Psaltaren 90
1 En bön Mose dens Guds mansens. Herre, du äst vår tillflykt, ifrå slägte till slägte.
Pathen hlang Moses kah Thangthuinah Ka Boeipa nang tah, cadilcahma phoeikah cadilcahma duela, kaimih ham khuirhung la na om.
2 Förr än bergen vordo, och jorden och verlden skapade blefvo, äst du Gud, af evighet till evighet;
Tlang rhoek a om uh hlan tih diklai neh lunglai a poe hlanah, Pathen namah te kumhal lamkah kumhal duela na om coeng.
3 Du som låter menniskorna dö, och säger: Kommer igen, I menniskors barn.
hlanghing te hnipdik la na bal sak tih, “Adam ko rhoek mael uh laeh,” na ti nah.
4 Ty tusende år äro för dig såsom den dag i går framgick, och såsom en nattväkt.
Kum thawngkhat khaw nang mikhmuh ah tah, hlaem hnin at aka khum neh khoyin kah, hlaempang pakhat bangla om.
5 Du låter dem gå sin kos såsom en ström; och äro såsom en sömn; likasom gräs, det dock snarliga förvissnar;
Amih aka ip te na hnawt banlak tih, mincang kah aka poe sulrham bangla om uh.
6 Det der bittida blomstras, och snart vissnar; och på aftonen afhugget varder, och förtorkas.
Mincang ah khooi tih rhoeng dae, hlaem ah a baih tih rhae.
7 Det gör din vrede, att vi så förgås, och din grymhet, att vi så hasteliga hädan måste.
Na thintoek loh n'khah uh coeng tih na kosi dongah ka let uh.
8 Ty våra missgerningar sätter du för dig, våra okända synder i ljuset för ditt ansigte.
Kaimih kathaesainah he na hmaiah na khueh na khueh tih, na maelhmai kah vangnah khuiah kaimih he na thuh.
9 Derföre gå alle våre dagar sin kos genom dina vrede; vi lykte vår år såsom ett tal.
Kaimih kah khohnin boeih he na thinpom hmuiah khumpael uh tih, caitawknah neh kum loh thok.
10 Vårt lif varar sjutio år, åt högsta åttatio år; och då det bäst varit; hafver, så hafver det möda och arbete varit; ty det går snart sin kos, lika som vi flöge bort.
Kaimih kah kum neh khohnin he kum sawmrhih neh thayung thamal koinih kum sawmrhet khaw lo. Tedae te khuikah omthennah khaw thakthaenah neh boethae la pahoi aka khum dongah phang ka ding uh.
11 Men ho tror det, att du så svårliga vredgas? Och ho fruktar sig för sådana dine grymhet?
Na thinpom khaw namah kah hinyahnah neh a tluk dongah, na thintoek sarhi te unim aka ming?
12 Lär oss betänka, att vi dö måste, på det vi måge förståndige varda.
Cueihnah thinko ka dang uh van tih, kaimih kah khohnin te ka tae uh ham khaw m'ming sak lah.
13 Herre, vänd dig dock till oss igen, och var dinom tjenarom nådelig.
Aw BOEIPA me hil nim na mael vetih, na sal rhoek te na hloep ve.
14 Uppfyll oss bittida med dine nåd; så vilje vi fröjdas, och glade vara i våra lifsdagar.
Na sitlohnah te mincang takuem kaimih nan kum sak dongah, kamamih kah a tue khohnin boeih ham khaw, kohoe la ka tamhoe uh van ni.
15 Gläd oss igen, efter det du oss så länge plågat hafver, efter det vi så länge olycko lidit hafve.
Yoethae ka puei uh kum kah kaimih nan phaep tue neh, a tluk la kaimih ko han hoe sak lah.
16 Bete dinom tjenarom dina gerningar, och dina äro deras barnom.
Na bisai te na sal rhoek taengah, na rhuepomnah khaw a ca rhoek taengah tueng saeh.
17 Och Herren, vår Gud, vare oss blid, och främje våra händers verk med oss; ja våra händers verk främje han.
Te dongah mamih Pathen, ka Boeipa kah mueithen he mamih soah om saeh. Mamih kut dongkah kah bibi khaw mamih ham sikim saeh. Mamih kut dongkah bibi te amah ham sikim pai saeh.
