Psaltaren 89
1 En undervisning Ethans, dens Esrahitens. Jag vill sjunga om Herrans nåde evinnerliga, och hans sanning förkunna med minom mun, ifrå slägte till slägte;
Etana, Ezraka dēla, pamācība. Es dziedāšu no Tā Kunga žēlastības mūžīgi un darīšu zināmu Viņa patiesību ar savu muti līdz radu radiem.
2 Och säger alltså, att en evig nåd skall uppgå; och du varder dina sanning i himmelen troliga hållandes.
Jo es saku: “Mūžīga žēlastība uzcelta debesīs; tur Tu piestiprini Savu patiesību.”
3 Jag hafver gjort ett förbund med minom utkorade; minom tjenare David hafver jag svorit:
“Es esmu derību derējis ar Savu izredzēto, Es Dāvidam, Savam kalpam, esmu zvērējis.
4 Jag skall förskaffa dig en evig säd, och bygga din stol ifrå slägte till slägte. (Sela)
Es apstiprināšu tavu dzimumu mūžīgi un uztaisīšu tavu goda krēslu līdz bērnu bērniem.” (Sela)
5 Och himlarna, Herre, skola prisa din under, och dina sanning, uti de heligas församling.
Par to debesis slavē, ak Kungs, Tavus brīnumus, ir Tavu patiesību tai svētā draudzē.
6 Ty ho kan i skyn liknas vid Herran; och ibland gudarnas barn Herranom lik vara?
Jo kas ir debesīs Tam Kungam līdzīgs? Kas ir kā Tas Kungs starp Dieva bērniem?
7 Gud är fast mägtig uti de heligas församling, och underlig öfver alla de som omkring honom äro.
Tas stiprais Dievs ir ļoti bijājams to svēto draudzē un bīstams pār visiem, kas ir ap Viņu.
8 Herre Gud Zebaoth, ho är såsom du, en mägtig Herre? Och din sanning är allt omkring dig.
Kungs, Dievs Cebaot, kas ir tāds kā Tu, tāds varens, ak Kungs! Un Tava patiesība ir ap Tevi.
9 Du råder öfver det stormande hafvet; du styrer dess böljor, när de upphäfva sig.
Tu valdi pār grezno jūru; kad viņas viļņi ceļas, tad Tu tos klusini.
10 Du slår Rahab till döds; du förströr dina fiendar, med dinom starka arm.
Tu satrieci Rahabu kā nokautu, Tu izkaisi Savus ienaidniekus ar Savu vareno elkoni.
11 Himmel och jord äro din; du hafver grundat jordenes krets, och hvad deruti är.
Tev pieder debesis, arī zeme Tev pieder; zemes virsu un viņas pilnumu Tu esi radījis.
12 Norr och söder hafver du skapat; Thabor och Hermon fröjdar sig i ditt Namn.
Ziemeli un dienasvidu tu esi radījis; Tābors un Hermons gavilē par Tavu vārdu.
13 Du hafver en väldig arm; stark är din hand, och hög är din högra hand.
Tev ir spēcīgs elkonis, stipra ir Tava roka un augsta Tava labā roka.
14 Rättfärdighet och dom är dins stols stadfästelse; nåd och sanning äro för ditt ansigte.
Taisnība un tiesa ir Tava valdības krēsla pamati, žēlastība un patiesība iet Tavā priekšā.
15 Väl är de folke, som fröjdas kan; Herre, de skola vandra i dins ansigtes ljus.
Svētīgi tie ļaudis, kas māk gavilēt; ak Kungs, tie staigā Tava vaiga gaišumā.
16 De skola dagliga öfver ditt Namn glade vara, och i dine rättfärdighet härlige vara.
Par Tavu vārdu tie priecājās vienmēr un caur Tavu taisnību tie ir paaugstināti.
17 Ty du äst deras starkhets berömmelse, och genom dina nåde skall du upphöja vårt horn.
Jo Tu esi viņu stipruma rota, un caur Tavu labprātību Tu mūsu ragu paaugstini.
18 Ty Herren är vår sköld, och den Helige i Israel är vår Konung.
Jo mūsu priekšturamās bruņas ir no Tā Kunga, un no Israēla Svētā ir mūsu ķēniņš.
19 På den tiden talade du i en syn till dina heliga, och sade: Jag hafver uppväckt en hjelta, den hjelpa skall; jag hafver upphöjt en utkoradan utu folket.
Citkārt Tu runāji caur parādīšanu Savam svētam un sacīji: Es esmu vienam varenam palīgu sniedzis, Es esmu paaugstinājis vienu izredzētu no tiem ļaudīm.
20 Jag hafver funnit min tjenare David; jag hafver smort honom med mina helga oljo.
Es Dāvidu, Savu kalpu, esmu atradis, ar Savu svēto eļļu Es to esmu svaidījis.
21 Min hand uppehåller honom, och min arm skall styrka honom.
Mana roka būs līdz ar to vienmēr, un Mans elkonis viņu spēcinās;
22 Fienderna skola icke vara honom öfvermägtige, och de orättfärdige skola icke förtrycka honom;
Ienaidnieks viņu nevajās un ļaundaris viņu nespaidīs.
23 Utan jag skall slå hans ovänner för honom, och de honom hata, vill jag plåga.
Bet Es satriekšu viņa pretiniekus viņa priekšā un sadauzīšu viņa ienaidniekus.
24 Men min sanning och nåd skall när honom vara; och hans horn skall i mitt Namn upphöjdt varda.
Un Mana uzticība un žēlastība būs ar viņu, un viņa rags caur Manu vārdu taps paaugstināts.
25 Jag skall sätta hans hand uti hafvet, och hans högra hand uti älfverna.
Un Es viņa roku likšu līdz jūrai, un viņa labo roku līdz tām lielupēm.
26 Han skall kalla mig alltså: Du äst min fader, min Gud och tröst, den mig hjelper.
Viņš Mani piesauks: Tu esi mans Tēvs, mans Dievs un manas pestīšanas patvērums.
27 Och jag skall göra honom till första sonen, den aldrahögsta ibland Konungarna på jordene.
Un Es viņu iecelšu par to pirmdzimušo, par to visaugsto starp tiem ķēniņiem virs zemes.
28 Jag vill behålla honom mina nåd evinnerliga, och mitt förbund skall honom fast blifva.
Savu žēlastību Es viņam turēšu mūžīgi, un Mana derība ar viņu paliks pastāvīga.
29 Jag skall gifva honom en evig säd, och hans stol uppehålla, så länge himmelen varar.
Es viņam došu dzimumu mūžīgi un darīšu viņa goda krēslu kā debesu dienas.
30 Men om hans barn min lag öfvergifva, och i minom rättom icke vandra;
Bet kad viņa bērni Manu bauslību atstās un Manās tiesās nestaigās;
31 Om de mina stadgar ohelga, och min bud icke hålla;
Kad tie Manus likumus sagānīs un Manus baušļus neturēs;
32 Så vill jag hemsöka deras synd med ris, och deras missgerningar med plågor.
Tad Es viņu pārkāpumus piemeklēšu ar rīksti un viņu noziegumus ar sitieniem.
33 Men mina nåd vill jag icke vända ifrå honom, och icke låta mina sanning fela.
Bet Savu žēlastību Es no viņa neatraušu un Savu patiesību Es neaizliegšu.
34 Jag vill icke ohelga mitt förbund, och icke ogildt göra hvad af minom mun utgånget är.
Es Savu derību nesagānīšu un, ko Manas lūpas runājušas, to Es nepārgrozīšu.
35 Jag hafver en gång svorit vid mina helighet: Jag vill icke ljuga for David;
Vienu lietu pie Savas svētības Es esmu zvērējis: tiešām, Es Dāvidam nemelošu.
36 Hans säd skall evig vara, och hans stol för mig såsom solen.
Viņa dzimums būs mūžīgi, un viņa goda krēsls manā priekšā kā saule.
37 Såsom månen skall han evinnerliga vid magt hållen varda, och såsom de vittne i skyn viss vara. (Sela)
Viņš būs mūžīgi stiprs kā mēnesis un būs pastāvīgs, kā tas liecinieks padebešos. (Sela)
38 Men nu bortdrifver du och förkastar, och vredgas med dinom smorda.
Bet nu Tu viņu esi atstūmis un atmetis, Tu esi apskaities pret Savu svaidīto.
39 Du bryter dins tjenares förbund, och trampar hans krono neder på jordena.
Tu Sava kalpa derību esi iznīcinājis, viņa kroni Tu esi nometis zemē.
40 Du nederrifver alla hans murar, och låter hans fäste afbrytas.
Tu esi salauzis visus viņa mūrus, viņa stiprās pilis Tu esi licis drupās.
41 Honom beröfva alle de der framom gå; han är sinom grannom ett gabberi vorden.
Visi, kas iet garām, viņu aplaupa; viņš saviem kaimiņiem ir palicis par apsmieklu.
42 Du upphöjer hans ovänners högra hand, och gläder alla hans fiendar.
Tu paaugstināji viņa spaidītāju labo roku, Tu iepriecināji visus viņa ienaidniekus.
43 Ock hafver du hans svärds kraft borttagit, och låter honom ingen seger vinna i stridene.
Arī viņa zobena asmeni Tu esi atņēmis un neesi licis viņam pastāvēt karā.
44 Du förstörer hans renhet, och kastar hans stol till jordena.
Tu viņa glītumam licis mitēties un nogāzis zemē viņa goda krēslu.
45 Du förkortar hans ungdoms tid, och betäcker honom med blygd. (Sela)
Tu esi paīsinājis viņa jaunības dienas, Tu viņu apsedzis ar kaunu. (Sela)
46 Herre, huru länge vill du dig så allstinges fördölja; och låta dina grymhet brinna såsom en eld?
Cik ilgi, ak Kungs, Tu gribi pilnīgi apslēpties, un cik ilgi Tava bardzība degs kā uguns?
47 Tänk huru stackot mitt lif är; hvi vill du alla menniskor fåfängt skapat hafva?
Piemini, kāds ir mans mūžs, cik nīcīgus Tu visus cilvēku bērnus esi radījis?
48 Hvilken är den der lefver, och intet ser döden; den sina själ friar utu helvetes hand? (Sela) (Sheol h7585)
Kurš cilvēks dzīvo, kas nāvi neredzēs? Kas savu dvēseli izglābs no kapa varas? (Sela) (Sheol h7585)
49 Herre, hvar är den förra din nåd, den du David i dine sanning svorit hafver?
Kungs, kur ir Tava senējā žēlastība, ko Tu Savā uzticībā Dāvidam esi zvērējis?
50 Tänk, Herre, på dina tjenares försmädelse, den jag bär i mitt sköt, af allom så mångom folkom;
Piemini, ak Kungs, Savu kalpu kaunu, ko es savā sirdī nesu, no visām pasaules tautām,
51 Dermed, Herre, dine fiender dig försmäda; der de med försmäda, och med fötterna trampa på din smorda.
Ka Tavi ienaidnieki nievā, ak Kungs, ka tie nievā Tava svaidītā pēdas.
52 Lofvad vare Herren evinnerliga. Amen, Amen.
Slavēts lai ir Tas Kungs mūžīgi! Āmen, Āmen.
