Psaltaren 89
1 En undervisning Ethans, dens Esrahitens. Jag vill sjunga om Herrans nåde evinnerliga, och hans sanning förkunna med minom mun, ifrå slägte till slägte;
Ég vil syngja um miskunn Drottins að eilífu! Ungir sem gamlir skulu fá að heyra um trúfesti þína.
2 Och säger alltså, att en evig nåd skall uppgå; och du varder dina sanning i himmelen troliga hållandes.
Elska þín og náð vara að eilífu og trúfesti þín stendur óhögguð eins og himinninn.
3 Jag hafver gjort ett förbund med minom utkorade; minom tjenare David hafver jag svorit:
Svo segir Drottinn Guð: „Ég hef gert sáttmála við Davíð, minn útvalda þjón.
4 Jag skall förskaffa dig en evig säd, och bygga din stol ifrå slägte till slägte. (Sela)
Ég hef unnið þann eið, að afkomendur hans skuli sitja á konungsstóli héðan í frá og að eilífu!“
5 Och himlarna, Herre, skola prisa din under, och dina sanning, uti de heligas församling.
Himinninn lofi máttarverk þín, Drottinn og herskarar englanna vegsami trúfesti þína.
6 Ty ho kan i skyn liknas vid Herran; och ibland gudarnas barn Herranom lik vara?
Því að hver á himnum kemst í samjöfnuð við Guð? Hinn mesti meðal englanna, hver er hann við hlið Drottins?!
7 Gud är fast mägtig uti de heligas församling, och underlig öfver alla de som omkring honom äro.
Hinir voldugu englar nálgast hann með ótta og virðingu. Hann er ægilegur í þeirra augum.
8 Herre Gud Zebaoth, ho är såsom du, en mägtig Herre? Och din sanning är allt omkring dig.
Drottinn, þú konungur hinna himnesku hersveita, enginn kemst í samjöfnuð við þig! Trúfestin er einkenni þitt!
9 Du råder öfver det stormande hafvet; du styrer dess böljor, när de upphäfva sig.
Þú hefur hemil á ofstopa hafsins, stöðvar óveðursöldur. Með einu orði lægir þú þær.
10 Du slår Rahab till döds; du förströr dina fiendar, med dinom starka arm.
Þú rotaðir skrímslið, það lá marflatt – og tvístraðir óvinum þínum með undramætti.
11 Himmel och jord äro din; du hafver grundat jordenes krets, och hvad deruti är.
Himinninn og jörðin, allt er það þitt. Þú skapaðir það.
12 Norr och söder hafver du skapat; Thabor och Hermon fröjdar sig i ditt Namn.
Þú skapaðir norðrið og suðrið líka. Tabor og Hermon kætast, hin háu fjöll, sem hönd þín gjörði.
13 Du hafver en väldig arm; stark är din hand, och hög är din högra hand.
Mikill er máttur þinn! Hægri hönd þín er upphafin í mætti og dýrð!
14 Rättfärdighet och dom är dins stols stadfästelse; nåd och sanning äro för ditt ansigte.
Tvær eru undirstöður hásætis þíns: Réttvísi og réttlæti, og miskunn og trúfesti eru fylgdarsveinar þínir.
15 Väl är de folke, som fröjdas kan; Herre, de skola vandra i dins ansigtes ljus.
Sælir eru þeir sem heyra fagnaðarópið – þeir sem ganga í ljósinu sem stafar frá Drottni.
16 De skola dagliga öfver ditt Namn glade vara, och i dine rättfärdighet härlige vara.
Þín vegna gleðjast þeir alla daga og fagna yfir þínum réttlátu verkum.
17 Ty du äst deras starkhets berömmelse, och genom dina nåde skall du upphöja vårt horn.
Þú ert styrkur þeirra. Þetta er undursamlegt! Já, við hressumst og gleðjumst því við vitum að þú hefur velþóknun á okkur!
18 Ty Herren är vår sköld, och den Helige i Israel är vår Konung.
Sjálfur Drottinn er okkar vörn og hann, hinn heilagi í Ísrael – sjálfur Guð – hefur gefið okkur konung.
19 På den tiden talade du i en syn till dina heliga, och sade: Jag hafver uppväckt en hjelta, den hjelpa skall; jag hafver upphöjt en utkoradan utu folket.
Þú talaðir við spámann þinn í sýn og sagðir: „Ég hef fundið rétta manninn meðal fólksins, hann skal verða konungur!
20 Jag hafver funnit min tjenare David; jag hafver smort honom med mina helga oljo.
Það er Davíð, þjónn minn! Ég hef smurt hann minni heilögu olíu.
21 Min hand uppehåller honom, och min arm skall styrka honom.
Ég vil veita honum kraft og styrkja hann á göngunni.
22 Fienderna skola icke vara honom öfvermägtige, och de orättfärdige skola icke förtrycka honom;
Óvinir hans skulu ekki fella hann, né illmennin kúga hann.
23 Utan jag skall slå hans ovänner för honom, och de honom hata, vill jag plåga.
Ég mun láta hann sjá er ég eyði óvinum hans og þurrka út hatursmenn hans.
24 Men min sanning och nåd skall när honom vara; och hans horn skall i mitt Namn upphöjdt varda.
Ég mun stöðugt vernda hann og blessa og umvefja hann elsku minni. Mín vegna mun hann verða mikill.
25 Jag skall sätta hans hand uti hafvet, och hans högra hand uti älfverna.
Ríki hans mun ná frá Miðjarðarhafi til Evfratfljóts.
26 Han skall kalla mig alltså: Du äst min fader, min Gud och tröst, den mig hjelper.
Hann mun segja við mig: „Þú ert faðir minn, Guð minn, klettur hjálpræðis míns.“
27 Och jag skall göra honom till första sonen, den aldrahögsta ibland Konungarna på jordene.
Ég mun líta á hann sem frumgetinn son minn og gera hann fremstan meðal konunga jarðarinnar.
28 Jag vill behålla honom mina nåd evinnerliga, och mitt förbund skall honom fast blifva.
Ég mun elska hann að eilífu og vera honum góður. Ég mun halda sáttmála minn við hann að eilífu.
29 Jag skall gifva honom en evig säd, och hans stol uppehålla, så länge himmelen varar.
Hann mun aldrei skorta erfingja og hásæti hans mun standa um eilífð eins og himinninn.
30 Men om hans barn min lag öfvergifva, och i minom rättom icke vandra;
Ef afkomendur hans hafna lögmáli mínu og óhlýðnast mér,
31 Om de mina stadgar ohelga, och min bud icke hålla;
þá mun ég hegna þeim,
32 Så vill jag hemsöka deras synd med ris, och deras missgerningar med plågor.
en aldrei mun ég þó hætta að miskunna þeim,
33 Men mina nåd vill jag icke vända ifrå honom, och icke låta mina sanning fela.
né bregðast loforði mínu.
34 Jag vill icke ohelga mitt förbund, och icke ogildt göra hvad af minom mun utgånget är.
Nei, sáttmála minn mun ég alls ekki rjúfa. Ekkert orða minna tek ég aftur.
35 Jag hafver en gång svorit vid mina helighet: Jag vill icke ljuga for David;
Ég hef heitið Davíð því (og hinn heilagi Guð talar sannleika)
36 Hans säd skall evig vara, och hans stol för mig såsom solen.
að konungsætt hans mun vara um aldir alda, já rétt eins og sólin!
37 Såsom månen skall han evinnerliga vid magt hållen varda, och såsom de vittne i skyn viss vara. (Sela)
Konungdómur hans skal standa að eilífu eins og tunglið, – trúfasta vitnið á himninum!“
38 Men nu bortdrifver du och förkastar, och vredgas med dinom smorda.
En, – hvers vegna hefur þú þá útskúfað mér?! Hafnað þeim sem þú valdir til konungs?
39 Du bryter dins tjenares förbund, och trampar hans krono neder på jordena.
Hefur þú rofið sáttmálann við hann? Þú sem kastaðir kórónu hans í skítinn!
40 Du nederrifver alla hans murar, och låter hans fäste afbrytas.
Múra hans hefur þú brotið og rifið niður varnarvirkin.
41 Honom beröfva alle de der framom gå; han är sinom grannom ett gabberi vorden.
Allir vegfarendur ræna hann. Hann er til háðungar nágrönnum sínum.
42 Du upphöjer hans ovänners högra hand, och gläder alla hans fiendar.
Þú magnaðir óvini hans gegn honum, og nú kætast þeir!
43 Ock hafver du hans svärds kraft borttagit, och låter honom ingen seger vinna i stridene.
Þú slóst sverð hans til jarðar og neitaðir honum um hjálp í bardaganum.
44 Du förstörer hans renhet, och kastar hans stol till jordena.
Þú hefur bundið enda á vegsemd hans og hrint hásæti hans um koll.
45 Du förkortar hans ungdoms tid, och betäcker honom med blygd. (Sela)
Hann lítur út sem öldungur þótt ungur sé, og það er af þínum völdum. Þú hefur hulið hann skömm.
46 Herre, huru länge vill du dig så allstinges fördölja; och låta dina grymhet brinna såsom en eld?
Ó, Drottinn, hve lengi á þetta ástand að vara? Ætlar þú að fela þig fyrir mér að eilífu? Hve lengi á reiði þín að brenna?
47 Tänk huru stackot mitt lif är; hvi vill du alla menniskor fåfängt skapat hafva?
Mundu hve mannsævin er stutt og að verk okkar flestra eru hégómleg og smá.
48 Hvilken är den der lefver, och intet ser döden; den sina själ friar utu helvetes hand? (Sela) (Sheol h7585)
Enginn maður lifir endalaust. Öll deyjum við að lokum. Og hver getur stigið upp úr gröf sinni? (Sheol h7585)
49 Herre, hvar är den förra din nåd, den du David i dine sanning svorit hafver?
Drottinn, hvar er nú kærleikur þinn til mín? Hvar er gæskan sem þú lofaðir Davíð með eiði?
50 Tänk, Herre, på dina tjenares försmädelse, den jag bär i mitt sköt, af allom så mångom folkom;
Veistu það, Drottinn, að öll þjóðin hæðist að mér!
51 Dermed, Herre, dine fiender dig försmäda; der de med försmäda, och med fötterna trampa på din smorda.
Óvinir þínir spotta mig, manninn sem þú útvaldir til konungs.
52 Lofvad vare Herren evinnerliga. Amen, Amen.
En þrátt fyrir allt og allt, sé Drottinn lofaður um eilífð! Amen, amen.
