Psaltaren 9
1 En Psalm Davids, om den sköna, ungdomen, till att föresjunga. Jag tackar Herranom af allt hjerta, och förtäljer all din under.
Dāvida dziesma, dziesmu vadonim, pēc „mūt-laben.“Es pateikšos Tam Kungam no visas sirds, es sludināšu visus Tavus brīnumus.
2 Jag fröjdar mig, och är glad i dig; och lofvar ditt Namn, du Aldrahögste;
Es priecāšos iekš Tevis un līksmošos, es dziedāšu Tavam Vārdam, ak Visuaugstākais.
3 Att du mina ovänner tillbakadrifvit hafver; de äro fallne och förgångne för dig.
Ka mani ienaidnieki ir griezušies atpakaļ, krituši un bojā gājuši Tavā priekšā.
4 Ty du drifver min rätt och min sak; du sitter på stolen en rätt domare.
Jo Tu esi iztiesājis manu tiesu un manu tiesas lietu, Tu sēdi uz Sava godības krēsla, taisns soģis.
5 Du straffar Hedningarna, och förgör de ogudaktiga; deras namn utskrapar du till evig tid.
Tu rāji pagānus un nomaitā bezdievīgo, viņu vārdu Tu izdeldi mūžīgi mūžam,
6 Fiendernas svärd hafva en ända; städerna hafver du omstört; deras åminnelse är förgången med dem.
Ienaidnieks pagalam! Mūžīgi izpostīts! Pilsētas Tu esi nopostījis, viņu piemiņa ir iznīkusi līdz ar viņām.
7 Men Herren blifver evinnerliga; sin stol hafver han beredt till doms.
Bet Tas Kungs valda mūžīgi, Savas godības krēslu Viņš sataisījis uz tiesu.
8 Och han skall döma jordenes krets rätt, och regera folket rättsinneliga.
Un Viņš tiesās pasauli ar taisnību, un spriedīs par tautām ar patiesību.
9 Och Herren är dens fattigas beskärm; ett beskärm i nödene.
Un Tas Kungs būs patvērums tam nabagam, patvērums bēdu laikā.
10 Derföre hoppas till dig de som ditt Namn känna; ty du förlåter icke dem som söka dig, Herre.
Un uz Tevi cerēs, kas Tavu Vārdu pazīst, jo Tu, ak Kungs, neatstāj, kas Tevi meklē.
11 Lofver Herran, den i Zion bor; förkunner ibland folken hans verk.
Dziedājiet Tam Kungam, kas Ciānā mājo, sludinājiet tiem ļaudīm Viņa darbus.
12 Ty han kommer ihåg, och frågar efter deras blod; han förgäter icke de fattigas rop.
Jo Viņš piemeklē asinis, Viņš tās piemin, Viņš neaizmirst nabaga brēkšanu.
13 Herre, var mig nådelig; se till mitt elände ibland ovänner, du som upphäfver mig utu dödsens portom;
Esi man žēlīgs, ak Kungs, uzlūko manas bēdas, kas man notiek no maniem ienaidniekiem; Tu mani paaugstini no nāves vārtiem.
14 På det jag skall förtälja all din pris uti dottrenes Zions portom; att jag öfver dina hjelp glad vara må.
Tādēļ es sludināšu visu Tavu slavu Ciānas meitas vārtos, es līksmošos par Tavu pestīšanu.
15 Hedningarna äro försänkte uti den grop, som de tillredt hade; deras fot är fången i nätet, som de uppställt hade.
Pagāni nogrimuši tai bedrē, ko tie bija rakuši, viņu kāja ir gūstīta tai tīklā, ko tie bija apslēpuši.
16 Så förnimmer man, att Herren skaffar rätt; den ogudaktige är besnärd uti sina händers verk, genom ordet. (Sela)
Tas Kungs ir parādījies, Viņš tiesu nesis, bezdievīgais ir satīstījies savā roku darbā: (kokļu skaņa. (Sela)
17 Ack! att de ogudaktiga till helvetet vände vorde, och alle Hedningar, som Gud förgäta. (Sheol h7585)
Bezdievīgie griezīsies atpakaļ uz elli, visi pagāni, kas Dievu aizmirst. (Sheol h7585)
18 Ty han skall icke så allstinges förgäta den fattiga; och de eländas hopp skall icke förtappadt varda evinnerliga.
Jo nabags nemūžam netaps aizmirsts, un bēdu ļaužu cerība neies bojā ne mūžam.
19 Herre, statt upp, att menniskorna icke få öfverhandena; låt alla Hedningar för dig dömda varda.
Celies, ak Kungs, ka cilvēki nepārvar, lai pagāni top tiesāti priekš Tava vaiga.
20 Gif dem, Herre, en mästare, att Hedningarna måga förnimma att de menniskor äro. (Sela)
Met, ak Kungs, bailību uz tiem, lai pagāni atzīst, ka tie ir cilvēki. (Sela)
