Psaltaren 90
1 En bön Mose dens Guds mansens. Herre, du äst vår tillflykt, ifrå slägte till slägte.
BOOK FOURTH: “A prayer of Moses the man of God.” Lord, a place of refuge hast thou been unto us in all generations.
2 Förr än bergen vordo, och jorden och verlden skapade blefvo, äst du Gud, af evighet till evighet;
Before yet the mountains were brought forth, or thou hadst ever produced the earth and the world, even from everlasting to everlasting, thou art God.
3 Du som låter menniskorna dö, och säger: Kommer igen, I menniskors barn.
Thou turnest man to contrition, and sayest, Return ye children of men.
4 Ty tusende år äro för dig såsom den dag i går framgick, och såsom en nattväkt.
For a thousand years are in thy eyes but as the yesterday when it is past, and as a watch in the night.
5 Du låter dem gå sin kos såsom en ström; och äro såsom en sömn; likasom gräs, det dock snarliga förvissnar;
Thou carriest them away as with a flood; they are as a sleep: in the morning [they grow] like the grass which changeth.
6 Det der bittida blomstras, och snart vissnar; och på aftonen afhugget varder, och förtorkas.
In the morning it blossometh, and is changed: in the evening it is mowed off, and withereth.
7 Det gör din vrede, att vi så förgås, och din grymhet, att vi så hasteliga hädan måste.
For [thus] are we consumed by thy anger, and by thy fury are we terrified.
8 Ty våra missgerningar sätter du för dig, våra okända synder i ljuset för ditt ansigte.
Thou hast set our iniquities before thee, our concealed sins before the light of thy countenance.
9 Derföre gå alle våre dagar sin kos genom dina vrede; vi lykte vår år såsom ett tal.
For all our days are passed away in thy wrath: we consume our years like a word that is spoken.
10 Vårt lif varar sjutio år, åt högsta åttatio år; och då det bäst varit; hafver, så hafver det möda och arbete varit; ty det går snart sin kos, lika som vi flöge bort.
The days of our years in this life are seventy years; and if by uncommon vigor they be eighty, yet is their greatness trouble and mishap; for it soon hasteneth off, and we fly away.
11 Men ho tror det, att du så svårliga vredgas? Och ho fruktar sig för sådana dine grymhet?
Who knoweth the strength of thy anger, and thy wrath which is like the fear of thee?
12 Lär oss betänka, att vi dö måste, på det vi måge förståndige varda.
Let us then know how to number our days, that we may obtain a heart endowed with wisdom.
13 Herre, vänd dig dock till oss igen, och var dinom tjenarom nådelig.
Return, O Lord, how long yet? and bethink thee concerning thy servants.
14 Uppfyll oss bittida med dine nåd; så vilje vi fröjdas, och glade vara i våra lifsdagar.
O satisfy us in the morning with thy kindness, that we may be glad and rejoice throughout all our days.
15 Gläd oss igen, efter det du oss så länge plågat hafver, efter det vi så länge olycko lidit hafve.
Cause us to rejoice as many days as those wherein thou hast afflicted us, the years wherein we have seen unhappiness.
16 Bete dinom tjenarom dina gerningar, och dina äro deras barnom.
Let thy act be visible on thy servants, and thy majesty over their children.
17 Och Herren, vår Gud, vare oss blid, och främje våra händers verk med oss; ja våra händers verk främje han.
And may the beauty of the Lord our God be upon us; and the work of our hands do thou firmly establish upon us: yea, the work of our hands—firmly establish thou it.
