Psaltaren 89
1 En undervisning Ethans, dens Esrahitens. Jag vill sjunga om Herrans nåde evinnerliga, och hans sanning förkunna med minom mun, ifrå slägte till slägte;
Əzraⱨliⱪ Etan yazƣan «Masⱪil»: — Pǝrwǝrdigarning ɵzgǝrmǝs muⱨǝbbitini ǝbǝdiy küylǝymǝn, Aƣzimda dǝwrdin-dǝwrgiqǝ ⱨǝⱪiⱪǝt-sadaⱪitingni ayan ⱪilimǝn.
2 Och säger alltså, att en evig nåd skall uppgå; och du varder dina sanning i himmelen troliga hållandes.
Qünki mǝn: Ɵzgǝrmǝs muⱨǝbbǝt mǝnggügǝ tiklinip mangidu, Sǝn ⱨǝⱪiⱪǝt-sadaⱪitingni ǝrxiǝlada mustǝⱨkǝmlǝwatisǝn — dǝp bildim;
3 Jag hafver gjort ett förbund med minom utkorade; minom tjenare David hafver jag svorit:
Sǝn dedingki: — «Mǝn talliwalƣinim bilǝn ǝⱨdǝ tüzgǝnmǝn; Ⱪulum Dawutⱪa ⱪǝsǝm ⱪildim: —
4 Jag skall förskaffa dig en evig säd, och bygga din stol ifrå slägte till slägte. (Sela)
Sening ǝwladingni mǝnggü dawam ⱪildurimǝn, Tǝhtingni ǝwladtin-ǝwladⱪa ⱪurup qiⱪimǝn». (Selaⱨ)
5 Och himlarna, Herre, skola prisa din under, och dina sanning, uti de heligas församling.
Ⱨǝm asmanlarmu Sening mɵjiziliringni tǝbriklǝydu, i Pǝrwǝrdigar, Muⱪǝddǝslǝrning jamaitidǝ ular ⱨǝⱪiⱪǝt-sadaⱪitingni mǝdⱨiyilǝydu;
6 Ty ho kan i skyn liknas vid Herran; och ibland gudarnas barn Herranom lik vara?
Qünki asmanlarda Pǝrwǝrdigarning tǝngdixi barmu? Ⱪudrǝt Igisining oƣulliri arisida Pǝrwǝrdigarƣa ohxaydiƣan kim bar?
7 Gud är fast mägtig uti de heligas församling, och underlig öfver alla de som omkring honom äro.
Tǝngrining ⱨǝywisi muⱪǝddǝslǝrning mǝjlisidikilǝrni ⱪattiⱪ titritidu, Uning ǝtrapidikilǝrning ⱨǝmmisi üqün U ⱪorⱪunqluⱪtur.
8 Herre Gud Zebaoth, ho är såsom du, en mägtig Herre? Och din sanning är allt omkring dig.
I Pǝrwǝrdigar, samawiy ⱪoxunlarning Sǝrdari bolƣan Huda, Ⱪudrǝtlik Yaⱨ, Sanga ohxaydiƣan kim bar? Ətrapingda ⱨǝⱪiⱪǝt-sadaⱪiting turuⱪluⱪtur.
9 Du råder öfver det stormande hafvet; du styrer dess böljor, när de upphäfva sig.
Dengizning mǝƣrurluⱪi üstidin ⱨɵküm sürisǝn, Dolⱪunliri ɵrkǝxligǝndǝ, sǝn ularni tinqlandurisǝn;
10 Du slår Rahab till döds; du förströr dina fiendar, med dinom starka arm.
Raⱨabni ɵlgüdǝk yanjidingsǝn, Küqlük biliking bilǝn düxmǝnliringni tiripirǝn ⱪilip tarⱪitiwǝtting.
11 Himmel och jord äro din; du hafver grundat jordenes krets, och hvad deruti är.
Asmanlar seningki, yǝrmu Seningkidur, Jaⱨan ⱨǝm uningƣa tolƣan ⱨǝmmini bǝrpa ⱪilding.
12 Norr och söder hafver du skapat; Thabor och Hermon fröjdar sig i ditt Namn.
Ximal wǝ jǝnubni, ularni yaratⱪansǝn, Tabor wǝ Ⱨǝrmon qoⱪⱪiliri namingni yangritip küylǝr.
13 Du hafver en väldig arm; stark är din hand, och hög är din högra hand.
Ⱪudrǝtlik bilǝk seningkidur; Küqlüktur Sening ⱪolung, ong ⱪolung ⱨǝm kɵtürüklüktur.
14 Rättfärdighet och dom är dins stols stadfästelse; nåd och sanning äro för ditt ansigte.
Tǝhtingning uli ⱨǝⱪⱪaniyliⱪ ⱨǝm adalǝttur, Muⱨǝbbǝt ⱨǝm ⱨǝⱪiⱪǝt-sadaⱪǝt daim didaring aldida mangidu.
15 Väl är de folke, som fröjdas kan; Herre, de skola vandra i dins ansigtes ljus.
Tǝntǝnǝ sadasini bilgǝn hǝlⱪ bǝhtliktur; Ular Sening jamalingning nurida mangidu, i Pǝrwǝrdigar!
16 De skola dagliga öfver ditt Namn glade vara, och i dine rättfärdighet härlige vara.
Ular namingda kün boyi xad bolar, Ⱨǝⱪⱪaniyliⱪingda ular kɵtürüldi.
17 Ty du äst deras starkhets berömmelse, och genom dina nåde skall du upphöja vårt horn.
Qünki ularning küqining xan-xǝripi ɵzüngdursǝn, Sening iltipating bilǝn münggüzimiz kɵtürülidu.
18 Ty Herren är vår sköld, och den Helige i Israel är vår Konung.
Qünki Pǝrwǝrdigar bizning ⱪalⱪinimiz, Israildiki Muⱪǝddǝs Bolƣuqi Xaⱨimizdur.
19 På den tiden talade du i en syn till dina heliga, och sade: Jag hafver uppväckt en hjelta, den hjelpa skall; jag hafver upphöjt en utkoradan utu folket.
Sǝn burun Ɵz mɵmin bǝndǝnggǝ ƣayibanǝ alamǝttǝ kɵrünüp sɵz ⱪilip xuni degǝnidingsǝn: — «Mǝn bir ǝzimǝt üstigǝ yardimimni ⱪondurdum, Əl arisidin mǝn talliwalƣan birsini kɵtürdüm;
20 Jag hafver funnit min tjenare David; jag hafver smort honom med mina helga oljo.
Ⱪulum Dawutni taptim, Muⱪǝddǝs meyim bilǝn Mǝn uni mǝsiⱨ ⱪilip tiklidim.
21 Min hand uppehåller honom, och min arm skall styrka honom.
Ⱪolum uningƣa yar boluxⱪa bekitilgǝn, Bilikim uni küqlǝndüridu.
22 Fienderna skola icke vara honom öfvermägtige, och de orättfärdige skola icke förtrycka honom;
Düxmǝn uningdin ⱨeq alwan-seliⱪ almaydu, Pǝskǝx adǝm uni ⱪistimaydu;
23 Utan jag skall slå hans ovänner för honom, och de honom hata, vill jag plåga.
Bǝlki Mǝn rǝⱪiblirini uning aldida yanjiymǝn, Uni ɵq kɵrgǝnlǝrni yǝr bilǝn yǝksan ⱪilimǝn;
24 Men min sanning och nåd skall när honom vara; och hans horn skall i mitt Namn upphöjdt varda.
Ɵz ⱨǝⱪiⱪǝt-sadaⱪitim ⱨǝm meⱨir-muⱨǝbbitim uningƣa yar bolar, Ⱨǝm Mening namim bilǝn uning münggüzi kɵtürülidu.
25 Jag skall sätta hans hand uti hafvet, och hans högra hand uti älfverna.
Mǝn uning ⱪolini dengiz üstidǝ, Ong ⱪolini dǝryalar üstidǝ ⱪoyimǝn.
26 Han skall kalla mig alltså: Du äst min fader, min Gud och tröst, den mig hjelper.
U Meni qaⱪirip dǝyduki: — «Sǝn mening Atam, mening Tǝngrim, Nijatliⱪim bolƣan ⱪoram teximdursǝn!».
27 Och jag skall göra honom till första sonen, den aldrahögsta ibland Konungarna på jordene.
Mǝn yǝnǝ uni Mening tunji oƣlum dǝp, Dunya padixaⱨliridin ǝng yuⱪurisi ⱪilimǝn.
28 Jag vill behålla honom mina nåd evinnerliga, och mitt förbund skall honom fast blifva.
Mening muⱨǝbbitimni uning üqün ǝbǝdiy ⱪaldurimǝn, Mening ǝⱨdǝm uning bilǝn mǝⱨkǝm turidu;
29 Jag skall gifva honom en evig säd, och hans stol uppehålla, så länge himmelen varar.
Mǝn uning nǝslini ǝbǝdiylǝxtürimǝn, Uning tǝhtini asmanning künliridǝk dawam ⱪildurimǝn.
30 Men om hans barn min lag öfvergifva, och i minom rättom icke vandra;
Mubada oƣulliri Tǝwrat-ⱪanunumdin qiⱪip, Ⱨɵkümlirim boyiqǝ yürmisǝ,
31 Om de mina stadgar ohelga, och min bud icke hålla;
Bǝlgilimilirimni buzsa, Əmrlirimgǝ itaǝt ⱪilmisa,
32 Så vill jag hemsöka deras synd med ris, och deras missgerningar med plågor.
— U waⱪitta itaǝtsizlikini tayaⱪ bilǝn, Gunaⱨini yara-jaraⱨǝt bilǝn jazalaymǝn.
33 Men mina nåd vill jag icke vända ifrå honom, och icke låta mina sanning fela.
Lekin muⱨǝbbitimni uningdin üzüp ⱪoymaymǝn, Ⱨǝⱪiⱪǝt-sadaⱪitimgǝ hiyanǝt ⱪilmaymǝn;
34 Jag vill icke ohelga mitt förbund, och icke ogildt göra hvad af minom mun utgånget är.
Mǝn tüzgǝn ǝⱨdǝmni ǝsla buzmaymǝn, Lǝwlirimdin qiⱪⱪanlirini ⱨeq ɵzgǝrtmǝymǝn.
35 Jag hafver en gång svorit vid mina helighet: Jag vill icke ljuga for David;
Mǝn bir ⱪetim pak-muⱪǝddǝslikimgǝ ⱪǝsǝm iqtim — Dawutⱪa ⱪǝti yalƣan sɵzlimǝymǝn: —
36 Hans säd skall evig vara, och hans stol för mig såsom solen.
«Uning ǝwladi ǝbǝdiy dawamlixar; Uning tǝhti kɵz aldimdiki ⱪuyax kǝbi turar;
37 Såsom månen skall han evinnerliga vid magt hållen varda, och såsom de vittne i skyn viss vara. (Sela)
U ay kǝbi mǝnggülük mustǝⱨkǝmlinǝr, Asmandiki turƣun guwaⱨqidǝk mǝzmut turar». (Selaⱨ)
38 Men nu bortdrifver du och förkastar, och vredgas med dinom smorda.
Biraⱪ Sǝn bularni qǝtkǝ ⱪeⱪip, tenip kǝtting; Sǝn mǝsiⱨ ⱪilƣan padixaⱨⱪa ⱪattiⱪ ƣǝzǝplǝnding.
39 Du bryter dins tjenares förbund, och trampar hans krono neder på jordena.
Ⱪulung bilǝn tüzgǝn ǝⱨdidin waz kǝqting, Uning tajini yǝrgǝ taxlap daƣ tǝgküzdung.
40 Du nederrifver alla hans murar, och låter hans fäste afbrytas.
Uning barliⱪ tam-pasillirini yiⱪitip, Ⱪǝl’ǝlirini harabilikkǝ aylandurdung.
41 Honom beröfva alle de der framom gå; han är sinom grannom ett gabberi vorden.
Yoldin ɵtüwatⱪanlarning ⱨǝmmisi uni bulimaⱪta, U barliⱪ ⱪoxniliri aldida rǝswa boldi.
42 Du upphöjer hans ovänners högra hand, och gläder alla hans fiendar.
Uni ǝzgǝnlǝrning ong ⱪolini yuⱪiri kɵtürdüng, Pütkül düxmǝnlirini huxal ⱪilding.
43 Ock hafver du hans svärds kraft borttagit, och låter honom ingen seger vinna i stridene.
Bǝrⱨǝⱪ, Sǝn uning ⱪiliqining bisini ⱪayriwǝtting, Jǝngdǝ uni tik turƣuzmiding.
44 Du förstörer hans renhet, och kastar hans stol till jordena.
Uning julaliⱪini yoⱪitip, Uning tǝhtini yǝrgǝ ɵrüwǝttingsǝn.
45 Du förkortar hans ungdoms tid, och betäcker honom med blygd. (Sela)
Yaxliⱪ künlirini Sǝn ⱪisⱪartting, Uni hijalǝtkǝ qɵmdürdüng. (Selaⱨ)
46 Herre, huru länge vill du dig så allstinges fördölja; och låta dina grymhet brinna såsom en eld?
Ⱪaqanƣiqǝ, i Pǝrwǝrdigar? Ɵzüngni ǝbǝdiy yoxuriwerǝmsǝn? Ⱪǝⱨring ot kǝbi mǝnggü yanarmu?
47 Tänk huru stackot mitt lif är; hvi vill du alla menniskor fåfängt skapat hafva?
Manga nisbǝtǝn, ɵmürning ⱪis ikǝnlikini ǝstǝ tutⱪin! Nemixⱪimu barliⱪ insan balilirini biⱨudilikkǝ yaratⱪansǝn?
48 Hvilken är den der lefver, och intet ser döden; den sina själ friar utu helvetes hand? (Sela) (Sheol h7585)
Ⱪeni, ⱪaysi adǝm yaxap ɵlümni kɵrmǝydikǝn? U jenini tǝⱨtisaraning qanggilidin ⱪutⱪuzalamdikǝn? (Selaⱨ) (Sheol h7585)
49 Herre, hvar är den förra din nåd, den du David i dine sanning svorit hafver?
Sǝn ⱨǝⱪiⱪǝt-sadaⱪitingdǝ Dawutⱪa ⱪǝsǝm iqkǝn, Awwalⱪi meⱨir-muⱨǝbbǝtlǝr ⱪǝyǝrdǝ ⱪaldi, ya Rǝbbim?
50 Tänk, Herre, på dina tjenares försmädelse, den jag bär i mitt sköt, af allom så mångom folkom;
Ⱪulliring uqrawatⱪan mǝshirilǝrni yad ǝtkǝysǝn, i Rǝb — Mǝn iqimdǝ pütkül küqlük ǝllǝrning mazaⱪlirini kɵtürüp yürimǝn —
51 Dermed, Herre, dine fiender dig försmäda; der de med försmäda, och med fötterna trampa på din smorda.
Düxmǝnliringning Ɵzüng mǝsiⱨ ⱪilƣanning ⱪǝdǝmlirini ⱪanqilik mǝshiriliginini, I Pǝrwǝrdigar, yad ǝtkǝysǝn!
52 Lofvad vare Herren evinnerliga. Amen, Amen.
Pǝrwǝrdigarƣa mǝnggügǝ tǝxǝkkür-mǝdⱨiyǝ ⱪayturulsun! Amin! Amin!
