Psaltaren 9

1 En Psalm Davids, om den sköna, ungdomen, till att föresjunga. Jag tackar Herranom af allt hjerta, och förtäljer all din under.

Til Sangmesteren; til Muth-Labben; en Psalme af David. Jeg vil takke Herren af mit ganske Hjerte, jeg vil fortælle alle dine underfulde Gerninger.

2 Jag fröjdar mig, och är glad i dig; och lofvar ditt Namn, du Aldrahögste;

Jeg vil glæde og fryde mig i dig, jeg vil lovsynge dit Navn, du Højeste!

3 Att du mina ovänner tillbakadrifvit hafver; de äro fallne och förgångne för dig.

Naar mine Fjender vige tilbage, da skulle de støde an og omkomme for dig.

4 Ty du drifver min rätt och min sak; du sitter på stolen en rätt domare.

Thi du har udført min Ret og min Sag; du har sat dig paa Tronen, du, som dømmer Retfærdighed.

5 Du straffar Hedningarna, och förgör de ogudaktiga; deras namn utskrapar du till evig tid.

Du truede Hedningerne, du tilintetgjorde den ugudelige, du, udslettede deres Navn evindelig og altid.

6 Fiendernas svärd hafva en ända; städerna hafver du omstört; deras åminnelse är förgången med dem.

Fjenderne ere ikke mere, de ere ødelagte evindelig; og du har nedbrudt Stæderne, deres Ihukommelse er forsvunden med dem.

7 Men Herren blifver evinnerliga; sin stol hafver han beredt till doms.

Men Herren skal blive evindelig; han har beredt sin Trone til Dom.

8 Och han skall döma jordenes krets rätt, och regera folket rättsinneliga.

Og han skal dømme Verden med Retfærdighed; han skal afsige Dom over Folkene med Retvished.

9 Och Herren är dens fattigas beskärm; ett beskärm i nödene.

Og Herren være den ringe en Ophøjelse, ja en Ophøjelse i Nødens Tider!

10 Derföre hoppas till dig de som ditt Namn känna; ty du förlåter icke dem som söka dig, Herre.

Og de, som kendte dit Navn, skulle forlade sig paa dig; thi du har ikke forladt dem, som søge dig, Herre!

11 Lofver Herran, den i Zion bor; förkunner ibland folken hans verk.

Lovsynger Herren, som bor paa Zion, kundgører iblandt Folkene hans Gerninger!

12 Ty han kommer ihåg, och frågar efter deras blod; han förgäter icke de fattigas rop.

Thi han, som hævner Blod, kommer dem i Hu, han har ikke glemt de elendiges Skrig.

13 Herre, var mig nådelig; se till mitt elände ibland ovänner, du som upphäfver mig utu dödsens portom;

Herre, vær mig naadig, se, kvad jeg maa taale af dem, som hade mig, du som ophøjer mig fra Dødens Porte,

14 På det jag skall förtälja all din pris uti dottrenes Zions portom; att jag öfver dina hjelp glad vara må.

paa det jeg kan fortælle al din Lov i Zions Datters Porte, at jeg maa fryde mig i din Frelse.

15 Hedningarna äro försänkte uti den grop, som de tillredt hade; deras fot är fången i nätet, som de uppställt hade.

Hedningerne ere sunkne i Graven, som de gjorde; deres Fod er greben i Garnet, som de skjulte.

16 Så förnimmer man, att Herren skaffar rätt; den ogudaktige är besnärd uti sina händers verk, genom ordet. (Sela)

Herren er bleven kendt, han har gjort Ret; den ugudelige er besnæret i sine Hænders Gerning. (Higgajon, Sela)

17 Ack! att de ogudaktiga till helvetet vände vorde, och alle Hedningar, som Gud förgäta. (Sheol h7585)

Lad de ugudelige vende om til Dødsriget, ja, alle Hedninger, som glemme Gud. (Sheol h7585)

18 Ty han skall icke så allstinges förgäta den fattiga; och de eländas hopp skall icke förtappadt varda evinnerliga.

Thi en fattig skal ikke glemmes evindelig, de elendiges Forventning ikke altid skuffes.

19 Herre, statt upp, att menniskorna icke få öfverhandena; låt alla Hedningar för dig dömda varda.

Herre! staa op, lad ikke et Menneske blive mægtigt; lad Hedningerne dømmes for dit Ansigt!

20 Gif dem, Herre, en mästare, att Hedningarna måga förnimma att de menniskor äro. (Sela)

Lad Frygt, o Herre! komme paa dem; lad Hedningerne kende, at de ere Mennesker. (Sela)