Psaltaren 90

1 En bön Mose dens Guds mansens. Herre, du äst vår tillflykt, ifrå slägte till slägte.

(En Bøn af den Guds Mand Moses.) Herre, du var vor Bolig slægt efter slægt.

2 Förr än bergen vordo, och jorden och verlden skapade blefvo, äst du Gud, af evighet till evighet;

Førend Bjergene fødtes og Jord og Jorderig blev til, fra Evighed til Evighed er du, o Gud!

3 Du som låter menniskorna dö, och säger: Kommer igen, I menniskors barn.

Mennesket gør du til Støv igen, du siger: "Vend tilbage, I Menneskebørn!"

4 Ty tusende år äro för dig såsom den dag i går framgick, och såsom en nattväkt.

Thi tusind År er i dine Øjne som Dagen i Går, der svandt, som en Nattevagt.

5 Du låter dem gå sin kos såsom en ström; och äro såsom en sömn; likasom gräs, det dock snarliga förvissnar;

Du skyller dem bort, de bliver som en Søvn. Ved Morgen er de som Græsset, der gror;

6 Det der bittida blomstras, och snart vissnar; och på aftonen afhugget varder, och förtorkas.

ved Morgen gror det og blomstrer, ved Aften er det vissent og tørt.

7 Det gör din vrede, att vi så förgås, och din grymhet, att vi så hasteliga hädan måste.

Thi ved din Vrede svinder vi hen, og ved din Harme forfærdes vi.

8 Ty våra missgerningar sätter du för dig, våra okända synder i ljuset för ditt ansigte.

Vor Skyld har du stillet dig for Øje, vor skjulte Brøst for dit Åsyns Lys.

9 Derföre gå alle våre dagar sin kos genom dina vrede; vi lykte vår år såsom ett tal.

Thi alle vore Dage glider hen i din Vrede, vore År svinder hen som et Suk.

10 Vårt lif varar sjutio år, åt högsta åttatio år; och då det bäst varit; hafver, så hafver det möda och arbete varit; ty det går snart sin kos, lika som vi flöge bort.

Vore Livsdage er halvfjerdsindstyve År, og kommer det højt, da firsindstyve. Deres Herlighed er Møje og Slid, thi hastigt går det, vi flyver af Sted.

11 Men ho tror det, att du så svårliga vredgas? Och ho fruktar sig för sådana dine grymhet?

Hvem fatter din Vredes Vælde, din Harme i Frygt for dig!

12 Lär oss betänka, att vi dö måste, på det vi måge förståndige varda.

At tælle vore Dage lære du os, så vi kan få Visdom i Hjertet!

13 Herre, vänd dig dock till oss igen, och var dinom tjenarom nådelig.

Vend tilbage, HERRE! Hvor længe! Hav Medynk med dine Tjenere;

14 Uppfyll oss bittida med dine nåd; så vilje vi fröjdas, och glade vara i våra lifsdagar.

mæt os årle med din Miskundhed, så vi kan fryde og glæde os alle vore Dage.

15 Gläd oss igen, efter det du oss så länge plågat hafver, efter det vi så länge olycko lidit hafve.

Glæd os det Dagetal, du ydmygede os, det Åremål, da vi led ondt!

16 Bete dinom tjenarom dina gerningar, och dina äro deras barnom.

Lad dit Værk åbenbares for dine Tjenere og din Herlighed over deres Børn!

17 Och Herren, vår Gud, vare oss blid, och främje våra händers verk med oss; ja våra händers verk främje han.

HERREN vor Guds Livsalighed være over os! Og frem vore Hænders Værk for os, ja frem vore Hænders Værk!