Psaltaren 90

1 En bön Mose dens Guds mansens. Herre, du äst vår tillflykt, ifrå slägte till slägte.

Herre! du har været vor Bolig fra Slægt til Slægt.

2 Förr än bergen vordo, och jorden och verlden skapade blefvo, äst du Gud, af evighet till evighet;

Før Bjergene bleve til, og du dannede Jorden og Jorderige, fra Evighed til Evighed er du Gud.

3 Du som låter menniskorna dö, och säger: Kommer igen, I menniskors barn.

Du vender det med et Menneske, at han bliver knust; og du siger: Kommer igen, I Menneskens Børn!

4 Ty tusende år äro för dig såsom den dag i går framgick, och såsom en nattväkt.

Thi tusinde Aar ere for dine Øjne som den Dag i Gaar, naar den er forbigangen; og som en Nattevagt.

5 Du låter dem gå sin kos såsom en ström; och äro såsom en sömn; likasom gräs, det dock snarliga förvissnar;

Du bortskyller dem, de blive som en Søvn, om Morgenen ere de som Græs, der gaar bort.

6 Det der bittida blomstras, och snart vissnar; och på aftonen afhugget varder, och förtorkas.

Om Morgenen blomstrer det, og det gaar bort, om Aftenen afhugges det og tørres.

7 Det gör din vrede, att vi så förgås, och din grymhet, att vi så hasteliga hädan måste.

Thi vi fortæres i din Vrede, og vi forfærdes i din Harme.

8 Ty våra missgerningar sätter du för dig, våra okända synder i ljuset för ditt ansigte.

Du har sat vore Misgerninger for dine Øjne, vor skjulte Synd for dit Ansigts Lys.

9 Derföre gå alle våre dagar sin kos genom dina vrede; vi lykte vår år såsom ett tal.

Thi alle vore Dage ere svundne bort i din Vrede, vi have hentæret vore Aar som en Tanke.

10 Vårt lif varar sjutio år, åt högsta åttatio år; och då det bäst varit; hafver, så hafver det möda och arbete varit; ty det går snart sin kos, lika som vi flöge bort.

Vore Aars Dage, de ere halvfjerdsindstyve Aar, og er der Styrke, firsindstyve Aar; og deres Stolthed er Møje og Forfængelighed; thi hastelig gaar den forbi, og vi flyve derfra.

11 Men ho tror det, att du så svårliga vredgas? Och ho fruktar sig för sådana dine grymhet?

Hvo kender din Vredes Magt og din Harme, saaledes som Frygten for dig udkræver?

12 Lär oss betänka, att vi dö måste, på det vi måge förståndige varda.

Lær os saaledes at tælle vore Dage, at vi bekomme Visdom i Hjertet.

13 Herre, vänd dig dock till oss igen, och var dinom tjenarom nådelig.

Vend om, Herre! hvor længe —? og lad det gøre dig ondt over dine Tjenere.

14 Uppfyll oss bittida med dine nåd; så vilje vi fröjdas, och glade vara i våra lifsdagar.

Mæt os aarle med din Miskundhed, saa ville vi synge med Fryd og være glade i alle vore Dage.

15 Gläd oss igen, efter det du oss så länge plågat hafver, efter det vi så länge olycko lidit hafve.

Glæd os efter de Dage, som du har plaget os, efter de Aar, som vi have set Ulykke.

16 Bete dinom tjenarom dina gerningar, och dina äro deras barnom.

Lad din Gerning aabenbares for dine Tjenere og din Herlighed over deres Børn.

17 Och Herren, vår Gud, vare oss blid, och främje våra händers verk med oss; ja våra händers verk främje han.

Og Herrens, vor Guds, Livsalighed være over os, og gør du vore Hænders Gerning fast for os, ja, gør vore Hænders Gerning fast!