Psaltaren 9
1 En Psalm Davids, om den sköna, ungdomen, till att föresjunga. Jag tackar Herranom af allt hjerta, och förtäljer all din under.
Drottinn, ég vil lofa þig af öllu hjarta og segja öllum frá þínum dásamlegu verkum!
2 Jag fröjdar mig, och är glad i dig; och lofvar ditt Namn, du Aldrahögste;
Ég vil fagna, já, kætast þín vegna! Ég vil lofsyngja þér, Drottinn Guð, þú ert öllum guðum æðri.
3 Att du mina ovänner tillbakadrifvit hafver; de äro fallne och förgångne för dig.
Óvinir mínir hörfuðu undan, já, hrösuðu og fórust fyrir augliti þínu.
4 Ty du drifver min rätt och min sak; du sitter på stolen en rätt domare.
Þú hefur látið mig ná rétti mínum, ábyrgst verk mín og sagt frá hásæti þínu að þau séu góð.
5 Du straffar Hedningarna, och förgör de ogudaktiga; deras namn utskrapar du till evig tid.
Þú hefur ávítað þjóðirnar og eytt illvirkjunum, þurrkað út nöfn þeirra að eilífu.
6 Fiendernas svärd hafva en ända; städerna hafver du omstört; deras åminnelse är förgången med dem.
Þið, óvinir mínir, eruð búnir að vera, og eigið ykkur ekki viðreisnar von. Drottinn mun eyða borgum ykkar og minning þeirra mun gleymast.
7 Men Herren blifver evinnerliga; sin stol hafver han beredt till doms.
En Drottinn lifir að eilífu. Hann situr í hásæti sínu,
8 Och han skall döma jordenes krets rätt, och regera folket rättsinneliga.
sker úr málum þjóðanna og dæmir þær með réttvísi.
9 Och Herren är dens fattigas beskärm; ett beskärm i nödene.
Allir kúgaðir komi til hans. Hann er skjól þeirra og athvarf á neyðarstundu.
10 Derföre hoppas till dig de som ditt Namn känna; ty du förlåter icke dem som söka dig, Herre.
Allir þeir sem þekkja miskunn þína, Drottinn, treysta á hjálp þína. Þú hefur aldrei yfirgefið þá sem treysta þér.
11 Lofver Herran, den i Zion bor; förkunner ibland folken hans verk.
Lofsyngið Guði, honum sem býr í Jerúsalem! Víðfrægið dáðir hans um allan heiminn!
12 Ty han kommer ihåg, och frågar efter deras blod; han förgäter icke de fattigas rop.
Hann sem refsar morðingjum. Hann hlustar eftir þeim sem hrópa á réttlæti. Hann daufheyrist ekki við hrópum þeirra sem eru í nauðum staddir.
13 Herre, var mig nådelig; se till mitt elände ibland ovänner, du som upphäfver mig utu dödsens portom;
Og nú, Drottinn, miskunna þú mér, þú sérð hvernig óvinir mínir kvelja mig. Hríf mig úr þessari dauðans hættu.
14 På det jag skall förtälja all din pris uti dottrenes Zions portom; att jag öfver dina hjelp glad vara må.
Frelsa mig að ég geti lofað þig í allra áheyrn í hliðum Jerúsalem og glaðst yfir því að þú bjargaðir mér.
15 Hedningarna äro försänkte uti den grop, som de tillredt hade; deras fot är fången i nätet, som de uppställt hade.
Þjóðirnar falla sjálfar í gryfjuna sem þær hafa grafið öðrum, þær hafa lent í eigin gildru.
16 Så förnimmer man, att Herren skaffar rätt; den ogudaktige är besnärd uti sina händers verk, genom ordet. (Sela)
Drottinn lætur svikráð þeirra koma þeim sjálfum í koll!
17 Ack! att de ogudaktiga till helvetet vände vorde, och alle Hedningar, som Gud förgäta. (Sheol h7585)
Illmennin munu hrapa til heljar og eins verða örlög þeirra þjóða sem gleyma Drottni. (Sheol h7585)
18 Ty han skall icke så allstinges förgäta den fattiga; och de eländas hopp skall icke förtappadt varda evinnerliga.
Því að ekki verður skortur hinna snauðu umborinn endalaust og né hjálp fátæklinganna látin dragast lengur.
19 Herre, statt upp, att menniskorna icke få öfverhandena; låt alla Hedningar för dig dömda varda.
Ó, Drottinn, rís þú upp, dæm þjóðirnar og refsa þeim. Lát þær ekki hrósa sigri yfir þér!
20 Gif dem, Herre, en mästare, att Hedningarna måga förnimma att de menniskor äro. (Sela)
Lát þá skjálfa af ótta og skilja að þeir eru aðeins dauðlegir menn.
