Lord God be on vs; and dresse thou the werkis of oure hondis on vs, and dresse thou the werk of oure hondis.
